1968 spelade Max Romeo in "Wet Dream" för producenten Bunny Lee. Låten blev en hit och förbjöds att spelas på radio för sin snuskiga text. Max försökte utan någon större framgång hävda att sången handlade om ett läckande tak, men han blev ett namn på kuppen. Låtens succé blev kanske också lite av en förbannelse då folk ville ha mer av samma vara och det var inte riktig vad han själv ville. Under första halvan av sjuttiotalet blev hans låtar mer och mer politiska och han stöttade öppet politikern Michael Manley. Max hade spelat in ett par låtar i Lee Perrys studio Black Ark tidigare. När Perry nu knutit ett avtal med Island Records var en hel lp med Max Romeo ett av de första projekten. Personligen tycker jag att Max Romeo är ganska begränsad som sångare och han är ingen stor favorit men resultatet, fullängdaren "War Inna Babylon" är inget annat en ett mästerverk. En lycklig kombination av Max Romeos sånger och låtskrivande tillsammans med Perrys studiobriljans och Island Records pengar blev en fullträff. Styrkan ligger i helheten men jag hade lika nästan lika gärna kunnat välja "One Step Forward" eller "Norman" till listan. Nu blev det "Chase The Devil". Intervjuad av David Katz säger Max:
"That song was written by me and Lee Perry. Lee Perry is a man who have some contention with the Devil. He's obsessed with doing something to the Devil, so he's always writing things about the Devil. He come up with this song about hanging the Devil, or cutting the Devils throat and throwing him in the fire, so I said "No, you don't have to do that. Let's just chase him out of earth and send him to outer space to find another race," and right away I just go into writing that song"
Lee Perry kunde naturligtvis inte nöja sig med det utan byggde om låten fullständigt eller remixade som man säger nu för tiden. Resultet blev "Disco Devil" där han visar sitt geni och tar en fantastisk låt och gör den om möjligt ännu bättre. När skivan gav ut hade jag inte börjat lyssna på reggae ännu men när ett holländskt skivbolag några år senare(1981) gav ut den lyckade jag köpa ett ex på Wolfis(en på den tiden mycket bra skivaffär) i Stockholm. Jag minns att när jag spelade den första gången blev helt golvad. Nästan åtta minuter av ljudhimmel med geniet/galningen Perry. Bör spelas riktigt HÖGT och inte i några jävla hörlurar.
Ännu lite senare samplar Prodigy bitar av låten och den blir en hit och lever vidare ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar