Lord Watch Over Our Shoulders - Garnet Silk (Jammys 1994)

När reggaen hade en av sina mörka perioder i början på nittiotalet var Garnet en av få ljusglimtar. Garnet debuterade som nittonåring 1985: Under resten av åttiotalet körde han live på sound systems under artisnamnet "Little Bimbo". Karriären gick väl sådär men han lärde sig att skriva nya texter till befintliga rytmer och han skaffade sig scenvana. Han bytte namn och började få spela in lite skivor men 1992 var hans stora genombrottsår. Han gav ut lpn "Its Growing" för Bobby Digital fick sin första stora hit med "Hello Mama Africa" Under de kommande två åren blev han bara större och större, hitlåtarna kom i en strid ström från alla producenter och han gjorde bejublade konserter både på Jamaica och internationellt.94 skrev han kontrakt med stora Atlantic Records och började spela in en platta för en internationell storsatsning. Kort sagt han var för många reggaens framtid när han den 9 december dog i en märklig eldsvåda. Det är väl ingen som riktigt säkert kan säga vad som hände.Den vanligaste version går ut på att han hade haft inbrott och därför som säkerhetsåtgärd lånat två pistoler av sin advokat, två vänner var över och en pistolerna gick oavsiktligt av, skottet fick en gasflaska att explodera och övertända huset, Garnet och vännerna klarade sig oskadade ur huset, Garnet går tillbaka in för att rädda sin mamma och bägge dör. Mycket tragisk slut. Vem vet vad han varit idag men i mina ögon och öron hade han talang nog för att kunna ha gått mycket långt. En mycket uttrycksfull röst här i sin kanske bästa låt.

Poor Marcus (live) - Mighty Diamonds

Som flitiga läsare kanske kommer ihåg började jag min lista med Mighty Diamonds. Då hittade jag inget bra liveklipp, men från samma ställe (Hootannay i Brixton) som klippet med Wailing Souls kommer det här färska.

Mr.Fire Coal Man (Supreme 1971) Bredda Gravallicious (Massive 1977) Kingdom Rise Kingdom Fall (Greensleeves 1980) - Wailing Souls

Wailing Souls är en av Jamaicas mest långlivade grupper och dessutom en av mina absoluta favoriter. Winston "Pipe" Matthews debuterade redan som tolvåring som en del av "The Schoolboys" och spelade in "Little Dillly" för Prince Buster. Pipe träffade Lloyd "Bread" McDonalds och tillsammans blev de "The Renegades". Det blev några singlar utan framgång men hjärtat i vad som blev Wailing Souls ända fram till idag var skapat. Som så många andra hamnade grabbarna (nu under namnet "The Classics") så småningom hos Studio One. Deras första inspelningdag på Brentford rd. resulterade i "Back out", "Row Fisherman Row" och "Mr Fire Coal Man". Alla tre skulle kunna vara med på min lista men jag väljer "Mr Fire Coal man"WS fortsatte hos Coxsonne några år framåt och det mesta finns samlat på två album "The Wailing Souls" och "Soul&Power" som är omistliga. 1976 slog Channel One upp portarna. Ws bestod nu också av George "Buddy" Haye och Garth Dennis och i sin mest klassiska lineup kom hitlåtarna inspelade för bröderna Hookims Channel One på rad. till exempel "Things&Time" och "Back Out" bägge nyinspelningar av äldre låtar. WS tjänade tillräckligt med pengar för att ge sig på självproduktion för sin egna etikett "Massive" första släppet blev den magnifika "Bredda Gravalicious"
Med nya blåspålägg gjorda i London blev den kanske ännu lite bättre och bildade hörnsten på lpn "Wild Suspense" utgiven av Island för den internationella marknaden. Vi tar den live också, från "Hootananny" i Brixton inspelat i våras. "Pipe" och "Bread" som duo igen rätt många år senare.
Några år senare var det Henry "Junjo" Lawes som gällde bland producenter. Kanske inte så mycket för att han hade något att tillföra rent musikaliskt(högst tveksamt) men han hade gott omdömme nog att hyra det bästa, "Roots Radics" & "Scientist" och kanske viktigast av allt han hade ett avtal med "Greensleeves" i London vilket gjorde att hans nådde ut. "Junjo" är väl mest känd för artister som Barrington Levy och Yellowman men spelade också en en hel del mer traditionell reggae. "Junjo" och WS samarbetade ett par tre plattor och aldrig har det väl varit mer perfekt än i tiominuters reggaenirvana i "Kingdom Rise Kingdom Fall". Det blir helt enkelt inte mycket bättre än så här.

Det har fortsatt att gå bra för WS, grammynomineringar, kontrakt med Sony och favoriter på den internationella reggaescenen. Jag älskar WS och 45 år senare gör dom fortfarande plattor som funkar.

Tempo - Anthony Red Rose (Firehouse 1985)

"Sleng Teng" hade precis kommit ur från Jammys och allt skulle plötsligt vara "digital". King Tubbys svar blev "Tempo", en i mitt tycke överlägsen rytm som inte är bara den bästa tidiga digitalrytmen utan också en av de bästa rytmer från Jamaica någonsin alla kategorier. Rytmen lämpar sig att spela högt, själv lyckades jag spräcka ett par högtalare med Nitty Grittys version "Hog In A Minty". Låten är helt enkelt en hyllning till Sound System.
"It was like a song 'bout sound-clash ting. Is a song me used to sing for the soun' dem an' Tubbys sey mi fi record it. Me a de firs' man record a special an' it go number one across the worl'"
Anthony intervjuad av Jamaica Gleaner 2009


Två andra favoriter över nyinspelningar av rytmen.
Garnett Silk - Complaint (Penthouse 94)

Burro Banton - Jah Jah Rules (Massive B 02)

Blood Dunza - Johnny Clarke (Jackpot 1977)

Johnny Clarkes är en av det sena sjuttiotalets och tidiga åttiotalets största sångare. Han är kanske också tillsamman med Cornell Campbel den sångare som förknippas mest med producenten Bunny "Striker" Lee. Johnny är inte riktigt min kopp te men han har spelat in så mycket skivor och haft så många hittar att man inte riktigt kan ta sig förbi honom. i vilket fall som helst är "Blood Dunza" en topplåt som väl förtjänar en plats på min lista.

Underhåll

Klipp på youtube har en tendens att försvinna över tiden. Oftast har det med copyright frågor att göra men jag antar att en del bara ändrar sig och tar bort sina klipp. Som tur är finns det ofta goda ersättare. Idag är "Rat A Cut Bottle", "Declaration Of Rights", "Cokane In My Brain" och "Nanny Goat" uppdaterade med nya filer.

Don't Stay Away - Phyllis Dillon (Treasure Isle 1967)

Phyllis tillsammans med the Vulcans var med i en talangtävling på The Glass Bucket Club när hon "upptäcktes" av gitarristen Lynn Taitt. Lynn som fuskade som talangscout för Duke Reids Tresure Isle Records fixade ett skivkontrakt. Det var rocksteady som gällde, den kanske vackraste formen av musik från Jamaica. Det var dyrt att ha band av The Skatalites storlek i studion, det var jobbigt för sångarna att försöka hävda sig mot ska musiken snabba tempo och blåsdränkta sound. Lösningen blev rocksteady, sångarnas musik och Jamaicas svar på soul. Sjunga kunde Phyllis. Dont Stay Away är en perfekt liten rocksteady pärla.

Redan samma år flyttade Phyllis till New York. Hon fortsatte att flyga hem till Jamaica då och då, spela in lite musik och ge någon konsert men det blev aldrig någon riktig skjuts i karriären. I New York fanns familjen och så småningom ett stadigt arbete på bank.

Här ser vi henne i ett något muggigt liveklipp från New York. Rösten är i behåll. Sorgligt nog diagnosticerades Phyllis med cancer och avled 2004, 56 år gammal.

Brother Love - Half Pint (Power House 1985)

Half Pint föddes som Lyndon Roberts men fick smeknamnet Half Pint för att han var så kortvuxen. Han debuterade 83 med "Sally" för producentparet Lewis&Marshall. Producenten King Jammy som vid den här tiden fortfarande kallade sig Prince hade precis återvänt till Jamaica från Kanada. Jammy öppnade sin egen studio och gav både sig själv och Half Pint några av sina tidiga framgångar med "One In A Million" och "Money Man Skank". Vill man vara elak kan man säga att Half Pint är en smula begränsad och att alla hans låtar låter likadant. Men det finns en entusiasm och glädje som är väldigt fräsch och upplyftande, det är svårt att inte må lite bättre efter att ha satt på lpn "Greetings" från 85 för producenten George Phang, döpt efter monsterhiten med samma namn. Första spåret är "Brother Love" och den drivs av Sly&Robbie i högform precis innan "Sleng Teng" kom och förändrade allting. Att sen Rolling Stones spelade in en cover av "Winsome" gjorde naturligtvis att framtiden såg ännu mer lovande ut för Half Pint.

Blackheart Man (Solomonic/Island 1976) Rise & Shine (Solomonic 1981) - Bunny Wailer

The Wailers började som Jamaicas bästa popband fortsatte som Jamaicas bästa rockband och Bob Marley blev så småningom tredje världens första superstjärna. Men då hade både Bunny Wailer och Peter Tosh sedan länge lämnat bandet och inlett solokarriärer. Efter två internationella album(Catch a Fire & Burnin) splittrades The Wailers. Enligt historieskrivningen berodde det på att Bunny inte ville turnera och på att Tosh tyckte att Island pushade för hårt för Bob som ledare för bandet. Två är ju döda och om man frågar Bunny så får man nog inget direkt objektivt svar. Själv tror jag att det handlade mest om att Bob ville satsa mer och jobba hårdare. Bunny var alltid den stillsammaste och själfullaste av de tre. Det tog han med sig och utnyttjade till fullo med till sin debutlp "Blackheart Man". När jag hörde skivan första gången blev jag helt tagen. Det lät inte som något jag hört förut och det gäller nog fortfarande. Det finns en lätthet som vilar över hela skivan som är mycket tilltalande. En som få andra helgjuten platta som rekommenderas förbehållslöst.



Bunny forsatte att ge ut plattor i en jämn takt. 1981 års "Rock And Groove" var kanske den sista som hade någon sorts gräsrotsanknyning. Sedan dess har mycket bestått av att förvalta Marleys arv och satsa på den internationella marknaden. Ett par Grammys har det blivit men numera är hans musik för mig helt ointressant. En man som skriver om sig själv "The Incomparable artistry of the king of kings of reggae. reggaes emperor Bunny Wailer, The Living Legend" (Från konvolutet till "Communication" från år 2000) kan man liksom inte ta riktigt på allvar.
Vi lämnar Bunny med hans kanske största ögonblick singeln "Rise&Shine" från 81, ett blytungt mästerverk.

Weedfields - Desi Roots (Hawkeye 1980)

Desmond Young eller Desi Roots är en ganska okänd artist. Han jobbade som musiker och körsångare och spelade in en handfull singlar under sjuttiotalet. När reggaen var som hetast i början på åttiotalet spelade han i två lp för Hawkeye i England. Vad händer med alla artister? Några fortsätter envetet, alltför många går ner sig och dom allra flesta får helt vanliga arbeten. För Desmond har det gått bra. Han är numera ordförande för JFM (Jamaican Federation of Musicans), fackpamp mao. Weedfields är en liten pärla och jag är säker på att om Dessie legat på säg Greensleeves istället för Hawkeye hade hans namn varit betydligt mer välkänt.

Rat A Cut Bottle - Lion Youth (Virgo Stomach 1981)

Den första Engelska låt som kommer med på listan. Det kommer antagligen att bli någon till. Aswad, Steel Pulse, Pablo Gad och Linton är alla artister som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns inte så mycket jag kan säga om Lion Youth (Clarence Williamson). Efter den här låten spelade han in en Lp(Love Comes & Goes) och inte mycket mer hördes av honom. Låten är inspelad i England och producerad av John Rubie(Inte att förväxla med Jack Ruby) och var en hit det goda reggaeåret 1981. Titeln anspelar på att det är så tuffa tider att tom. råttorna måste slå halsen av en flaska för försvara sig. För mig var den den slöa nästan hypnotiska pianoslingan som fick låten att fastna och aldrig försvinna. Att det är lite för tiden typiska synthtrummor skadar naturligtvis inte heller. En okänd dj kommer in och toastar(rappar) mot slutet och det är troligen den gode Clarence själv.

Tribulation (Observers 1973) Promised Land (Yvonnes Special/Simba 1980) - Dennis Brown

Dennis Brown är en av Jamaicas största artister genom tiderna. Överskattad, knappast. Underskattad, förmodligen. Som så många startade Dennis sin artistbana som barnstjärna hos Coxsonnes Studio One. Under sin långa och framgångsrika karriär spelade han sen in för snart sagt alla producenter och bolag. Några gånger var han och sniffade på internationell succe men alla bitar föll aldrig på plats. En del säger att han var för snäll och saknade driv. Det må så vara men hade han haft kontrakt med ett stor bolag som marknadsfört honom rätt vet jag att han hade kvalité nog att bli känd utanför reggekretsar. En stor stilbildare för kommande reggaesångare och mina två låtar på 100 listan är förmodligen i underkant.
Jag väljer Tribulation från hans i mina ögon kanske bästa period, tillsammans med producenten Niney. Som bonus en fantastisk dub där kompbandet Soul Syndicate får glänsa.
Sen blir det Promised Land över Aswads Love Fire/Dub Fire. det sägs att Dennis hörde Aswads låt under ett soundcheck inför en spelning i Frankrike och gillade den så mycket att han bad om att få spela in sin egen låt. Rytmen och låten är aktuella igen med Damian Marley och NAS nyinspelning.

Badder Than Them - Burro Banton (Massive B 2007)

Burro Banton är en veteran(som han själv ofta säger i texterna). Han kom fram i början på åttiotalet, var stor på Sound Systems men fick inte kontrakt med något av dåtidens stora skivbolag och hamnade lite i skymundan. Hans kanske största hit är "Bom Wah Dis" både i original och i nyinspelning. På senare år har han gjort lite av comeback ofta i samarbeta med Bobby Konders från New York. Här rider han Bobbys "No Borders Riddim". Om jag var artist är det precis så här jag skulle vilja låta. Stenhårt men ändå med massor av rytm. Så jävla bra.

96 Degrees In The Shade - Third World (Island 1977)

Det är varmt så det känns som rätt läge att välja en riktig sommarhit till listan. Reggaeartister har nästan alltid haft problem när de fått kontrakt med multinationella skivbolag. De blir liksom varken hackat eller malet, man tappar sin ursprungliga publik och vinner ingen ny. Third World är ett av få band som klarat av detta. Kanske för att men var ganska "slicka" redan från starten och inte hade så mycket "trovärdighet" att tappa. Bandet fick tidigt kontrakt med Island Records och turnerade flitigt jorden runt, ofta som förband till Bob Marley. Den riktigt stora hiten blev en cover av The O'Jays "Now That We Found Love". Det anses inte riktigt fint att tycka om Third World i reggaekretsar. Det struntar jag i för 96 Degrees är ett monster.

Satta Massa Gana (Clinch 1971) Declaration Of Rights (Studio One 1971) Poor Jason White (Clinch 1972) - The Abyssinians

The Abyssinians är förmodligen den bästa sånggruppen från Jamaica. Det vill inte säga lite från en land där också grupper som Congoes, Culture, Heptones, Wailers och Wailing Souls finns/funnits. Gruppen bildades av Bernard Collins och Donald Manning 1968. Ganska snart rekryterade man också brodern Lynford Manning. Hos Coxsones Studio One spelade man in tre sånger, "Satta", "Declaration" och "Cheating Is Wrong". Den sistnämnda har aldrig blivit utgiven men dom andra två platsar på min lista. "Satta" spelades in redan 1969 men Coxsone ville inte ge ut den. Kanske var den för spirituell och konstig med textdelar på Amhariska eller så tyckte han helt enkelt inte att den var bra nog. Gruppen själva trodde i varje fall på låten. Två år senare köpte man loss tejpen och gav ut den på sin egen etikett "Clinch". Låten har sedan dess nästan blivit lite av reggaens nationalsång.





Jag vet inte vad som hände när dessa låtar spelades in men allting blev i varje fall perfekt. "Declaration" spelades in i nära anslutning till "Satta" men blev även den outgiven till "Satta" blev en hit och Coxsone skyndade sig att ge ut den. Om det finns några änglar och jag mot förmodan någon gång skulle få träffa dom skulle det låta så här.


"Poor Jason White" bygger på en sann historia och handlar om Jason och hans pappa. Vid en fisketur går motorn i deras fiskebåt sönder och dom driver runt i fjorton dagar. Pappan dör men Jason klarar sig och blir upplockad av ett tyskt fartyg och förd till Panama. Lyssna på texten och dom överjordiska harmonierna och njut.



1976 kom debut lpn "Forward Onto Zion" (återutgiven lätt omstuvad som Satta Massgana av Heartbeat) ett mästerverk som rekommenderas förbehållslöst. Lite mer singlar och någon lp gavs ut men Abyssynians är ett av få band från Jamaica som är underutgivna. Bandet splittrades, återförenades och splittrades igen. Jag tror att dagens Abyssinians är två tredjedelar av ursprungsgruppen. Här kommer "Yim Mas Gan" live från 2007. Äldre farbröder men harmonierna sitter där fortfarande.

Rastaman Camp - Freddie McGregor (Studio One 1976) Nah Sell Out The Ting - Freddie McGregor (Road Dog 2007)

Freddie McGregor är en av många reggaeveteraner som började sin karriär hos Studio One. När han började köra med The Claredonians i mitten av sextiotalet var han bara tio år gammal och det sägs att han fick stå på en låda för att nå upp till micken. Han gick som barn i huset på Brentford Road(S1), körade, arrangerade och spelade trummor. I mitten av sjuttiotalet fick han ge ut några singlar i eget namn bla Rastaman Camp. Producenten Winston "Niney" Holness spelade in och gav ut hans debutalbum "Mr.McGregor" 1979. Coxsone hakade på och året efter kom mästerverket "Bobby Babylon". Sedans dess har Freddie haft en lång och framgångsrik karriär. "Jogging", "Big Ship" och "Push Come To Shove" är några hitlåtar som poppar upp i huvudet. Med tiden har han blivit slickare och slickare och i min smak tråkigare. På senare år har han givit ut en serie album "Jamaican Classics" där han spelat in covers av andras reggaeklassiker. Kompetent men ack så tråkigt. Därför blev jag både överraskad och glad när jag sprang på "Nah Sell Out The Ting" för ett par år sedan. I händerna på Hopeton Hibbert (son till reggaesångaren Toots) leverar han en ett riktigt mästerverk.

True God (aka No White God) - Sizzla (Xterminator 1995?)

Sizzla är en naturkraft. I mitten av nittiotalet, kanske som en reaktion på för mycket dancehall och slackness, kom en ny generation jamaicanska artister som var uttalat troende rastafarianer. Och speciell den gren som studerade läror av Prince Emanuel Edwards, Bobo Ashanti eller Bobo dreads. Jr Reid, Capleton, Anthony B och Sizzla mfl. kunde ses med turban vilket är det mest i ögonfallande kännetecknet.
Sizzla låter fantastisk, förjävligt, spännande, plågsamt opolerat intressant. Han använder sin röst som ett verktyg, vänder och vrider, skriker viskar. Ibland är det magiskt ibland är det närmast olyssningsbart men det är aldrig ointressant. Sizzla är de senaste tio, femton årens viktigaste reggaeartist. Svårt att säga om "True God" är hans bästa låt, förmodligen inte. Med minst trettio lp och hundratals singlar är det svårt att veta. Låten var i varje fall den första jag föll för av Sizzla och jag älskar den, därför kommer den med på min lista.

Diseases - Michigan & Smiley (Volcano/Greensleeves 1981)

General Smiley (Errol Bennett) och Papa Michigan (Anthony Fairclough) var inte först som deejay duo men det var dom som gjorde det riktigt populärt.Första mötet var på "Third World" ett litet lokalt sound system där dom körde några låtar tillsammans. Publiken tyckte det var bra och dom fick chansen till en audition hos Dodds Studio One. Dodd gillade vad han hörde, dammade av några av sina bästa rytmer och resultatet blev "Rub A Dub Style" och "Nice Up The Dance". Bägge blev monsterhitar både lokalt och i resten av reggaevärlden. M&S var heta och fortsatte både live och på skiva. Det var bara en tidsfråga innan den bästa duon skulle slå sig ihop med den hetaste producenten(Junjo Lawes) och det bästa kompbandet(Roots Radics). Radics plockade upp Alton Ellis låt "Mad Mad" från 1967 och M&S spelade in "Diseases"





Alla producenter ville göra sin egen version av Mad Mad/Diseases och marknaden svämmade över. Rytmen har blivit en av de populäraste någonsin. Yellowman gjorde en av de bästa med sin "Soldier Take Over)

The Border (GGs 1977)Slave Master(The Thing 1977) Long Sentence (King Tubbys late 80s) - Gregory Isaacs

Gregory debuterade mot slutet av sextiotalet med "Another Heartache". Han var med i en grupp som hette The Concords en kortare period men ingetdera gick något vidare. Först 1973 med "All I Have Is Love" fick han sin första hit. I fyra årtionden har han sen haft en fantastisk karriär. Folk som inte är så hemma i reggae förstår nog inte hur produktiva reggaestjärnor i allmänhet och Gregory Isaacs i synnerhet är. För en tid sedan blev jag tillfrågad om att göra en greatest hits med Gregory till en god vän. Jag konstaterad att jag hade 800 låtar i datorn och då har jag långt ifrån digitaliserat hela min samling. Så hur väljer man? Tillsammans med producenten Alvin Ranglin hade Gregory sina kanske bästa stunder. The Border är för mig närmast den perfekta reggaelåten. Inlevelsefull sång, tighta körer och ett blåsdrivet komp.



Slave Master är nog Gregorys mest kända icke kärlekslåt. Med rätta, i händerna på producenten Niney är soundet lite hårdare. Ett underbart liveklipp taget från filmen "Rockers". Jag hade gladeligen tuggat av mig själv en arm för att få se det live. Så jävla cool!





I början på åttitalet gjorde Gregory två plattor för Island Records(Night Nurse & Out Deh). Drogproblem, fängelsebesök och annat strul gjorde att det inte blev mer. Så kom den digitala revolutionen(sleng teng)och Gregory spelade in låtar för alla Kingstons producenter i en rasande fart. Dublegenden King Tubby öppnade sin egen studio 1985 och någon gång innan han blev mördad 1989 spelade han in det här mästerverket med Gregory(av någon anledning blev den inte utgiven då). Tiderna har blivit hårdare och det vilar något mörkt och hotfullt över det hela.

Chase The Devil - Max Romeo (Upsetter/Island 1976) Disco Devil - Lee Perry & The Full Experience (Upsetter 1977)

1968 spelade Max Romeo in "Wet Dream" för producenten Bunny Lee. Låten blev en hit och förbjöds att spelas på radio för sin snuskiga text. Max försökte utan någon större framgång hävda att sången handlade om ett läckande tak, men han blev ett namn på kuppen. Låtens succé blev kanske också lite av en förbannelse då folk ville ha mer av samma vara och det var inte riktig vad han själv ville. Under första halvan av sjuttiotalet blev hans låtar mer och mer politiska och han stöttade öppet politikern Michael Manley. Max hade spelat in ett par låtar i Lee Perrys studio Black Ark tidigare. När Perry nu knutit ett avtal med Island Records var en hel lp med Max Romeo ett av de första projekten. Personligen tycker jag att Max Romeo är ganska begränsad som sångare och han är ingen stor favorit men resultatet, fullängdaren "War Inna Babylon" är inget annat en ett mästerverk. En lycklig kombination av Max Romeos sånger och låtskrivande tillsammans med Perrys studiobriljans och Island Records pengar blev en fullträff. Styrkan ligger i helheten men jag hade lika nästan lika gärna kunnat välja "One Step Forward" eller "Norman" till listan. Nu blev det "Chase The Devil". Intervjuad av David Katz säger Max:
"That song was written by me and Lee Perry. Lee Perry is a man who have some contention with the Devil. He's obsessed with doing something to the Devil, so he's always writing things about the Devil. He come up with this song about hanging the Devil, or cutting the Devils throat and throwing him in the fire, so I said "No, you don't have to do that. Let's just chase him out of earth and send him to outer space to find another race," and right away I just go into writing that song"



Lee Perry kunde naturligtvis inte nöja sig med det utan byggde om låten fullständigt eller remixade som man säger nu för tiden. Resultet blev "Disco Devil" där han visar sitt geni och tar en fantastisk låt och gör den om möjligt ännu bättre. När skivan gav ut hade jag inte börjat lyssna på reggae ännu men när ett holländskt skivbolag några år senare(1981) gav ut den lyckade jag köpa ett ex på Wolfis(en på den tiden mycket bra skivaffär) i Stockholm. Jag minns att när jag spelade den första gången blev helt golvad. Nästan åtta minuter av ljudhimmel med geniet/galningen Perry. Bör spelas riktigt HÖGT och inte i några jävla hörlurar.



Ännu lite senare samplar Prodigy bitar av låten och den blir en hit och lever vidare ett tag till.