Go Fi Her - L.U.S.T (Go Fi Her Riddim/Penthouse)

Penthouse har en ny poppig rytm ute, ett efterhängset litet blåsriff ger låten dess karaktär. Romain Virgo, Lutan Fyah och Duane Stephenson har alla utmärkta versioner av rytmen ute men min favorit är L.U.S.T. De fyra veteranerna Lukie D, Trilla U, Singing Melody och Tony Curtis i gruppen L.U.S.T ger låten en lätt lantlig prägel. Oemotståndligt!

Don't Stay Away - Phyllis Dillon (Treasure Isle 1967)

Phyllis tillsammans med the Vulcans var med i en talangtävling på The Glass Bucket Club när hon "upptäcktes" av gitarristen Lynn Taitt. Lynn som fuskade som talangscout för Duke Reids Tresure Isle Records fixade ett skivkontrakt. Det var rocksteady som gällde, den kanske vackraste formen av musik från Jamaica. Det var dyrt att ha band av The Skatalites storlek i studion, det var jobbigt för sångarna att försöka hävda sig mot ska musiken snabba tempo och blåsdränkta sound. Lösningen blev rocksteady, sångarnas musik och Jamaicas svar på soul. Sjunga kunde Phyllis. Dont Stay Away är en perfekt liten rocksteady pärla.

Redan samma år flyttade Phyllis till New York. Hon fortsatte att flyga hem till Jamaica då och då, spela in lite musik och ge någon konsert men det blev aldrig någon riktig skjuts i karriären. I New York fanns familjen och så småningom ett stadigt arbete på bank.

Här ser vi henne i ett något muggigt liveklipp från New York. Rösten är i behåll. Sorgligt nog diagnosticerades Phyllis med cancer och avled 2004, 56 år gammal.

En majdag med metalldetektorn i Crosby Garret

I det vackra grevskapet Cumbria(i rampljuset tidigare i år då taxichaffisen Derick Bird sköt ihjäl tolv personer där) i nordvästra England gjorde en ung man i tjugoårsåldern sitt livs fynd när han med metalldetektorns hjälp lokaliserade en romersk kavallerihjälm i brons. Han gjorde som man ska och anmälde fyndet till myndigheterna. Då det var ett sk lösfynd(mao inte knutet till tex forntida bebyggelse eller grav) täcks fyndet inte av brittisk fornminneslagstiftning och mannen får behålla hjälmen själv. Efter restaurering bjuds hjälmen ut till försäljning den 7 oktober på auktionshuset Christie's i London till utropspriset £200.000-£300.000(en del experter tror på ett pris på £500.000). Inte så pjåkigt. När hjälmen användes vid parader får man tänka sig att den var förtennad och metallglänsande. Jag tycker att den är vacker och en bra story.

Slutet eller början?

Det har varit lite dålig aktivitet här på bloggen på sista tiden. Min föräldraledighet tog slut sista augusti så nu är jag tillbaka på arbetet. Det har varit ett mycket bra halvår för mig och jag hoppas och tror att Agnes tycker det också. Jag har gjort vad jag kunnat och nu lämnar jag med varm hand över henne till det offentliga så dom kan göra folk av henne. Inskolningen på dagis gick strålande första veckan men förra veckan var lite jobbigare med gråt både vid hämtning och lämning. Det är väl inget konstigt med det men man får ju lite ont i hjärtat. Det känns som att jag kommer att få lite mindre tid över för skrivandet framöver Min plan är i varje fall att skriva färdigt "100listan" innan jag lägger ner. Just nu är vi uppe i fyrtiofem låtar så det lär väl ta ett tag till.
Jag skrev ju om att vi fick nya grannar för ett tag sedan. Idag smällde det det. Två busar med motorsåg kom och sågade ner stora grannen och passade även på att smyga ner en liten björk som bonus. Det var ett ståtligt träd och jag har lite svårt att förstå att man efter att ha bott i huset två veckor känner behov att såga ner något som tagit så god tid på sig att växa upp. Men jävlar vad ljust det blev på vår tomt. Plötsligt har vi fri sikt över till nästa granne och man ser dessutom ytterligare ett hus bort. Jag sände en tanke till förra ägarna som planterat avenbokshäcken, det var nog ganska klurigt trots allt.

tack till Dieter som tog bilden för ett par år sedan.

Brother Love - Half Pint (Power House 1985)

Half Pint föddes som Lyndon Roberts men fick smeknamnet Half Pint för att han var så kortvuxen. Han debuterade 83 med "Sally" för producentparet Lewis&Marshall. Producenten King Jammy som vid den här tiden fortfarande kallade sig Prince hade precis återvänt till Jamaica från Kanada. Jammy öppnade sin egen studio och gav både sig själv och Half Pint några av sina tidiga framgångar med "One In A Million" och "Money Man Skank". Vill man vara elak kan man säga att Half Pint är en smula begränsad och att alla hans låtar låter likadant. Men det finns en entusiasm och glädje som är väldigt fräsch och upplyftande, det är svårt att inte må lite bättre efter att ha satt på lpn "Greetings" från 85 för producenten George Phang, döpt efter monsterhiten med samma namn. Första spåret är "Brother Love" och den drivs av Sly&Robbie i högform precis innan "Sleng Teng" kom och förändrade allting. Att sen Rolling Stones spelade in en cover av "Winsome" gjorde naturligtvis att framtiden såg ännu mer lovande ut för Half Pint.

Från arkivet/The Moodists live Rålambshovsparken 1984

I början på åttiotalet var det mycket Australien som gällde för mig när det handlade om rock/pop. Band som Birthday Party, Hunters & Collectors, Hoodo Gurus, The Triffids och The Go-Betweens var stora i min värld. The Moodists var kanske inte det bästa men plattan "Thirstys Calling" från 1984 hade sina stunder. När jag sätter på " The Runaway" från skivan så låter det faktiskt inte så pjåkigt idag heller. Bilderna tog jag vid en gratiskonsert i Rålis där bandet spelade tillsammans med svenska "Man Klan"

Blackheart Man (Solomonic/Island 1976) Rise & Shine (Solomonic 1981) - Bunny Wailer

The Wailers började som Jamaicas bästa popband fortsatte som Jamaicas bästa rockband och Bob Marley blev så småningom tredje världens första superstjärna. Men då hade både Bunny Wailer och Peter Tosh sedan länge lämnat bandet och inlett solokarriärer. Efter två internationella album(Catch a Fire & Burnin) splittrades The Wailers. Enligt historieskrivningen berodde det på att Bunny inte ville turnera och på att Tosh tyckte att Island pushade för hårt för Bob som ledare för bandet. Två är ju döda och om man frågar Bunny så får man nog inget direkt objektivt svar. Själv tror jag att det handlade mest om att Bob ville satsa mer och jobba hårdare. Bunny var alltid den stillsammaste och själfullaste av de tre. Det tog han med sig och utnyttjade till fullo med till sin debutlp "Blackheart Man". När jag hörde skivan första gången blev jag helt tagen. Det lät inte som något jag hört förut och det gäller nog fortfarande. Det finns en lätthet som vilar över hela skivan som är mycket tilltalande. En som få andra helgjuten platta som rekommenderas förbehållslöst.



Bunny forsatte att ge ut plattor i en jämn takt. 1981 års "Rock And Groove" var kanske den sista som hade någon sorts gräsrotsanknyning. Sedan dess har mycket bestått av att förvalta Marleys arv och satsa på den internationella marknaden. Ett par Grammys har det blivit men numera är hans musik för mig helt ointressant. En man som skriver om sig själv "The Incomparable artistry of the king of kings of reggae. reggaes emperor Bunny Wailer, The Living Legend" (Från konvolutet till "Communication" från år 2000) kan man liksom inte ta riktigt på allvar.
Vi lämnar Bunny med hans kanske största ögonblick singeln "Rise&Shine" från 81, ett blytungt mästerverk.