The Wailers började som Jamaicas bästa popband fortsatte som Jamaicas bästa rockband och Bob Marley blev så småningom tredje världens första superstjärna. Men då hade både Bunny Wailer och Peter Tosh sedan länge lämnat bandet och inlett solokarriärer. Efter två internationella album(Catch a Fire & Burnin) splittrades The Wailers. Enligt historieskrivningen berodde det på att Bunny inte ville turnera och på att Tosh tyckte att Island pushade för hårt för Bob som ledare för bandet. Två är ju döda och om man frågar Bunny så får man nog inget direkt objektivt svar. Själv tror jag att det handlade mest om att Bob ville satsa mer och jobba hårdare. Bunny var alltid den stillsammaste och själfullaste av de tre. Det tog han med sig och utnyttjade till fullo med till sin debutlp "Blackheart Man". När jag hörde skivan första gången blev jag helt tagen. Det lät inte som något jag hört förut och det gäller nog fortfarande. Det finns en lätthet som vilar över hela skivan som är mycket tilltalande. En som få andra helgjuten platta som rekommenderas förbehållslöst.
Bunny forsatte att ge ut plattor i en jämn takt. 1981 års "Rock And Groove" var kanske den sista som hade någon sorts gräsrotsanknyning. Sedan dess har mycket bestått av att förvalta Marleys arv och satsa på den internationella marknaden. Ett par Grammys har det blivit men numera är hans musik för mig helt ointressant. En man som skriver om sig själv "The Incomparable artistry of the king of kings of reggae. reggaes emperor Bunny Wailer, The Living Legend" (Från konvolutet till "Communication" från år 2000) kan man liksom inte ta riktigt på allvar.
Vi lämnar Bunny med hans kanske största ögonblick singeln "Rise&Shine" från 81, ett blytungt mästerverk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar