Lord Watch Over Our Shoulders - Garnet Silk (Jammys 1994)

När reggaen hade en av sina mörka perioder i början på nittiotalet var Garnet en av få ljusglimtar. Garnet debuterade som nittonåring 1985: Under resten av åttiotalet körde han live på sound systems under artisnamnet "Little Bimbo". Karriären gick väl sådär men han lärde sig att skriva nya texter till befintliga rytmer och han skaffade sig scenvana. Han bytte namn och började få spela in lite skivor men 1992 var hans stora genombrottsår. Han gav ut lpn "Its Growing" för Bobby Digital fick sin första stora hit med "Hello Mama Africa" Under de kommande två åren blev han bara större och större, hitlåtarna kom i en strid ström från alla producenter och han gjorde bejublade konserter både på Jamaica och internationellt.94 skrev han kontrakt med stora Atlantic Records och började spela in en platta för en internationell storsatsning. Kort sagt han var för många reggaens framtid när han den 9 december dog i en märklig eldsvåda. Det är väl ingen som riktigt säkert kan säga vad som hände.Den vanligaste version går ut på att han hade haft inbrott och därför som säkerhetsåtgärd lånat två pistoler av sin advokat, två vänner var över och en pistolerna gick oavsiktligt av, skottet fick en gasflaska att explodera och övertända huset, Garnet och vännerna klarade sig oskadade ur huset, Garnet går tillbaka in för att rädda sin mamma och bägge dör. Mycket tragisk slut. Vem vet vad han varit idag men i mina ögon och öron hade han talang nog för att kunna ha gått mycket långt. En mycket uttrycksfull röst här i sin kanske bästa låt.

Poor Marcus (live) - Mighty Diamonds

Som flitiga läsare kanske kommer ihåg började jag min lista med Mighty Diamonds. Då hittade jag inget bra liveklipp, men från samma ställe (Hootannay i Brixton) som klippet med Wailing Souls kommer det här färska.

Mr.Fire Coal Man (Supreme 1971) Bredda Gravallicious (Massive 1977) Kingdom Rise Kingdom Fall (Greensleeves 1980) - Wailing Souls

Wailing Souls är en av Jamaicas mest långlivade grupper och dessutom en av mina absoluta favoriter. Winston "Pipe" Matthews debuterade redan som tolvåring som en del av "The Schoolboys" och spelade in "Little Dillly" för Prince Buster. Pipe träffade Lloyd "Bread" McDonalds och tillsammans blev de "The Renegades". Det blev några singlar utan framgång men hjärtat i vad som blev Wailing Souls ända fram till idag var skapat. Som så många andra hamnade grabbarna (nu under namnet "The Classics") så småningom hos Studio One. Deras första inspelningdag på Brentford rd. resulterade i "Back out", "Row Fisherman Row" och "Mr Fire Coal Man". Alla tre skulle kunna vara med på min lista men jag väljer "Mr Fire Coal man"WS fortsatte hos Coxsonne några år framåt och det mesta finns samlat på två album "The Wailing Souls" och "Soul&Power" som är omistliga. 1976 slog Channel One upp portarna. Ws bestod nu också av George "Buddy" Haye och Garth Dennis och i sin mest klassiska lineup kom hitlåtarna inspelade för bröderna Hookims Channel One på rad. till exempel "Things&Time" och "Back Out" bägge nyinspelningar av äldre låtar. WS tjänade tillräckligt med pengar för att ge sig på självproduktion för sin egna etikett "Massive" första släppet blev den magnifika "Bredda Gravalicious"
Med nya blåspålägg gjorda i London blev den kanske ännu lite bättre och bildade hörnsten på lpn "Wild Suspense" utgiven av Island för den internationella marknaden. Vi tar den live också, från "Hootananny" i Brixton inspelat i våras. "Pipe" och "Bread" som duo igen rätt många år senare.
Några år senare var det Henry "Junjo" Lawes som gällde bland producenter. Kanske inte så mycket för att han hade något att tillföra rent musikaliskt(högst tveksamt) men han hade gott omdömme nog att hyra det bästa, "Roots Radics" & "Scientist" och kanske viktigast av allt han hade ett avtal med "Greensleeves" i London vilket gjorde att hans nådde ut. "Junjo" är väl mest känd för artister som Barrington Levy och Yellowman men spelade också en en hel del mer traditionell reggae. "Junjo" och WS samarbetade ett par tre plattor och aldrig har det väl varit mer perfekt än i tiominuters reggaenirvana i "Kingdom Rise Kingdom Fall". Det blir helt enkelt inte mycket bättre än så här.

Det har fortsatt att gå bra för WS, grammynomineringar, kontrakt med Sony och favoriter på den internationella reggaescenen. Jag älskar WS och 45 år senare gör dom fortfarande plattor som funkar.

The Majesty Dont Please - Fantan Mojah (Jaguar Riddim/Weedy G Soundforce)

Straight outta Männedorf i Schweiz kommer en mycket bra ny rytm. Bästa spåret kommer från Fantan Mojah.I en för honom ovanligt lågmäld historia. Rytmen finns nu för digital nerladdning hos normala leverantörer.

Gregory Isaacs

Jag har skrivit en hel del om Gregory tidigare så det är en ingen direkt hemlighet att han betytt mycket för mig. Att han skulle dö just nu var kom väl inte heller som någon överraskning då det en tid cirkulerat uppgifter om att han varit mycket sjuk. Hur hårt han än levt och hur mycket han misskött sin kropp kändes det ändå som han lämnat det värsta bakom sig och var på rätt väg. Att följa Gregory karriär är att följa reggaens historia de senaste fyrtio åren eller så. Jag har sett tidningsuppgifter om att Gregory skulle givit ut femhundra album. Det är naturligtvis inte sant men några hundra är det nog i varje fall och med det blir han en av reggaens mest produktiva artister genom tiderna. Så den musiken han lämnar oss med finns i överflöd. jag väljer några personliga favoriter ur ymnighetshornet. Vi börjar med den tidiga "Happiness Come" inspelad för Alivin Ranglin 1975 eller så. Så underbar, skör, vacker.
"If I Dont Have You" från 1981 och med Roots Radics i högform kanske är Gregorys vackraste kärlekslåt någonsin.
Vi avslutar med "Betrayers Downfall" En riktigt bra låt från "Brand New Me" från 2008. Visst rösten är inte vad den en gång varit men mycket annat finns kvar.


Vi tar en till. Gregory Live i studion med Sly&Robbie mfl inspelat för ett par år sedan.

Tempo - Anthony Red Rose (Firehouse 1985)

"Sleng Teng" hade precis kommit ur från Jammys och allt skulle plötsligt vara "digital". King Tubbys svar blev "Tempo", en i mitt tycke överlägsen rytm som inte är bara den bästa tidiga digitalrytmen utan också en av de bästa rytmer från Jamaica någonsin alla kategorier. Rytmen lämpar sig att spela högt, själv lyckades jag spräcka ett par högtalare med Nitty Grittys version "Hog In A Minty". Låten är helt enkelt en hyllning till Sound System.
"It was like a song 'bout sound-clash ting. Is a song me used to sing for the soun' dem an' Tubbys sey mi fi record it. Me a de firs' man record a special an' it go number one across the worl'"
Anthony intervjuad av Jamaica Gleaner 2009


Två andra favoriter över nyinspelningar av rytmen.
Garnett Silk - Complaint (Penthouse 94)

Burro Banton - Jah Jah Rules (Massive B 02)

RIP Solomon Burke

Soulsångaren Solomon Burke dog i morse på Schiphols flygplats i Holland dit han var på väg för en spelning på tisdag. Solomon blev sjuttio år och efterlämnar 21 barn och häpnadsväckande 90 barnbarn. Bara för någon vecka sedan köpte jag "Proud Mary(The Bell Session)" från 1969, rekomenderas. En stor röst..

Blood Dunza - Johnny Clarke (Jackpot 1977)

Johnny Clarkes är en av det sena sjuttiotalets och tidiga åttiotalets största sångare. Han är kanske också tillsamman med Cornell Campbel den sångare som förknippas mest med producenten Bunny "Striker" Lee. Johnny är inte riktigt min kopp te men han har spelat in så mycket skivor och haft så många hittar att man inte riktigt kan ta sig förbi honom. i vilket fall som helst är "Blood Dunza" en topplåt som väl förtjänar en plats på min lista.

Underhåll

Klipp på youtube har en tendens att försvinna över tiden. Oftast har det med copyright frågor att göra men jag antar att en del bara ändrar sig och tar bort sina klipp. Som tur är finns det ofta goda ersättare. Idag är "Rat A Cut Bottle", "Declaration Of Rights", "Cokane In My Brain" och "Nanny Goat" uppdaterade med nya filer.

Pumpkin Belly - Gappy Ranks (54-46 Riddim/Peckings)

Gappy Ranks syns och hörs lite överallt just nu. Tillsammans med Chris och Duke Price från Peckings har han givit ut lpn "Put The Stereo On". Koncepetet är samma som för Bitty Mcleans "On Bond Steet" och samlingsskivan "Old Skool Young Blood", damma av original rytmer, oftast från "Tresure Isle", addera begåvad sångare och mycket kärlek och resultatet blir häpnadsväckande lyckat. Lpn är strålande och rekommenderas. Svängigaste spåret är "Pumkin Belly" över Toots "54-46 Riddim"

Go Fi Her - L.U.S.T (Go Fi Her Riddim/Penthouse)

Penthouse har en ny poppig rytm ute, ett efterhängset litet blåsriff ger låten dess karaktär. Romain Virgo, Lutan Fyah och Duane Stephenson har alla utmärkta versioner av rytmen ute men min favorit är L.U.S.T. De fyra veteranerna Lukie D, Trilla U, Singing Melody och Tony Curtis i gruppen L.U.S.T ger låten en lätt lantlig prägel. Oemotståndligt!

Don't Stay Away - Phyllis Dillon (Treasure Isle 1967)

Phyllis tillsammans med the Vulcans var med i en talangtävling på The Glass Bucket Club när hon "upptäcktes" av gitarristen Lynn Taitt. Lynn som fuskade som talangscout för Duke Reids Tresure Isle Records fixade ett skivkontrakt. Det var rocksteady som gällde, den kanske vackraste formen av musik från Jamaica. Det var dyrt att ha band av The Skatalites storlek i studion, det var jobbigt för sångarna att försöka hävda sig mot ska musiken snabba tempo och blåsdränkta sound. Lösningen blev rocksteady, sångarnas musik och Jamaicas svar på soul. Sjunga kunde Phyllis. Dont Stay Away är en perfekt liten rocksteady pärla.

Redan samma år flyttade Phyllis till New York. Hon fortsatte att flyga hem till Jamaica då och då, spela in lite musik och ge någon konsert men det blev aldrig någon riktig skjuts i karriären. I New York fanns familjen och så småningom ett stadigt arbete på bank.

Här ser vi henne i ett något muggigt liveklipp från New York. Rösten är i behåll. Sorgligt nog diagnosticerades Phyllis med cancer och avled 2004, 56 år gammal.

Brother Love - Half Pint (Power House 1985)

Half Pint föddes som Lyndon Roberts men fick smeknamnet Half Pint för att han var så kortvuxen. Han debuterade 83 med "Sally" för producentparet Lewis&Marshall. Producenten King Jammy som vid den här tiden fortfarande kallade sig Prince hade precis återvänt till Jamaica från Kanada. Jammy öppnade sin egen studio och gav både sig själv och Half Pint några av sina tidiga framgångar med "One In A Million" och "Money Man Skank". Vill man vara elak kan man säga att Half Pint är en smula begränsad och att alla hans låtar låter likadant. Men det finns en entusiasm och glädje som är väldigt fräsch och upplyftande, det är svårt att inte må lite bättre efter att ha satt på lpn "Greetings" från 85 för producenten George Phang, döpt efter monsterhiten med samma namn. Första spåret är "Brother Love" och den drivs av Sly&Robbie i högform precis innan "Sleng Teng" kom och förändrade allting. Att sen Rolling Stones spelade in en cover av "Winsome" gjorde naturligtvis att framtiden såg ännu mer lovande ut för Half Pint.

Från arkivet/The Moodists live Rålambshovsparken 1984

I början på åttiotalet var det mycket Australien som gällde för mig när det handlade om rock/pop. Band som Birthday Party, Hunters & Collectors, Hoodo Gurus, The Triffids och The Go-Betweens var stora i min värld. The Moodists var kanske inte det bästa men plattan "Thirstys Calling" från 1984 hade sina stunder. När jag sätter på " The Runaway" från skivan så låter det faktiskt inte så pjåkigt idag heller. Bilderna tog jag vid en gratiskonsert i Rålis där bandet spelade tillsammans med svenska "Man Klan"

Blackheart Man (Solomonic/Island 1976) Rise & Shine (Solomonic 1981) - Bunny Wailer

The Wailers började som Jamaicas bästa popband fortsatte som Jamaicas bästa rockband och Bob Marley blev så småningom tredje världens första superstjärna. Men då hade både Bunny Wailer och Peter Tosh sedan länge lämnat bandet och inlett solokarriärer. Efter två internationella album(Catch a Fire & Burnin) splittrades The Wailers. Enligt historieskrivningen berodde det på att Bunny inte ville turnera och på att Tosh tyckte att Island pushade för hårt för Bob som ledare för bandet. Två är ju döda och om man frågar Bunny så får man nog inget direkt objektivt svar. Själv tror jag att det handlade mest om att Bob ville satsa mer och jobba hårdare. Bunny var alltid den stillsammaste och själfullaste av de tre. Det tog han med sig och utnyttjade till fullo med till sin debutlp "Blackheart Man". När jag hörde skivan första gången blev jag helt tagen. Det lät inte som något jag hört förut och det gäller nog fortfarande. Det finns en lätthet som vilar över hela skivan som är mycket tilltalande. En som få andra helgjuten platta som rekommenderas förbehållslöst.



Bunny forsatte att ge ut plattor i en jämn takt. 1981 års "Rock And Groove" var kanske den sista som hade någon sorts gräsrotsanknyning. Sedan dess har mycket bestått av att förvalta Marleys arv och satsa på den internationella marknaden. Ett par Grammys har det blivit men numera är hans musik för mig helt ointressant. En man som skriver om sig själv "The Incomparable artistry of the king of kings of reggae. reggaes emperor Bunny Wailer, The Living Legend" (Från konvolutet till "Communication" från år 2000) kan man liksom inte ta riktigt på allvar.
Vi lämnar Bunny med hans kanske största ögonblick singeln "Rise&Shine" från 81, ett blytungt mästerverk.

Weedfields - Desi Roots (Hawkeye 1980)

Desmond Young eller Desi Roots är en ganska okänd artist. Han jobbade som musiker och körsångare och spelade in en handfull singlar under sjuttiotalet. När reggaen var som hetast i början på åttiotalet spelade han i två lp för Hawkeye i England. Vad händer med alla artister? Några fortsätter envetet, alltför många går ner sig och dom allra flesta får helt vanliga arbeten. För Desmond har det gått bra. Han är numera ordförande för JFM (Jamaican Federation of Musicans), fackpamp mao. Weedfields är en liten pärla och jag är säker på att om Dessie legat på säg Greensleeves istället för Hawkeye hade hans namn varit betydligt mer välkänt.

Rat A Cut Bottle - Lion Youth (Virgo Stomach 1981)

Den första Engelska låt som kommer med på listan. Det kommer antagligen att bli någon till. Aswad, Steel Pulse, Pablo Gad och Linton är alla artister som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns inte så mycket jag kan säga om Lion Youth (Clarence Williamson). Efter den här låten spelade han in en Lp(Love Comes & Goes) och inte mycket mer hördes av honom. Låten är inspelad i England och producerad av John Rubie(Inte att förväxla med Jack Ruby) och var en hit det goda reggaeåret 1981. Titeln anspelar på att det är så tuffa tider att tom. råttorna måste slå halsen av en flaska för försvara sig. För mig var den den slöa nästan hypnotiska pianoslingan som fick låten att fastna och aldrig försvinna. Att det är lite för tiden typiska synthtrummor skadar naturligtvis inte heller. En okänd dj kommer in och toastar(rappar) mot slutet och det är troligen den gode Clarence själv.

Long After Tonight Is All Over - Jimmy Radcliffe (Musicor 1964)

Tillägnad min gode vän Borgmästaren.

Something's Gotta Give - Assassin (City Life Riddim/2Hard Recording)

En liten trevlig poplåt med Assassin över en sommarlätt rytm som spelas flitigt i Enskede just nu.

Dennis Brown 1957 - 1999

Dennis live från Montreux 1979. Dennis som bäst, framför en cover av Dennis Walks "The Drifter". Vilken sång och vilket komp, blåssektionen får mig att bli gråtfärdig. Och när skall gula snickarbrallor bli inne igen?