Slutet eller början?

Det har varit lite dålig aktivitet här på bloggen på sista tiden. Min föräldraledighet tog slut sista augusti så nu är jag tillbaka på arbetet. Det har varit ett mycket bra halvår för mig och jag hoppas och tror att Agnes tycker det också. Jag har gjort vad jag kunnat och nu lämnar jag med varm hand över henne till det offentliga så dom kan göra folk av henne. Inskolningen på dagis gick strålande första veckan men förra veckan var lite jobbigare med gråt både vid hämtning och lämning. Det är väl inget konstigt med det men man får ju lite ont i hjärtat. Det känns som att jag kommer att få lite mindre tid över för skrivandet framöver Min plan är i varje fall att skriva färdigt "100listan" innan jag lägger ner. Just nu är vi uppe i fyrtiofem låtar så det lär väl ta ett tag till.
Jag skrev ju om att vi fick nya grannar för ett tag sedan. Idag smällde det det. Två busar med motorsåg kom och sågade ner stora grannen och passade även på att smyga ner en liten björk som bonus. Det var ett ståtligt träd och jag har lite svårt att förstå att man efter att ha bott i huset två veckor känner behov att såga ner något som tagit så god tid på sig att växa upp. Men jävlar vad ljust det blev på vår tomt. Plötsligt har vi fri sikt över till nästa granne och man ser dessutom ytterligare ett hus bort. Jag sände en tanke till förra ägarna som planterat avenbokshäcken, det var nog ganska klurigt trots allt.

tack till Dieter som tog bilden för ett par år sedan.

Brother Love - Half Pint (Power House 1985)

Half Pint föddes som Lyndon Roberts men fick smeknamnet Half Pint för att han var så kortvuxen. Han debuterade 83 med "Sally" för producentparet Lewis&Marshall. Producenten King Jammy som vid den här tiden fortfarande kallade sig Prince hade precis återvänt till Jamaica från Kanada. Jammy öppnade sin egen studio och gav både sig själv och Half Pint några av sina tidiga framgångar med "One In A Million" och "Money Man Skank". Vill man vara elak kan man säga att Half Pint är en smula begränsad och att alla hans låtar låter likadant. Men det finns en entusiasm och glädje som är väldigt fräsch och upplyftande, det är svårt att inte må lite bättre efter att ha satt på lpn "Greetings" från 85 för producenten George Phang, döpt efter monsterhiten med samma namn. Första spåret är "Brother Love" och den drivs av Sly&Robbie i högform precis innan "Sleng Teng" kom och förändrade allting. Att sen Rolling Stones spelade in en cover av "Winsome" gjorde naturligtvis att framtiden såg ännu mer lovande ut för Half Pint.

Från arkivet/The Moodists live Rålambshovsparken 1984

I början på åttiotalet var det mycket Australien som gällde för mig när det handlade om rock/pop. Band som Birthday Party, Hunters & Collectors, Hoodo Gurus, The Triffids och The Go-Betweens var stora i min värld. The Moodists var kanske inte det bästa men plattan "Thirstys Calling" från 1984 hade sina stunder. När jag sätter på " The Runaway" från skivan så låter det faktiskt inte så pjåkigt idag heller. Bilderna tog jag vid en gratiskonsert i Rålis där bandet spelade tillsammans med svenska "Man Klan"

Blackheart Man (Solomonic/Island 1976) Rise & Shine (Solomonic 1981) - Bunny Wailer

The Wailers började som Jamaicas bästa popband fortsatte som Jamaicas bästa rockband och Bob Marley blev så småningom tredje världens första superstjärna. Men då hade både Bunny Wailer och Peter Tosh sedan länge lämnat bandet och inlett solokarriärer. Efter två internationella album(Catch a Fire & Burnin) splittrades The Wailers. Enligt historieskrivningen berodde det på att Bunny inte ville turnera och på att Tosh tyckte att Island pushade för hårt för Bob som ledare för bandet. Två är ju döda och om man frågar Bunny så får man nog inget direkt objektivt svar. Själv tror jag att det handlade mest om att Bob ville satsa mer och jobba hårdare. Bunny var alltid den stillsammaste och själfullaste av de tre. Det tog han med sig och utnyttjade till fullo med till sin debutlp "Blackheart Man". När jag hörde skivan första gången blev jag helt tagen. Det lät inte som något jag hört förut och det gäller nog fortfarande. Det finns en lätthet som vilar över hela skivan som är mycket tilltalande. En som få andra helgjuten platta som rekommenderas förbehållslöst.



Bunny forsatte att ge ut plattor i en jämn takt. 1981 års "Rock And Groove" var kanske den sista som hade någon sorts gräsrotsanknyning. Sedan dess har mycket bestått av att förvalta Marleys arv och satsa på den internationella marknaden. Ett par Grammys har det blivit men numera är hans musik för mig helt ointressant. En man som skriver om sig själv "The Incomparable artistry of the king of kings of reggae. reggaes emperor Bunny Wailer, The Living Legend" (Från konvolutet till "Communication" från år 2000) kan man liksom inte ta riktigt på allvar.
Vi lämnar Bunny med hans kanske största ögonblick singeln "Rise&Shine" från 81, ett blytungt mästerverk.

Böcker/Varg Gyllander - Somliga Linor Brister

Så har Sverige fått sin första? riktiga CSI-klon. Varg Gyllander är pressekreterare på Rikskriminalpolisen och har skrivit två böcker om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. Den första är aktuell i pocket och är en klassisk "police procedural",kriminaliteraturen där polisens arbete står i centrum. Stilbildare som Ed Mcbain, Joseph Wambaugh och svenska ikoner som Sjöwall&Wahlöö och GW Persson har gjort sitt bästa för att få oss att tro att precis såhär skulle det kunna gå till när polisen utreder brott. Två så explosiva framgångsföretelser som Stieg Larson/millenium hysteri och CSI i alla dess former ger inte folk någon ro. Formeln svensk deckarförfattare + CSI kan inte bli annat än = massor av deg. Det är inget fel i att ha Mammon som stigfinnare men det är något lätt avtändande med författare som glatt meddelar att dom redan har skrivit färdigt sådär tre, fyra böcker i samma serie. Skräckexemplet står Denise Rudberg för som i dagens Sthlm City berättar att hon tänker sig nio böcker i serien om åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff där den första "Ett litet snedsprång" precis har kommit ut. I varje fall så är Vargs förstlingsverk en habil svensk deckare med en åtminstone för mig skenbart väl initierad skildring av några krimtekniker vid stockholmspolisen. Jag kommer att läsa tvåan också så småningom och ser i min kristallkula att TV4 drama kommer att köpa filmrättigheterna

Fotografiska, Stockholm

Stockholm har fått en permanent utställningslokal för fotografisk konst. I ett av tullhusen på stadsgården ligger sedan en tid Fotografiska. Det framgår inte riktigt hur det hela är finansierat men det verkar som det är privata intressen som investerat en kvarts miljard i projektet.Från hemsidan; "Inget vanligt museum, men en internationell mötesplats för kunskap och upplevelser kring fotografins oändligt många uttryck och betydelser i dåtid, nutid och framtid." "Vårt uppdrag är att tillgängliggöra det stora och det spetsiga. Att etablera Sverige i världen, och världen i Sverige." Sådär härligt pretentiöst som det brukar låta när kapitalet vill vara fint. Men skit i det och gläd dig åt att du får chansen att se Anne Leibovitz, en av världens mest erkända och framstående fotografer. Du tror att du sett hennes bilder på tidningsomslag, skivomslag, Tv osv. Vad du har sett är bra men gör dig en tjänst och gå och se bilderna i verkligheten. Porträtt som det ovan( Queen Elisabeth) eller på Daniel Day Lewis och Al Pacino för att nämna några som berörde mig extra mycket är något man bär med sig ut ifrån utställningen. Anne är numer skuldsatt upp över öronen och rättigheterna till hennes bilder ligger i händerna på tveksamma finansiella intressen. Det är förmodligen en av anledningarna till att vi kan se den här utställning just nu. Utställningen pågår till 19 september så än finns det tid. På köpet får du chansen att se inte mindre än fyra andra fotografer som är nog så intressanta. Jag har ännu bara varit där en gång men skall man kunna tillgodogöra sig allt behövs det fler besök.

Mer från arkivet. Toots & Maytals Live På Draken i Stockholm. Det är taget 81 eller 82 jag är lite osäker. Dom var i varje fall ute och sålde skivan "Knock Out" som kom 81. Maytals kommer nog inte att komma med på min lista. Med låtar som "Pressure Drop", "54-46" och "Monkey Man" förtjänar dom förmodligen att komma med men jag har aldrig varit något stort fan.