En Boy George historia med lyckligt slut eller en god anledning att lägga upp en Royals låt på bloggen.

Sjuttonhundratals ikonen här bredvid hängde på väggen hemma i Boy Georges vardagsrum i tjugofem år. Boy Georges blev intervjuad hemma hos sig själv och någon kände igen ikonen på väggen som hemmahörande i Church of Saint Charalambo på cypern. Ikonen "försvann" under den turkiska invasionen av Cypern 1974 och har nu återbördats. Boy George köpte enligt honom själv ikonen hos en konsthandlare i london 1985 och har lämnat tillbaka den till H.G. Bishop Porfyrios of Neapolis, representant för den cypriotiska kyrkan.
Boy George är väl inte så känd i dessa dagar men tillsammans med sitt band Culture Club var han en av det tidiga åttiotalets stora popstjärnor. En av bandets hittar var "Karma Chameleon" som tagit mycket inspiration från The Royals "Peace and Love" från 1973.

"the discovery of a lifetime" eller en mycket solig oktoberdag på Christie's i London

Den romerska hjälmen jag skrev om för några veckor sedan såldes idag på auktion i London till en anonym köpare för £2.3m eller drygt 23 miljoner sek. Vi säger grattis och ka-tjing!

Slutet eller början?

Det har varit lite dålig aktivitet här på bloggen på sista tiden. Min föräldraledighet tog slut sista augusti så nu är jag tillbaka på arbetet. Det har varit ett mycket bra halvår för mig och jag hoppas och tror att Agnes tycker det också. Jag har gjort vad jag kunnat och nu lämnar jag med varm hand över henne till det offentliga så dom kan göra folk av henne. Inskolningen på dagis gick strålande första veckan men förra veckan var lite jobbigare med gråt både vid hämtning och lämning. Det är väl inget konstigt med det men man får ju lite ont i hjärtat. Det känns som att jag kommer att få lite mindre tid över för skrivandet framöver Min plan är i varje fall att skriva färdigt "100listan" innan jag lägger ner. Just nu är vi uppe i fyrtiofem låtar så det lär väl ta ett tag till.
Jag skrev ju om att vi fick nya grannar för ett tag sedan. Idag smällde det det. Två busar med motorsåg kom och sågade ner stora grannen och passade även på att smyga ner en liten björk som bonus. Det var ett ståtligt träd och jag har lite svårt att förstå att man efter att ha bott i huset två veckor känner behov att såga ner något som tagit så god tid på sig att växa upp. Men jävlar vad ljust det blev på vår tomt. Plötsligt har vi fri sikt över till nästa granne och man ser dessutom ytterligare ett hus bort. Jag sände en tanke till förra ägarna som planterat avenbokshäcken, det var nog ganska klurigt trots allt.

tack till Dieter som tog bilden för ett par år sedan.

Fotografiska, Stockholm

Stockholm har fått en permanent utställningslokal för fotografisk konst. I ett av tullhusen på stadsgården ligger sedan en tid Fotografiska. Det framgår inte riktigt hur det hela är finansierat men det verkar som det är privata intressen som investerat en kvarts miljard i projektet.Från hemsidan; "Inget vanligt museum, men en internationell mötesplats för kunskap och upplevelser kring fotografins oändligt många uttryck och betydelser i dåtid, nutid och framtid." "Vårt uppdrag är att tillgängliggöra det stora och det spetsiga. Att etablera Sverige i världen, och världen i Sverige." Sådär härligt pretentiöst som det brukar låta när kapitalet vill vara fint. Men skit i det och gläd dig åt att du får chansen att se Anne Leibovitz, en av världens mest erkända och framstående fotografer. Du tror att du sett hennes bilder på tidningsomslag, skivomslag, Tv osv. Vad du har sett är bra men gör dig en tjänst och gå och se bilderna i verkligheten. Porträtt som det ovan( Queen Elisabeth) eller på Daniel Day Lewis och Al Pacino för att nämna några som berörde mig extra mycket är något man bär med sig ut ifrån utställningen. Anne är numer skuldsatt upp över öronen och rättigheterna till hennes bilder ligger i händerna på tveksamma finansiella intressen. Det är förmodligen en av anledningarna till att vi kan se den här utställning just nu. Utställningen pågår till 19 september så än finns det tid. På köpet får du chansen att se inte mindre än fyra andra fotografer som är nog så intressanta. Jag har ännu bara varit där en gång men skall man kunna tillgodogöra sig allt behövs det fler besök.

Tinnitus, eller varför är det så jävla tyst i trädgården?

Härom kvällen sa Anna till mig
-Hör du syrsorna?, vilket jäkla liv det är i trädgården. Jag var i ett annat rum och tänkte väl inte så mycket på det. -Jag hör inget. Anna kom in på kontoret där jag satt-Allvarligt, hör du inte syrsorna. Det är värsta konserten ute i trädgården. Nu hade hon min uppmärksamhet. Tyst, helt jävla tyst, ingenting. Öppnade fönstret och stack ut huvudet.Inte helt tyst, vanliga nattljud men definitivt inga syrsor. Anna tittade klentroget på mig - Du hör verkligen inga syrsor va? - Nä det gör jag inte(nära att cracka nu) låt mig vara.
Lätt panikslagen började jag göra lite sökningar på nätet. Kära nätet där kan man alltid hitta en vän och göra bristfälliga självdiagnoser. Det visade sig att syrsor ligger på en frekvens som är vanlig att man tappar vid lätt hörselnedsättning. Jag hittade ett par berättelser som liknade min egen vilken kändes bra.
Det är inte mycket att göra åt bara att gilla läget. För mycket lyssnade på musik har tagit ut sin rätt. Man ställer sig dock några frågor.
När hörde jag dom små rackarna senast? Det kan väl ändå inte vara på Korfu 1980 vilket är sista gången jag tydligt minns att jag hörde dom. Skall jag vara ärlig trodde jag inte det fanns spelande syrsor i Sverige, vilket kanske indikerar att det var ett tag sedan sist.
Vilka andra ljud hör jag inte? Min dotters gråt? En pistol som osäkras? Ljudet av siden mot hud? Det hela öppnar obehagliga perspektiv och sätter tankarna i rörelse.
Jag håller Steve Jobs ansvarig och hoppas att dom kluriga killarna på Pfizers utvecklingsavdelning fixar det här problemet också.

Jag blev uppraggad tidigare ikväll.Jag satt på den lokala pizzerian, drack en öl och väntade på att min pizza skulle bli klar. Vid bordet bredvid satt två kvinnor i sextio års åldern och drack vitt. Jag satt och läste kvällstidningens sportbilaga när den ena kvinnan frågar -Gillar du trav? Ja för fan, ikväll är det ju Hugo Åbergs(stort travlopp). -Kan du kolla i din tidning när sändningen börjar? Det visade sig att den börjat redan för tio minuter sedan. Nu fick hon bråttom. Jag har spelat V75 vi måste gå nu sa hon till sin väninna. Jag har ju ett fullt glas vin, kan du inte vänta lite så går vi hem till mig och tittar. Travfantasten tog ett förmodligen empiriskt grundat beslut och reste sig hastigt från bordet och gick. -Jag har spikat Hoity Toity Face i första, jag går nu sa hon över axeln och försvann. Den kvarvarande kvinnan drack sitt vin och spände ögonen i mig.
-Du skall du inte hänga med upp till mig och dricka lite vin och kolla trav?
Mycket elegant i all sin enkelhet. Jag blev naturligtvis skitnödig och mumlade någonting om att jag måste hem men tackade för erbjudandet. Tisdagsraggning, läskigt.

Regnguden Tlaloc

Några grader svalare idag. Nu ber vi till Tlaloc och hoppas på regn. Det slutar förmodligen som vanligt, man önskar något och så får man hela ansiktet fullt. Åska och skyfall, här kommer vi.

Stämmningsbild från värmeböljan

Hålla Agnes välförsedd med dricka och mat är nästan det enda man orkar med just nu. Bar Über är ett måste och vi tackar gud för att vi har en sval källare vi kan hänga i.

För varmt för att skriva men inte för varmt för att äta lite bläckfisk.

För varmt för att skriva

Det är lite dåligt med uppdateringar på bloggen. Det är helt enkelt för varmt. Sitter i skuggan och äter en av marknadens godaste pinnglassar. Den heter kort och gott "Pistasch" och tillverkas av SIA Glass.

Ny layout

Som ni kanske noterat har jag bytt design på bloggen. Jag tycker själv att den nya är fulare är den gamla. Fördelen är att den utnyttjar ytan mycket bättre så att man tex kan se hela bilden på Blue Velvet klippet. Annars är det bara en dag kvar till "gymnasten" får sin drömprinsessa. En utmärkt anledning till att sitta och huka i förorten och titta på fotbolls-vm.

Döden Och Demokratin

I dagens AB skriver dansken Carsten Jensen om Afghanistankrigets nio dogmer. Det är naturligtvis skrivet ur ett danskt perspektiv men skillnaden mot ett svenskt torde vara ganska liten.
Ett litet smakprov.
"Det är inte i vapenförråden, som en nations storhet kan beskådas, det är i folkets hjärtan, och det är som representanter för denna illusoriska självuppfattning som våra pojkar befinner sig i Afghanistan. Innanför uniformerna är de pacifister och skjuter endast i nödvärn. De är där i första hand för att hjälpa. De är öppna, vänliga, tillmötesgående, förstående, känsliga, toleranta, kort sagt en inkarnation av alla danska dygder, som här är koncentrerade under en och samma stålhjälm. Våra pojkar är dessutom allesamman förkämpar för kvinnofrigörelse och älskar barn."
Jag håller inte nödvändigtvis med om allt i artikeln men den är väldigt tänkvärd.
Tryck på rubriken ovan och läs hela artikeln själv.

På allmän begäran

Halvtid, eller varför är löparskor så jävla fula?

Tre av sex månader av min föräldraledighet har gått, halvtid mao. Det har väl i stort sett blivit som jag tänkt mig. Om något så har väl Agnes varit lite lättare att ha göra med än jag trodde. Alla sa att man skulle få svårt att få något gjort men jag hade nog ändå inte fattat hur svårt det är. Det är närmast omöjligt att tex. klippa gräset med en ett och en halv åring springande runt benen. Sen är barn en dörröppnare, jag är inte känd för att småprata med främlingar på tunnelbanan eller i affären men tack vare Agnes händer det nu allt oftare. Det som är konstigt är att jag tycker att det är ganska trevligt. Nu har vi fått plats på dagis vilket i babyboomens Stockholm inte är helt enkelt. Tjugotredje augusti är det inskolning och sen är det dags för pappa att börja jobba igen. Känns sådär just nu man har ju fått lite smak på det här nu.
En trevlig bieffekt är att jag tappat ett par pannor i vikt. Man har naturligtvis rört lite mer på sig och ätit lite annorlunda. Jag hade som föresats att försöka laga mat till familjen varje kväll och jag har nästan lyckats med det. Det som är roligt är att min dotter smaskar i sig med god aptit av det jag lagar vilket naturligtvis gör det extra tacksamt. Det är i varje fall ganska kul att för första gången någonsin få gå ner en storlek på jeansen.
Jag har en obehaglig föraning om att så fort jag är tillbaka på arbetet så kommer kilon tillbaka. Sitta still på stolen hela dagarna och äta mat vid skrivbordet. Då kom jag på den smarta iden att om jag tar en vit månad direkt när jag börjar så kanske det kan kompensera lite grand. Sen tänkte jag lite till och insåg att jag inte vill börja med någon vit månad. Då gick jag och köpte mig ett par löparskor. Jag har ännu inte provat dom annat än som promenadskor men jag tänkte att om jag berättar att jag köpt dom så kanske jag kan få lite uppmuntran/tråkningar så jag tar mig i kragen. Jag köpte ett par Puma. Det är inte årets modell eftersom det var rea(men får kalkylera med att dom aldrig kommer att användas) och dom är skitfula. Jag har kollat runt lite grand det finns massor av andra skor som säkert är bättre än mina Puma men dom har något gemensamt i att alla är fula i varierande grad. Herregud vad händer på skoföretagens designavdelningar. Jag kommer att tänka på någon av Peter Shmeicels tidigaste tröjor eller svenska skidlandslagets mörkaste stunder när någon på skidförbundet rökt valla innan dom beställde dräkter. De flesta skoföretagen gör ju också andra skor som är snygga oftast. Löparskor skall vara lite högteknologiska, många olika (dyra)material och det skall uppenbarligen synas, Nätstruktur och neonfärger är en självklarhet. Mina förra löparskor var ett par Lejonskor som jag hade i lumpen. Det var inte mycket mer än ett par förstärkta espadrillos men dom var i varje enfärgade och ganska diskreta. Om(väldigt mycket om) jag verkligen skall börja springa måste jag väl gå och köpa några byxor och kanske träningsoverall. Blir intressant.

Ölen på bilden är Dugges Lager no1. Riktigt smaskig premiumöl som lämpar sig att dricka under tiden man planerar nästa träningspass.

Elitloppet

På söndag är det dags för årets travhändelse, Elitloppet. I dagens Aftonbladet skriver Alexander Bard(själv uppfödare när han inte håller på med andra dåligheter) en artikel om loppet. "Inget är större än elitloppet" Där han försöker förklara tjusningen med travsport i allmänhet och Elitloppet i synnerhet. Artikeln är välskriven och ganska lång och i ett stycke handlar om hästuppfödarna. "Framför allt pryds svenska travstuterier av övertydliga amerikanska vitmålade trästängsel, som om Sörmland inte skulle gå att skilja från Kentucky. Och fäblesen för det amerikanska slutar inte där. Ingen annan stans i vårt avlånga land hittar ni så många vattensängar, jacuzipooler, översminkade och fettsugna poptanter och countrygubbar med stetsonhattar, och för all del smidigt organiserade partnerbyten, som på våra travstuterier. Här är det rajtantajtan som gäller"
Det känns som det är hög tid att bli delägare i något gammalt ök så att man kan ta del av den världen.
Vem vinner på söndag?
Nu Pagadi eller Beanie M.M.

Semester

Det har varit lite tyst på bloggen ett tag. Jag och familjen tog ett en paus och åkte till mallis en vecka. -Alltid skönt med en smygstart på sommaren, så vi åker i maj. Sällsynt bra timing då det förfaller ha varit strålande sol och högsommar värme hemma.Inte mycket som vittnar om det idag, kallt, regnigt och ungefär det vi ville åka ifrån. Växtförhållandena i trädgården verkar i varje fall ha varit gynnsamma. Synd att man inte odlar något som går att äta/sälja för då hade det varit dags för årets första skörd. Det var första flygningen och utlandsresan med vår dotter så jag var lite nervig innan vi kom iväg. Mina värsta farhågor om tre timmars gallskrikande på flyget och bortrövad av spanska slavhandlare besannades tack och lov inte. Någon däruppe måste tycka om mig lite för min dotter uppförde sig som en dröm hela veckan och allt gick över förväntan. Första gången på Mallorca för mig. Svenska turisters "grand old lady", när thai fortfarande bara var något man rökte hade svenskar åkt på charter till Mallorca i trettio år. Fördelen är att allt är mycket väl etablerat, uppvuxet och välordnat. Nackdelen var att mycket var ganska tråkigt och strömlinjeformat kanske framför allt maten som var riktigt trist. Det var barnvänligt och Agnes var nöjd och det var det viktigaste så nästa gång kanske vi vågar oss på något mer exotiskt.

Maj har mulat.

Vår underbara granne Maj har avlidet 98 år gammal. När vi köpte huset för några år sen så frågade man naturligtvis säljaren om grannarna. Även om vi skrivit på pappren så förväntade jag mig väl inte att han skulle avslöja om grannfastigheten ägdes av Hells Angels. Han pratade om Maj och sa att henne får dom bära ut med fötterna först. Paret vi köpte låg dock i framkant och hade nyligen planterat en häck av Avenbok åt Majs håll. - Ja du vet när Maj dör, dom nyinflyttade kommer att såga ner den där granen direkt och se rakt in hit. Vi får väl se hur det blir med det. Nya grannar kan i varje fall inte vara annat än läskigt. Maj har bott i huset sedan det var nybyggt och man kunde fråga henne om allt som rörde området. Jag kommer att minnas henne med rulator ute i trädgården som hon med lite hjälp skötte strålande. Jag frågande henne en gång om hon hade några barn som kunde hjälpa henne. Jo då hon hade en son men han arbetade så mycket(70+) och hade dessutom problem med sin flickvän. Bara en mor kan vara så förstående. Jag tänker på dig Maj och fruktar vad de nya grannarna kommer att göra med jättegranen och dina fina eternitplattor.

Det är fult att göra sig lustig på andras bekostnad

Det visar också respekt att stava folks namn rätt. Så här är hon på en bättre bild
Charlotte PeRrelli(och Doris). Jag borde förmodligen be Nord Korea om ursäkt också men jag har det inte riktigt i mig just nu.

Mjukvara från Nord Korea? (eller vad har Daddy Doghead gemensamt med Charlotte Perelli?)

Den här bloggen är ansluten till något som heter bloggtoppen. Det är inte så att jag tror att jag någonsin kommer att toppa den, men lite kul är den. För närvarande är placeringen 9491, strax före;
"Plasthalvfinnen calling", Det är inte lätt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst... ) men efter "amandaeg.devote.se", En blogg om mig själv där jag skriver om mode. Olika kläder , smink, lägger ut bilder , tips m.m ! Värd att läsa :)
Som ni förstår är motståndet knivskarpt även långt ner i seriesystemet. Det som gör mig fundersam och en smula brydd är en annan funktion som heter;Om du gillar denna blogg kanske du även gillar...
Det brukar vara länk till två andra bloggar där. Just idag är den ena "House Music With Love" men det varierar. Den andra är konstant "Charlotte Perelli". Jag har absolut ingenting emot Charlotte bortsett möjligen från att jag tycker lite synd om henne för att hon förstör sin kropp med mindre lyckade kirurgiska ingrepp. Så här presenterar hon själv sin blogg;

Charlotte Perrelli är en av Sveriges mest hårdbevakade och folkkära artister. I hennes blogg "Ur min synvinkel" kan ni följa henne bakom kulisserna och rubrikerna. Läs om hur hon lyckas kombinera sitt hektiska artistliv med att vara en vanlig tvåbarnsmor med passion för bullbak i 13 cm höga klackar…

Jag vet inte om det är "folkkär" eller "tvåbarnsmor" som får systemet att para ihop oss men lite märkligt är det. Det kanske bara är så att något hängivet Perelli fan har hackat systemet. Har någon läsare några andra uppslag så använd kommentar funktion nedan.

En dag på arbetet

Idag besökte jag och min dotter min arbetsplats. Hon har varit där en gång tidigare och då i sällskap med min sambo. Det var ingen hit, både min dotter och min sambo tyckte det var en hemsk miljö. Min dotter visade sitt missnöje genom att skrika och vara allmänt oharmonisk. När hon gallskrek gav det i varje fall några kollegor chansen att sparka in en öppen dörr genom att droppa repliken -Sådan far sådan dotter. Ett par månader har gått och jag tänkte att det var dags att göra ett nytt försök. Att ha hand om ett småbarn handlar mycket om logistik. Jag kan säga att jag kämpat under de sex veckor jag varit hemma. Det är sovandet på dagarna som är kruxet. I en perfekt värld vill man att ens barn skall sova precis så mycket som behövs att hålla humöret uppe lagom till en partner kommer hem, men samtidigt inte vara för pigg så att det blir problem med nattsömnen. Det är inget problem när man är hemma hela dagen. Vi äter vid så där elva halv tolv, byter en blöja och sen är det natti natti någon gång mellan tolv och ett. Men man vill inte sitta hemma och häcka halva dagen. Då somnas det i vagnen i stället. Det är väl inget konstigt med det, vem skulle inte vilja duna in en halvtimma på förmiddagen om någon drog runt en i en vagn? Problemet är att det blir just en halvtimma och inte mer. Jag försökte lösa saken genom att prova med två sovpass med det gick åt helvete. Min dotter var så grining när hon vaknade upp vid fyrasnåret efter sitt andra sovpass att hon fick resten av familjen att framstå som att ha bra morgonhumör. Planen för besök två på fabriken var därmed spikad, Softa hemma, sova hemma, och sen pigga och glada rulla in till stan.Det var ju så fint väder, inte kan man sitta inne hela förmiddagen? Klart man inte kan, på med kläder och ut och rulla vagn. Blev långa turen runt kyrkogården och dottern slocknade ganska omgående. Plan B, hoppas att hon kvartar en timma eller så så kanske det funkar ändå. Hamnade så småningom på en bänk utanför kapellet vid judiska begravningsplatsen. Satt i solen och läste, dottern sov i vagnen, rofyllt. Så öppnades dörren och ut kom en rabbin? han frågade om jag väntade på någon och mer behövdes inte för att bryta förtrollning och väcka min dotter. Jag passade på att fråga lite om utbyggnaden av begravningsplatsen(tomten intill fd. husexpo). Raka vägen hem(nästan,gjorde ett impulsköp av femtio lila tulpaner på macken vi passerade)Lunch och lite grus i ögonen. Ett hopp tänds. - fan det kanske inte ens var en en halvtimma, det har aldrig hänt. Ner med henne i sängen, en vällingraket i hennes nypor och så hoppas man. Helvete heller. Agnes har tre sätt att visa sitt missnöje när hon ligger i sängen. Det lindrigaste är att dra igång speldosan vid fotänden. Okay man fattar att hon inte sover men det finns ändå hopp, hon har somnat vid fotändan tidigare. Steg två är att dra nappflaskan mot sängens spjälor vilket får en att tänka på fängelsefilmer och är svår att ignorera. Steg tre är att helt enkelt lägga sig på rygg och sparka frenetiskt i sängens kortända. Alla varianter avverkades under en kvart och det var bara att kasta in handduken. Upp ur sängen och kolla statusen, en blöja skadar aldrig att byta men annars fräsch som en nyponros. Plan C, vi tar en långtur på stan och hoppas att vagnens sövande effekt få henne att sova lagom mycket för att våga oss på ett besök på jobbet. Dags att pimpa upp oss en smula. Hammarbytröja och fina träningsoverallen för Agnes och dusch för pappsen. Vi skall ändå inte förta oss så en tunnelbanetur till skanstull blir lagom. Jag märker på mig själv att jag börjar tvivla redan när vi går av på stationen. Vi sitter långt fram i tåget vilket under normala omständigheter vore perfekt. Uppgång Allhelgonagatan ger oss en flygande start ner mot city. Men jag tvekar framme vid rulltrappan tittar jag på min dotter. Pigg som en mört, jag vänder och går hela vägen tillbaka till andra uppgången vid ringen. Kan det vara så att barn liksom hundar kan känna min osäkerhet? -pappa vill att jag ska sova, det skall vi nog bli två om. Götgatan är lite för stökig, förmodligen inte för Agnes men för en hispig pappa som tror att tystnad är eftersträvansvärt Blekingegatan är en oas av lugn. Lugnet består ändå bort till Nytorgsparken. Sol=klasar av folk på uteserveringarna runt torget oavsett årstid, veckodag eller klockslag. Jag kanske inte är i rätt position att kasta den första stenen men, jobbar ingen i den här delen av stan? Vi sitter än stund och på en bänk vid Fjällgatan. Pappa läser Metro och Agnes är full av liv och visar inte minsta tecken på att vilja sova. Hårda tag, ryggstödet fälls ner och när vi passerar sjöfartshotellet blundas det. YES. Ok, Slussen till Kungsträdgården inte ens med myrsteg och fikapaus är det tillräcklig sovtid. Får bli långa turen, genom Gamla stan, Tegelbacken, Vasagatan, Kungsgatan, Stureplan. En timma och en kvart i maklig takt och saken är biff. Gamla Stan tror jag är en i många stockholmares ögon underskattad del av staden. Bara man undviker dom stora(nåja) stråken är det lugnt och skönt. Tegelbacken och området runt kan nog mycket väl kallas Stockholms rövhål utan att någon blir speciellt upprörd. Vasagatan är härligt otrendig som gator runt centralstationer ofta är. På Vasagatan tycker jag att det är dags för en kaffe. Som "vanlig" kaffedrickare blir man oftast blåst, så också här. Det står blanka, dyra maskiner och puttrar bakom disken som skulle få ett flipperspel att gå på toa och bättra på sminket. Mitt vanliga bryggkaffe serveras dock ur en vanlig tv-termos diskret gömd under disken. Kanske är det bruset från gatan eller också bara bristen på rörelse men något får i varje fall min dotter att vakna. Det gäller att passa på att fånga nyvaknandets positiva kraft så nu är det kortaste vägen som gäller. Bryggargatan, Drottninggatan, Brunkebergstorg så är vi där i ett naffs. Det finns naturligtvis massor av saker att fundera på när man tänker besöka sin arbetsplats under föräldraledigheten. För mig är det största hindret att ta sig förbi receptionen. I många år hade vi en mycket märklig kvinna arbetandes i vår reception. Man kan säga att hon var ganska intensiv, man skulle också kunna säga att i en annan tid hade hon lika gärna kunna sitta inspärrad. I vilket fall som helst fick det mig att över tiden låtsas som om receptionen inte fanns ungefär på samma sätt som man gör med en tiggare på tunnelbanan. Jag har mao ett väldigt dåligt samvete för att jag behandlat dom inte kanske som skit men som om dom inte fanns vilket väl är nästan är ännu värre. Naturligtvis är min oro ogrundad. Jag blir professionellt och vänligt bemött. Agnes är pigg och glad och jag går in i hissen med en känsla av att det här nog kommer att gå jättebra. Det är kul att vara tillbaka och att ha ett litet barn med sig gör naturligtvis att folk är positiva. Själv har jag ofta tänkt -Va fan skall folk släpa med sig sina jävla ungar till jobbet för. Så vem försöker jag lura. Det funkar inte riktigt för Agnes. Hon blir blyg, rädd och otrygg på ett sätt som jag inte är van vid. Tråkigt. När vi är på väg och gå och står ute i trapphuset kommer äntligen min chef förbi och då tinar Agnes upp och bjuder på ett leende. Smart unge. Vi sitter och snackar lite längre än vad jag tänkt mig. Tunnelbanan är avstängd vid Östermalstorg så det blir en liten extra promenad. Totalt sett är vi nog hemma en timma senare än vad jag tänkt mig och så börjar allt om igen. Mat, somnar nästan. Säng + välling, funkar i tjugo sen drar speldosan igång. Det löser sig naturligtvis som det alltid gör men man spelar med små marginaler som förälder.

Tågluffen som gick snett eller en natt på stranden i Punta de Rostrogordo

Sommaren mellan första och andra ring åkte jag på tågluff. Tågluffa var det som gällde på den tiden. Man köpte ett sk Inter-Rail kort som gällde för obegränsat antal tågresor under en månads tid i hela Europa. Jag tror att att det kostade runt tvåtusen spänn. Jag och min resekamrat som vi kan kalla för Robert la en tight budget, en hundring per dygn för boende och käk. Allt som allt fem tusen spänn vilket väl var ungefär vad man kunde få ihop utan att jobba ihjäl sig på helger och lov. Frihetskänslan när tåget mot Hamburg rullade ut från centralen var enorm. Det fina var att det var ett tyskt tåg som skulle ta oss ner till Hamburg till följande morgon. Tyskt Tåg = Konduktör/tågvärd i varje vagn som säljer bärs och korv, perfekt. Vi hade väl i stora drag klart för oss hur vi skulle lägga upp rutten. Första målet var Amsterdam, där Robban hade bestämt möte med ett par tjejer. Jag tror vi bytte tåg i Munster. Spela roll, där fick jag i varje fall mitt livs första sjuminuters pils. Bortsett från att den naturligtvis smakade alldeles utmärkt minns jag att jag blev så imponerad av att barmästaren la ner så mycket tid och kärlek på att krana upp två öl till oss uppenbara turister/backpackers/suckers. Folk klagar på att det det dricks för mycket "stor stark" i Sverige. Det tycker inte inte jag. Att dricka husets bästa fatöl upptappad med yrkesstolthet kan aldrig vara fel. Problemet är att det finns alldeles för många krögare som inte har någon yrkesstolthet och kärlek till det dom håller på med.

Vi träffade tjejerna i Amsterdam och drog direkt ur till kusten vid Zandvoort. Zandvoort är en helt vanlig badort vid den holländska kusten. Enda anledningen att man kan tänkas hört talas om stället är att det finns en racingbana där som i många år hade F1 tävlingar. Pengaströmmarna flyter lite annorlunda numera och sedan 1985 går det inga F1 lopp i Holland, men vi har fått bland andra Singapore och Abu Dhabi istället. Vi tillbringade några riktigt bra dagar och nätter på stranden. Tjejerna var i slutet på sin resa och åkte hemåt och jag och Robert satte oss på ett tåg mot Paris. Vi skulle direkt vidare mot Rennes och Bretagne så vi stannade bara på Gare de Nord för att byta tåg. Det hände mig en liten trivial sak där när jag skulle gå och pissa. Bagatell eller inte jag minns det som det var igår så det gjorde ett starkt intryck på min lilla tonårshjärna. Jag ställde mig vid rännan och hade lite sådär lagom trögt att komma igång som man kan ha när man har suttit och hållit igen på ett tåg ett par timmar och äntligen får chansen. När man står vid en pissränna säger både den sociala normen och ens egen övertygelse att man skall titta rakt fram och sköta sitt eget, så det gör man. Så där stod jag, blicken rakt fram, krampaktigt försökande frampressa några droppar. Plötsligt är det något som får ljuset att ändras, som en stor skugga som dyker upp på min vänstra sida. Närmast ofrivilligt dras min blick ditåt. En väldigt stor, styv mörk balle med en hand som drar fram och tillbaka är vad jag ser. Svårt att inte titta upp. Ägaren till utrustningen är en två meter lång, skallig, tandlös, färgad man som log ett smil som hemsökt mig i mina drömmar sedan dess. Jag höll mig till vi kom på tåget mot Rennes.

Spenderade någon vecka eller så i Bretagne med omnejd. Vi hade ju en tight budget men ibland tog man ett tåg istället för hotell, ibland sov man på en strand eller en station. Då blev det desto mer över för att spendera på mat och dryck. Bretagne betyder naturligtvis mycket fisk och skaldjur, en hel del vin men för lite öl. Eller kanske snarare för små öl. Jag har haft en hel del ölrelaterade problem genom åren. Ett på oktoberfestivalen, "Ein Mas" är helt enkelt inget speciellt trivsamt sätt att dricka öl. Redan dag två satt jag i ett Schnappstält för att slippa skiten. Ett annat i Frankrike, fatöl är inte att tänka på och flaskölen kommer i små 25cl flaskor som knappt fyller upp en flourmugg.På minibudget blir det en hel del surt vin och man bara längtade efter en öl att skölja ner det med ibland. Halvliter/pint det är melodin. Man kan ta ett redigt bett för att släcka törsten och ändå ha tillräckligt mycket kvar för att inte omedelbart behöva fundera på att beställa en till. Frankrike delar ett annat problem med bla USA och Danmark. Lokalbefolkningen är lömsk. Fördelen med Frankrike är att dom spelar med öppna kort. Folk är otrevliga från ruta ett och så fortsätter det, men man förväntar sig inget annat och har garden uppe. Vi kom längst ut på Bretagne till Brest. Brest är en hamnstad och flottbas, tänk "Das Boot" när ubåtarna lämnar basen, det var Brest. Vi hittade ett bra(billigt) hotell. Checkade in, fick egen nyckel till ytterdörren. Efter en helkväll på stan med besök på mycket tvivelaktiga barer i hamnen(såna barer som man bara hittar på platser som Brest) kom vi tillbaka till hotellet. Det var ett hyggligt stort hotell men det såg jävligt mörkt och stängt ut. Vi hade nyckel, tur var det för vi var dom enda gästerna och det finns ingen personal(inget direkt att sno heller, vilket naturligtvis är en tanke som far genom huvudet). Riktigt läskigt faktiskt, det fattades bara ett par tonårstjejer i för små toppar för att fullända ett skräckfilmsmanus. Bretagne var bra men tråkigt nog missade vi menhirerna, vi får ta Carnac nästa gång. Mot La Rochelle, staden som marknadsförts som; Universitetsstad med massa snygga tjejer och en del pratar tom engelska.

Jag skriver det här lite sådär när andan faller på. Sedan i onsdags när jag skrev förra gången har jag tänkt på La Rochelle. Blankt,blankt helt jävla blankt. Jag har ett minne av att sitta på en brygga och dricka 12pack "no name brand" öl (ungefär som Konsums blå-vita varor om någon minns dom). Det kan ha varit La Rochelle, men det kan mycket väl ha varit någon annanstans. Så åk inte dit blir mitt tips det är inte ett ställe som minnen är gjort av. Vi spolar fram till Barcelona. Det här var långt före specialchartrade plan för att se Zlatan spela boll. Jag vill inte på något sätt påstå att det var exotisk att åka dit på den tiden. Men det här var ett par år före staden skulle vara värd för sommar OS och man hade precis börjat pimpa upp staden. Nya arenor skulle byggas och liksom för så många andra städer med lite ambition skulle prostituerade och missbrukare ut ur citykärnan. En stad med självförtroende och framtidstro var det i varje fall. Stort minns jag att jag tyckte det var. Vi bodde på ett trevligt litet hotell i gamla stan och jobbade oss igenom staden efter konstens alla regler. Mycket Gaudi blev det naturligtvis. Güellparken och sjävlklart La Sagrada Familia. Någon med Gaudis visioner är vad Stockholm skulle behöva. I en stad där man nästan måste folkomrösta om husbyggen som överskrider sex våningar och arkitektoniskt status quo är normen hade han väl klarat sig en månad innan han blivit korsfäst i en midsommarstång på skansen. Vi hade ju varit ute och rest ett bra tag vid det här laget. Man kan väl säga att det började uppstå lite smärre friktion här och där mellan mig och Robban. Både han och jag tyckte det var ganska skönt att vara lite för oss själva ibland om dagarna. En eftermiddag efter att ha traskat Ramblas upp och ner ett antal gånger hamnade jag på en liten tapas/tjurfäktar bar på en tvärgata. Det var en skön loj stämning Det vara bara jag och några proffsdrickare. Jag är lite digital, antingen tittar jag ner i marken eller så ögonbollar jag folk så att dom blir besvärade. Ensam i en främmande stad bland några halvalkade fd.tjurfäktare(i varje fall i min fantasi) valde jag att titta mest ner i min bok och sippa lite från dricksglaset med rödvin. Ingen tog någon som helst notis om mig, så ett par glas senare vågade jag mig på att höja blicken en smula. Vad jag mest lade märke till och vad jag mest tittade på var kvinnan bakom disken. Det jag först tagit för en tant visade sig var en kvinna i min egen ålder. Hon hade föga överaskande kolsvart hår, sametsbruna ögon och var kort sagt skitsnygg. Hon log mot mig, sen var jag fast, "Hook, line and sinker" verksamheten gick lite på halvfart på eftermiddagen och hon satt snart vid mitt bord. -Det är så sällan det kommer några turister hit och det är bra att bra att få öva lite på min engelska.
Faktiskt rätt skönt att inte vara kvar i frankrike. Hon pratade riktigt hygglig engelska. Jag blev sådär blixtförälskad som man kan bli och det verkade inte som hon var helt ointresserad heller. Hon hette Fermina och det var hennes farbrors bar som hon jobbade extra i över i sommaren. Hon bodde i afrika och skulle tillbaka dit om två dagar. Afrika, spännande, tillbaka om två dagar gav lite tid att spela på.

Jag mindes inte riktigt vad jag och Robban kommit överens om men så småningom letade jag mig i varje fall tillbaka till vårt hotell. Var tillbaka vid åttatiden och det funkade. Robert låg och trynade ovanpå täcket och det blev perfekt att först väcka honom sen ta en snabb dusch innan det var dags att ge sig ut på stan och försöka få något i magen. Att var ifrån varandra en dag verkade ha gjort underverk, vi återberättade våra respektive dagar och konstaterade att vi bägge var ganska nöjda. Det tog inte så lång tid innan jag berättade om Fermina och vad jag kände för henne. I det läget visste jag ju ingenting själv mer än att jag skulle tillbaka till den där baren i morgon eftermiddag och se vad som händer. Jag förklarade också att hon bodde i Afrika. I enklaven Melilla som ligger på Marockos nordkust. Både jag och Robban sov förmodligen på den lektionen i skolan men Melilla har varit en del av Spanien sedan mitten på fjortonhundratalet. Afrika men ändå Spanien. Jag hade planterat fröet att jag var klockarkär och att det möjligen kunde föra mig till afrika. Vi hade en bra kväll och Robban verkade inte allt för skrämd över utsikten att slippa mig ett par dagar till.

Jag hade svårt att sova på natten. Alla mina tankar kretsade kring Fermina. Varje blick hon givit mig, varje ord hon sagt. Jag och Robban tillbringade nästa dag med en liten tur med linbana till någon bergstopp utanför stan. Det var perfekt, ganska tråkigt men tillräckligt kul för att slå ihjäl timmarna till jag skulle våga mig ner till baren igen. Jag han med att köpa en ny skjorta på vägen tillbaka till hotellet. Några veckor på resande fot med all packning nedtryckt i en ryggsäck gjorde att garderoben var en smula tunn. Jag kom till baren och sökte hennes blick men ändå inte. Trevande, inte riktigt vågande visa alla känslor, rädd för att bli avvisad, rädd för att hon kommit på andra tankar, rädd för att mitt hungriga tonårshjärta byggt ett luftslott. När jag väl mötte hennes bruna ögon och kände mina kinder hetta till var oron som bortblåst. TIME OUT. Nu börjar det bli väl mycket mitt livs novell över det hela. Det här inte ens mening att vara en kärlekhistoria. Jag får skylla på att jag var så ung och faktiskt var väldigt kär. Mot Afrika.

För att ta sig till Melilla var det färja som gällde. Det fanns två alternativ antigen utresa från Malaga eller från Almeria. Fermina skulle bila ner med en släkting till Almeria som är något närmare. Jag var beroende av tågförbindelser så för mig fick det bli Malaga som är betydligt större. Vi skulle resa samma dag men hennes resa var lite kortare så hon skulle vänta på mig i hamnen. Om du tycker jag låter som en riktig sucker så tycker du helt rätt. Jag tänkte själv tanken många gånger fram till resan. Men jag var ändå så pass säker att jag var beredd att försöka. Färjan tog nästan fyra timmar och det var en riktig gammal skorv. Spela roll solen sken, dom serverade öl på däck, jag var kär och var på väg till Afrika. Tur att det inte fanns mobiltelefoner på den tiden så att man behövde ringa hem och uppdatera mamma Rosie hela tiden. I takt med att vi kom närmare så Afrika så kändes det som det blev ett annat ljus. Det är ett annat ljus i Afrika. Jag har visserligen bara vara i Afrika två gånger till efter Melilla men jag har haft samma känsla då också. När jag gick av färjan och såg Fermina stå på kajen och vinka var jag så lycklig.


fortsättning följer..