Slutet eller början?

Det har varit lite dålig aktivitet här på bloggen på sista tiden. Min föräldraledighet tog slut sista augusti så nu är jag tillbaka på arbetet. Det har varit ett mycket bra halvår för mig och jag hoppas och tror att Agnes tycker det också. Jag har gjort vad jag kunnat och nu lämnar jag med varm hand över henne till det offentliga så dom kan göra folk av henne. Inskolningen på dagis gick strålande första veckan men förra veckan var lite jobbigare med gråt både vid hämtning och lämning. Det är väl inget konstigt med det men man får ju lite ont i hjärtat. Det känns som att jag kommer att få lite mindre tid över för skrivandet framöver Min plan är i varje fall att skriva färdigt "100listan" innan jag lägger ner. Just nu är vi uppe i fyrtiofem låtar så det lär väl ta ett tag till.
Jag skrev ju om att vi fick nya grannar för ett tag sedan. Idag smällde det det. Två busar med motorsåg kom och sågade ner stora grannen och passade även på att smyga ner en liten björk som bonus. Det var ett ståtligt träd och jag har lite svårt att förstå att man efter att ha bott i huset två veckor känner behov att såga ner något som tagit så god tid på sig att växa upp. Men jävlar vad ljust det blev på vår tomt. Plötsligt har vi fri sikt över till nästa granne och man ser dessutom ytterligare ett hus bort. Jag sände en tanke till förra ägarna som planterat avenbokshäcken, det var nog ganska klurigt trots allt.

tack till Dieter som tog bilden för ett par år sedan.

Stämmningsbild från värmeböljan

Hålla Agnes välförsedd med dricka och mat är nästan det enda man orkar med just nu. Bar Über är ett måste och vi tackar gud för att vi har en sval källare vi kan hänga i.

Halvtid, eller varför är löparskor så jävla fula?

Tre av sex månader av min föräldraledighet har gått, halvtid mao. Det har väl i stort sett blivit som jag tänkt mig. Om något så har väl Agnes varit lite lättare att ha göra med än jag trodde. Alla sa att man skulle få svårt att få något gjort men jag hade nog ändå inte fattat hur svårt det är. Det är närmast omöjligt att tex. klippa gräset med en ett och en halv åring springande runt benen. Sen är barn en dörröppnare, jag är inte känd för att småprata med främlingar på tunnelbanan eller i affären men tack vare Agnes händer det nu allt oftare. Det som är konstigt är att jag tycker att det är ganska trevligt. Nu har vi fått plats på dagis vilket i babyboomens Stockholm inte är helt enkelt. Tjugotredje augusti är det inskolning och sen är det dags för pappa att börja jobba igen. Känns sådär just nu man har ju fått lite smak på det här nu.
En trevlig bieffekt är att jag tappat ett par pannor i vikt. Man har naturligtvis rört lite mer på sig och ätit lite annorlunda. Jag hade som föresats att försöka laga mat till familjen varje kväll och jag har nästan lyckats med det. Det som är roligt är att min dotter smaskar i sig med god aptit av det jag lagar vilket naturligtvis gör det extra tacksamt. Det är i varje fall ganska kul att för första gången någonsin få gå ner en storlek på jeansen.
Jag har en obehaglig föraning om att så fort jag är tillbaka på arbetet så kommer kilon tillbaka. Sitta still på stolen hela dagarna och äta mat vid skrivbordet. Då kom jag på den smarta iden att om jag tar en vit månad direkt när jag börjar så kanske det kan kompensera lite grand. Sen tänkte jag lite till och insåg att jag inte vill börja med någon vit månad. Då gick jag och köpte mig ett par löparskor. Jag har ännu inte provat dom annat än som promenadskor men jag tänkte att om jag berättar att jag köpt dom så kanske jag kan få lite uppmuntran/tråkningar så jag tar mig i kragen. Jag köpte ett par Puma. Det är inte årets modell eftersom det var rea(men får kalkylera med att dom aldrig kommer att användas) och dom är skitfula. Jag har kollat runt lite grand det finns massor av andra skor som säkert är bättre än mina Puma men dom har något gemensamt i att alla är fula i varierande grad. Herregud vad händer på skoföretagens designavdelningar. Jag kommer att tänka på någon av Peter Shmeicels tidigaste tröjor eller svenska skidlandslagets mörkaste stunder när någon på skidförbundet rökt valla innan dom beställde dräkter. De flesta skoföretagen gör ju också andra skor som är snygga oftast. Löparskor skall vara lite högteknologiska, många olika (dyra)material och det skall uppenbarligen synas, Nätstruktur och neonfärger är en självklarhet. Mina förra löparskor var ett par Lejonskor som jag hade i lumpen. Det var inte mycket mer än ett par förstärkta espadrillos men dom var i varje enfärgade och ganska diskreta. Om(väldigt mycket om) jag verkligen skall börja springa måste jag väl gå och köpa några byxor och kanske träningsoverall. Blir intressant.

Ölen på bilden är Dugges Lager no1. Riktigt smaskig premiumöl som lämpar sig att dricka under tiden man planerar nästa träningspass.

Om man ger dom lillfingret tar dom hela handen.

Jag är normalt sett ganska bra på att klara av att hålla telefonförsäljare kort. Min sambo tycker ofta att jag är rent ut ut sagt otrevlig. Det är naturligtvis inte sant jag försöker bara att bespara både mig och dom stackars telefonsäljarna onödigt lidande. Jag vet inte om pappaledigheten gjort mig onödigt soft eller om jag bara var desperat att prata med en vuxen, men förra veckan åkte jag dit. Marknads undersökning, ett par snabba frågor och det visade sig att både jag och min dotter var precis vad dom letade efter. Sen vet jag inte riktigt vad som hände men samtalet avslutades med orden -Då syns vi på måndag kvart över tre. Så idag har jag och Agnes varit på Kungsholmen och provat barnmat. Det var helt ok, tog trekvart och vi fick trehundra spänn. Vi var fyra par. Bara innerstadsmammor, smala, uppklädda, välsminkade och med välartade barn. Trivsamt om det inte hade varit för kvinnan som ledde det hela. Mot oss vuxna var hon bara trist men barnen behandlade hon med lika mycket värme som liemannen. Hon var så felplacerad och bara längtade efter att vi skulle gå därifrån med våra skrikiga jävla ungar. Jag låter det hela bli mig en läxa och nästa gång det ringer skall jag inte ge mig in i några diskussioner. Nu är vi tre som drar in pengar i varje fall.

En dag på arbetet

Idag besökte jag och min dotter min arbetsplats. Hon har varit där en gång tidigare och då i sällskap med min sambo. Det var ingen hit, både min dotter och min sambo tyckte det var en hemsk miljö. Min dotter visade sitt missnöje genom att skrika och vara allmänt oharmonisk. När hon gallskrek gav det i varje fall några kollegor chansen att sparka in en öppen dörr genom att droppa repliken -Sådan far sådan dotter. Ett par månader har gått och jag tänkte att det var dags att göra ett nytt försök. Att ha hand om ett småbarn handlar mycket om logistik. Jag kan säga att jag kämpat under de sex veckor jag varit hemma. Det är sovandet på dagarna som är kruxet. I en perfekt värld vill man att ens barn skall sova precis så mycket som behövs att hålla humöret uppe lagom till en partner kommer hem, men samtidigt inte vara för pigg så att det blir problem med nattsömnen. Det är inget problem när man är hemma hela dagen. Vi äter vid så där elva halv tolv, byter en blöja och sen är det natti natti någon gång mellan tolv och ett. Men man vill inte sitta hemma och häcka halva dagen. Då somnas det i vagnen i stället. Det är väl inget konstigt med det, vem skulle inte vilja duna in en halvtimma på förmiddagen om någon drog runt en i en vagn? Problemet är att det blir just en halvtimma och inte mer. Jag försökte lösa saken genom att prova med två sovpass med det gick åt helvete. Min dotter var så grining när hon vaknade upp vid fyrasnåret efter sitt andra sovpass att hon fick resten av familjen att framstå som att ha bra morgonhumör. Planen för besök två på fabriken var därmed spikad, Softa hemma, sova hemma, och sen pigga och glada rulla in till stan.Det var ju så fint väder, inte kan man sitta inne hela förmiddagen? Klart man inte kan, på med kläder och ut och rulla vagn. Blev långa turen runt kyrkogården och dottern slocknade ganska omgående. Plan B, hoppas att hon kvartar en timma eller så så kanske det funkar ändå. Hamnade så småningom på en bänk utanför kapellet vid judiska begravningsplatsen. Satt i solen och läste, dottern sov i vagnen, rofyllt. Så öppnades dörren och ut kom en rabbin? han frågade om jag väntade på någon och mer behövdes inte för att bryta förtrollning och väcka min dotter. Jag passade på att fråga lite om utbyggnaden av begravningsplatsen(tomten intill fd. husexpo). Raka vägen hem(nästan,gjorde ett impulsköp av femtio lila tulpaner på macken vi passerade)Lunch och lite grus i ögonen. Ett hopp tänds. - fan det kanske inte ens var en en halvtimma, det har aldrig hänt. Ner med henne i sängen, en vällingraket i hennes nypor och så hoppas man. Helvete heller. Agnes har tre sätt att visa sitt missnöje när hon ligger i sängen. Det lindrigaste är att dra igång speldosan vid fotänden. Okay man fattar att hon inte sover men det finns ändå hopp, hon har somnat vid fotändan tidigare. Steg två är att dra nappflaskan mot sängens spjälor vilket får en att tänka på fängelsefilmer och är svår att ignorera. Steg tre är att helt enkelt lägga sig på rygg och sparka frenetiskt i sängens kortända. Alla varianter avverkades under en kvart och det var bara att kasta in handduken. Upp ur sängen och kolla statusen, en blöja skadar aldrig att byta men annars fräsch som en nyponros. Plan C, vi tar en långtur på stan och hoppas att vagnens sövande effekt få henne att sova lagom mycket för att våga oss på ett besök på jobbet. Dags att pimpa upp oss en smula. Hammarbytröja och fina träningsoverallen för Agnes och dusch för pappsen. Vi skall ändå inte förta oss så en tunnelbanetur till skanstull blir lagom. Jag märker på mig själv att jag börjar tvivla redan när vi går av på stationen. Vi sitter långt fram i tåget vilket under normala omständigheter vore perfekt. Uppgång Allhelgonagatan ger oss en flygande start ner mot city. Men jag tvekar framme vid rulltrappan tittar jag på min dotter. Pigg som en mört, jag vänder och går hela vägen tillbaka till andra uppgången vid ringen. Kan det vara så att barn liksom hundar kan känna min osäkerhet? -pappa vill att jag ska sova, det skall vi nog bli två om. Götgatan är lite för stökig, förmodligen inte för Agnes men för en hispig pappa som tror att tystnad är eftersträvansvärt Blekingegatan är en oas av lugn. Lugnet består ändå bort till Nytorgsparken. Sol=klasar av folk på uteserveringarna runt torget oavsett årstid, veckodag eller klockslag. Jag kanske inte är i rätt position att kasta den första stenen men, jobbar ingen i den här delen av stan? Vi sitter än stund och på en bänk vid Fjällgatan. Pappa läser Metro och Agnes är full av liv och visar inte minsta tecken på att vilja sova. Hårda tag, ryggstödet fälls ner och när vi passerar sjöfartshotellet blundas det. YES. Ok, Slussen till Kungsträdgården inte ens med myrsteg och fikapaus är det tillräcklig sovtid. Får bli långa turen, genom Gamla stan, Tegelbacken, Vasagatan, Kungsgatan, Stureplan. En timma och en kvart i maklig takt och saken är biff. Gamla Stan tror jag är en i många stockholmares ögon underskattad del av staden. Bara man undviker dom stora(nåja) stråken är det lugnt och skönt. Tegelbacken och området runt kan nog mycket väl kallas Stockholms rövhål utan att någon blir speciellt upprörd. Vasagatan är härligt otrendig som gator runt centralstationer ofta är. På Vasagatan tycker jag att det är dags för en kaffe. Som "vanlig" kaffedrickare blir man oftast blåst, så också här. Det står blanka, dyra maskiner och puttrar bakom disken som skulle få ett flipperspel att gå på toa och bättra på sminket. Mitt vanliga bryggkaffe serveras dock ur en vanlig tv-termos diskret gömd under disken. Kanske är det bruset från gatan eller också bara bristen på rörelse men något får i varje fall min dotter att vakna. Det gäller att passa på att fånga nyvaknandets positiva kraft så nu är det kortaste vägen som gäller. Bryggargatan, Drottninggatan, Brunkebergstorg så är vi där i ett naffs. Det finns naturligtvis massor av saker att fundera på när man tänker besöka sin arbetsplats under föräldraledigheten. För mig är det största hindret att ta sig förbi receptionen. I många år hade vi en mycket märklig kvinna arbetandes i vår reception. Man kan säga att hon var ganska intensiv, man skulle också kunna säga att i en annan tid hade hon lika gärna kunna sitta inspärrad. I vilket fall som helst fick det mig att över tiden låtsas som om receptionen inte fanns ungefär på samma sätt som man gör med en tiggare på tunnelbanan. Jag har mao ett väldigt dåligt samvete för att jag behandlat dom inte kanske som skit men som om dom inte fanns vilket väl är nästan är ännu värre. Naturligtvis är min oro ogrundad. Jag blir professionellt och vänligt bemött. Agnes är pigg och glad och jag går in i hissen med en känsla av att det här nog kommer att gå jättebra. Det är kul att vara tillbaka och att ha ett litet barn med sig gör naturligtvis att folk är positiva. Själv har jag ofta tänkt -Va fan skall folk släpa med sig sina jävla ungar till jobbet för. Så vem försöker jag lura. Det funkar inte riktigt för Agnes. Hon blir blyg, rädd och otrygg på ett sätt som jag inte är van vid. Tråkigt. När vi är på väg och gå och står ute i trapphuset kommer äntligen min chef förbi och då tinar Agnes upp och bjuder på ett leende. Smart unge. Vi sitter och snackar lite längre än vad jag tänkt mig. Tunnelbanan är avstängd vid Östermalstorg så det blir en liten extra promenad. Totalt sett är vi nog hemma en timma senare än vad jag tänkt mig och så börjar allt om igen. Mat, somnar nästan. Säng + välling, funkar i tjugo sen drar speldosan igång. Det löser sig naturligtvis som det alltid gör men man spelar med små marginaler som förälder.

Böcker/Michael De Souza & Genevieve Webster - Rastamouse and the Crucial Plan + Rastamouse & Da Bag-a Bling

En fördel med att vara förälder är att man kan se barnfilm och läsa barnböcker utan att det verkar konstigt. Böckerna om Rastamusen och hans två polare Scratchy och Zoomer är nog lite för avancerade för barn i min dotters ålder. Jag tror ändå att dom blir perfekta att växa in i. Nu tittar vi på bilderna och pappa översätter och läser. Sen kan vi läsa på engelska, och så småningom kanske med lite rytm också eftersom det skall rimma. I "The Crucial Plan" snor tjuven "Bandulu" all ost från Mejeriet, affärerna och tom från barnhemmet där dom föräldralösa små mössen bor.Våra hjältar löser naturligtvis det hela. Tjuven gillar och laga mat av osten och det slutar med att han arbetar på barnhemmet som kock. I "Da Bag-a Bling" är det "Bagga T" som kidnappar alla barnen på barnhemmet. Rastamusen och "The Easy Crew" fixar biffen. "Bagga T" ville bara ha publik när han rappade och även detta slutar sött med att han hjälper till på barnhemmet när barnen skall sova.
Det är märkligt att allt för barn skall vara i djurformat. Kung-Fu Panda, Rastamusen eller fåret Shaun. Det är naturligtvis en tradition med djurfabler sedan urminnes tider men det känns som det eskalerar. Jag håller Walt Disney som huvudansvarig, I vilket fall som helst är böckerna välgjorda, snälla och mycket underhållande. Finns hos tex Adlibris och Amazon.
Rekomenderas!

Vecka 1

En vecka som hemmapappa avklarad. Jag vill stryka den veckan. Alla som känner mig vet att jag alltid har nära till självömkan, men den här veckan blev inte riktigt som jag tänkt mig. Min dotters magsjuka höll i sig tills på torsdagen. I tisdags slog odjuret klorna i mig. Helt utslagen på tisdagen, feber, huvudvärk och allt det där andra. Onsdag och framåt har jag inte varit direkt dödssjuk. Svag, visst men inte värre än att jag kunnat fungera hyggligt. Om det inte hade varit för dom där jävla kramperna i magen. Man vaggas in i känsla av att man håller på att bli bättre och då kommer det.En körare som får det att svartna för ögonen och man vill bara skrika rakt ut. Det är över på kanske trettio sekunder sen sitter man där med svett i pannan lite skakiga ben och undrar, hur fan kan det göra så ont?, vad är det som har tagit min mage i besittning? Jag har varit med om en liknande upplevelse en gång tidigare när jag var i Mexico och drabbades av "Montezumas hämnd" med det var en västanfläkt jämfört med detta. Vi drar ett streck över det här och så börjar vi på ny kula i morgon.

Dag 1

I dag började jag min föräldraledighet. Sex månader att vara med och ta hand om sin dotter. Jag har varit lite stirrig på slutet. En del nervositet inför uppgiften och en del undran över hur det påverkar en att vara borta från arbetet så länge. Agnes laddade upp genom att vara lite extra "mammig" i helgen, plus att hon varit extremt risig i trunken sedan förra veckan. Måndag morgon. Agnes har fortsatt kraftig diarré, känns febrig och är oroväckande loj. Ringer sjukvårdsupplysningen, rekommenderas att ta mig till en vårdcentral. Inte mycket annat att göra, på med kläder, ner i vagnen och ut i blötsnö upp till navkapslarna. Vårdcentralen en måndagsmorgon i mars känns inte som rätt ställe om man är rädd för baciller. Överviktiga tanter som sitter och hostar grönt slem och gärna vill gulla lite med bebisen, rödögda småungar som springer runt runt och skriker och också vill gulla med bebisen. Vi behöver inte vänta så länge och får träffa en bra läkare. Han lugnar mig och kollar lite på Agnes och passar på och döma ut dom råd vi fick från sjukvårdsupplysnigen förra veckan. Vi får med oss ett feces-test som en extra försiktightetsåtgärd. Till min förvåning visar sig besöket vara gratis. Säger naturligtvis en hel del om hur dålig koll jag har, men jag blir ändå glatt överraskad över att något är gratis. Får i varje fall i Agnes lite ris och morotspure plus en hel del blåbärssoppa och vätskersättning. Hon piggnar till väsentligt och dagen utvecklar sig väl. Jag tror det löser sig men det var kanske inte den mjukstart jag önskat mig. Nu väntar jag på att det skall komma en laddning så jag kan få iväg testet. Kommer förmodligen i natt.

Agnes 1

Igår fyllde vår dotter ett. Grattis min älskling. Ett år som gått otroligt fort men samtidigt varit ett av de bästa och förmodligen innehållsrikaste. Igår var det barnkalas på dagen och tårtkalas med mor och farföräldrar på kvällen.
När jag var yngre kände jag mig vanlig inuti men trodde att omvärlden uppfattade mig som konstig. Nu känner jag mig konstig inuti men tror att jag i omvärldens ögon uppfattas som hyggligt normal. Märkligt.