Under Mi Sleng Teng - Wayne Smith (Jammys 1985)

Wayne Smith var kompis med Noel Dailey. Noel ville bli sångare precis som Wayne som debuterat för Jammys några år tidigare. Till hjälp med musikkomponerandet hade han en billig liten Casio MT-40 synt. Polarna hängde hos Noel "On turning on the box, we came across a rock rhythm and decided to slow it down. After that I started to sing on the rhythm. We the lost the rhythm and could not find it again in the box. Noel was determined to find it and spent days until he located the rhythm. This time we made no mistake and went straight to Jammys. The words of Sleng Teng just leapt into my mind and the song was done" (Wayne Smith intervjuad i boken "King Jammys" av Beth Lesser). För tjugofem år sedan(23feb 1985)mötte "Jammys Super Power" "Black Scorpio" i en "clash". Det är två mobila "Sound Systems", mobila diskotek som möts, turas om att spela skivor. När natten är över avgör publiken vilket "sound" som varit bäst. Jammys spelade den nyligen inspelade Sleng Teng, publiken blev helt tokig, och resten är som det heter historia.





Reggaen hade naturligtvis varit på väg att digitaliseras ett tag men med "Sleng Teng" tog utveckligen ett jättekliv. Till hösten samma år beräknas det att det fanns tvåhundra versioner av rytmen ute på marknaden. För producentarna var det ett lyft, man behövde knappt några musiker längre och en studio kunde få plats i köket.

Rhodesia-Zimbawe-Mugabeland?

1980 blev Rhodesia självständigt från Brittiska Samväldet och bytte namn till Zimbabwe. En stor fest hölls för att fira självständigheten och namnbytet i huvudstaden Harare som samtidigt bytte namn från Salisbury. Robert Mugabe och landets regering bjöd in Bob Marley. En stor konsert hölls på en fotbollsstadium i staden. Marley klev upp på scen och hälsade publiken med "Viva Zimbabwe" och drog igång Them Belly Full och spelade naturligtvis också Zimbabwe, sin hyllning till frihetskämparna. Marley själv sa efteråt att det var en av höjdpunkterna i sin karriär.



Nu trettio år senare har Mugabe gått från att vara en självklar ledare för frihetskampen till att bli diktator på livstid. I veckan har han firat sin åttiofemte födelsedag med bland annat en 500.000$ bankett och en nästan gratis konsert med en vår tids största reggaestjärnor Sizzla.
Bröd och skådespel.

Night Nurse - Gregory Isaacs (African Museum/Island 1982) It's A Pity - Tanya Stephens (Germaican/VP 2003)

Gregory Isaacs är kungen, så enkelt är det. The Cool Ruler, The Lonely Lover eller Rude Boy Hitler. Kärt barn har många namn men faktum är att Gregory varit i toppen av reggaemusiken i fyrtio år. Kanske mest känd för sin kärlekslåtar men lika hemtam i andra stilar också. Jag äger väsentligt fler skivor med Gregory än jag behöver och som det känns just nu kommer säkert ett halv dussin att platsa på listan så var skall man börja? Vi börjar 1982, Marley dog året innan och reggaevärlden saknade lite riktning. Var det Black Uhurus rockiga stil, hemmafavoriten Dennis Brown(som för evigt kallades reggaens kronprins) eller var det kanske coola Gregory som skulle dra på sig ledartröjan. Inget av ovanstående hände istället höll reggaen på att dö sotdöden, men det är en annan historia. Night Nurse från lpn med samma namn är i varje fall Gregorys kommersiella höjdpunkt. Man kan diskutera om det också är den konstnärliga men kombination av Gregorys röst och Roots Radics benhårda komp ger den i varje fall en plats på min lista.





Låten blev en hit och några år senare spelade Simply Red in en cover som nådde ut till en bredare publik. 2002 stuvade tyska Seed och Germaican Records om rytmen, kallade den Doctors Darling och den slog stort igen. Tanya Stephens var tillsammans med Lady Saw stjärnor i en ny generation kvinnliga artister som försökte slå männen på deras egen planhalva genom att var lika grova eller grövre i munnen. När Its a Pity kom befann sig Tanya någonstans halvvägs mellan snusk och att bli reggaens Tracey Chapman där hon befinner sig nu. Jag gillar Tanya, jag gillar låten och den tyska uppdateringen av rytmen är underbar.



Som bonus tysk reggae med Nosliw

BS#3

Det här är inte dagsfärskt, jag lyckade förlägga tidningen en tid, men om något så tycker jag att det vuxit ännu lite mer sedan det publicerades i Stockholm City fjärde februari.Under rubriken "När Defekt Blev Perfekt" staplar Christina Bild plattityderna på varandra.

"Glöm minimalism och allt du vet om "god smak", nu hyllar inredningsvärlden hantverk, kreativitet och personlighet. Och säg hej till en ny definition av lyx, som inte handlar om vad andra ser - utan om vad du upplever."
"Så - Ut med minimalismen och in med tapeter med medaljonger och art deco slingor, nedsuttna sametsfåtöljer i rokokostil, färgfläckade bordsytor och arvegods matchat med djärva designföremål och en smula kitsch. Vem har inte källaren full med ärvda pryttlar och souvenirer som ansetts för fula(eller har bara personlig smak varit tabu?) för homestajlade vardagsrum. Nu ställs poslinsfigurerna fram med stolthet, grupperade som konststilleben. Och är förrådet tomt går looken att köpa."

Man blir tårögd.

Skylarking - Horace Andy (Bongoman 1971) Mr. Bassie - Horace Andy (Studio One 1972)

Horace "Sleepy " Andy" debuterade 1967 men det var när han kom till Studio One några år senare det lossnade. Coxsone Dodd(Studio One) ändrade hand riktiga namn Horace Hinds till Horace Andy, dels för att man inte skulle blanda ihop honom med sin då mycket framgångsrika kusin Jusitin Hinds och lite för att det var en annan Andy(Bob) som var het vid tiden."See a Man's Face", "Fever" och "Skylarking" och så småningom också "Mr. Bassie" mfl spelades in under sjutiotalets första år. Framgångarna fortsatte, speciell för producenten Bunny Lee. Ända fram till idag har en Horace haft en stor och mestadels mycket bra produktion. Speciellt lp "In The Light" (Hungry Town/Blood&Fire) från 1977 är en riktigt bra skiva. Horace har verkat mycket i England och spelat in plator för Jah Shaka, Mad Professor och Blackamix bla. Steget var kanske inte så långt till att bli gästsångare hos Massive Attack under deras tidiga och framgångsrika period.
Båda ovanstående är underbara låtar med tidlösa rytmer som återanvänds ännu idag.

Agnes 1

Igår fyllde vår dotter ett. Grattis min älskling. Ett år som gått otroligt fort men samtidigt varit ett av de bästa och förmodligen innehållsrikaste. Igår var det barnkalas på dagen och tårtkalas med mor och farföräldrar på kvällen.
När jag var yngre kände jag mig vanlig inuti men trodde att omvärlden uppfattade mig som konstig. Nu känner jag mig konstig inuti men tror att jag i omvärldens ögon uppfattas som hyggligt normal. Märkligt.

Murder She Wrote - Chaka Demus & Pliers (Taxi 1992)

Chaka Demus hade en helt ok solokarriär men mot slutet av åttiotalet var det Shabba som regerade och det var inte så lätt att hävda sig i konkurrensen Pliers hade en stillsam start utan att göra några större avtryck. Efter att ha delat scen på en reggaekonsert i usa slog dom sin påsar ihop. Sina första låt som duo "Gal Wine" slog direkt och även "Rough This Year" nådde framgång. När Sly&Robbie ville att dom skulle göra en låt på deras nya Rytm "Bam Bam" blev det jackpot. Kombination av Skrovlig dj och skönsjungande sångare röst har varit och fortsätter att var populär inom reggaen. Med dagens mått mätt får väl Chaka Demus anses vara ganska snäll i sin framtoning men det finns få som överträffar Pliers när det gäller silkeslen röst. Det som gör låten är rytmen och kanske mest Slys trummspel. Sly har alltid brutit ny mark och vid den här tiden var han inne på Indien och bhangra. Det svänger som fan. "Murder She Wrote", "She Dont Let Nobody", "Tease Me" och "Twist And Shout " blev alla hittar och Chaka Demus & Pliers storstjärnonr.

Mr.Brown .....några år senare.

Ett litet sketet amerikansk popband snor Mr.Brown och gör den till sin egen men det är ok.

(Who Is) Mr. Brown - Bob Marley & The Wailers (Upsetter 1971)

Första gången jag hörde Bob Marley var sommaren 1978. Jag skulle precis fylla femton och var inne i en affär på Gamla Brogatan i Stockholm för att köpa jeans. Ur högtalarna strömmade "Is This love" från Kaya som släppts några månader tidigare. Jag hade på sin höjd hört några låtar som drog lite åt reggaetakt som Eagles Hotel California eller 10cc med Wall Street Shuffle. Med det här var något helt annat och man kan nog säga att det var kärlek direkt. Kaya spelades sönder hemma i pojkrummet. När Kaya kom som uppföljare till Exodus tyckte många att den var lite mjuk och mesig. För mig har den en speciell plats i mitt hjärta och nu så här senare när jag hört det mesta Marley spelat in tycker jag att det är en av de mest helgjutna plattorna han gjorde och det finns en positiv, kärleksfull och med lätt handlagt utförd sorglöshet som saknas på många andra skivor. Det fattade man inte just då men det fanns ju ett liv före Catch A Fire(1973) som var Marley debut på stort bolag. Min kompis Petter köpte Rasta Revolution(Trojan) som innehöll låtar Marley spelats in med Lee Perry åren runt 1970. Plattan öppnar med Mr.Brown och den startar med Glen Adams fantastiska skräckorgel och Alwa Lewis ruffa gitarr. Sen kommer sången och det lät som något jag aldrig hört tidigare

(Who-oo-oo-oo is Mr Brown?)
Mr Brown is a clown who rides through town in a coffin
(Where is he found?)
In the coffin where there is
Three crows on top and two is laughing
Oh, what a confusion! Ooh, yeah, yeah!
What a botheration! Ooh, now, now!

Det blev många turer fram till skivspelaren för att sätta på Mr Brown från början igen. Mr.Brown påminner inte om något annat Marley spelade in. Låten är skriven av Glen Adams(som spelar den underbara skräckfilmsorgeln) och handlar om en märklig händelse på Jamaica vid den tiden. Ett spöke(duppy) sades åka runt i en trehjulig likkista, på kistan satt tre gamar(John Crow) varav en frågade efter en Mr.Brown. Kistan hade setts runt om Jamaica(Mandelville, Sligoville, Spanish Town) och på Jamaica med mycket vidskepelse väckte historien stor uppmärksamhet. Jag vet ju naturligtvis inte vad som är sant eller inte men så sägs det i varje fall. Det en av mina favorit Marley låtar och självskriven på 100 listan