Tågluffen som gick snett eller en natt på stranden i Punta de Rostrogordo

Sommaren mellan första och andra ring åkte jag på tågluff. Tågluffa var det som gällde på den tiden. Man köpte ett sk Inter-Rail kort som gällde för obegränsat antal tågresor under en månads tid i hela Europa. Jag tror att att det kostade runt tvåtusen spänn. Jag och min resekamrat som vi kan kalla för Robert la en tight budget, en hundring per dygn för boende och käk. Allt som allt fem tusen spänn vilket väl var ungefär vad man kunde få ihop utan att jobba ihjäl sig på helger och lov. Frihetskänslan när tåget mot Hamburg rullade ut från centralen var enorm. Det fina var att det var ett tyskt tåg som skulle ta oss ner till Hamburg till följande morgon. Tyskt Tåg = Konduktör/tågvärd i varje vagn som säljer bärs och korv, perfekt. Vi hade väl i stora drag klart för oss hur vi skulle lägga upp rutten. Första målet var Amsterdam, där Robban hade bestämt möte med ett par tjejer. Jag tror vi bytte tåg i Munster. Spela roll, där fick jag i varje fall mitt livs första sjuminuters pils. Bortsett från att den naturligtvis smakade alldeles utmärkt minns jag att jag blev så imponerad av att barmästaren la ner så mycket tid och kärlek på att krana upp två öl till oss uppenbara turister/backpackers/suckers. Folk klagar på att det det dricks för mycket "stor stark" i Sverige. Det tycker inte inte jag. Att dricka husets bästa fatöl upptappad med yrkesstolthet kan aldrig vara fel. Problemet är att det finns alldeles för många krögare som inte har någon yrkesstolthet och kärlek till det dom håller på med.

Vi träffade tjejerna i Amsterdam och drog direkt ur till kusten vid Zandvoort. Zandvoort är en helt vanlig badort vid den holländska kusten. Enda anledningen att man kan tänkas hört talas om stället är att det finns en racingbana där som i många år hade F1 tävlingar. Pengaströmmarna flyter lite annorlunda numera och sedan 1985 går det inga F1 lopp i Holland, men vi har fått bland andra Singapore och Abu Dhabi istället. Vi tillbringade några riktigt bra dagar och nätter på stranden. Tjejerna var i slutet på sin resa och åkte hemåt och jag och Robert satte oss på ett tåg mot Paris. Vi skulle direkt vidare mot Rennes och Bretagne så vi stannade bara på Gare de Nord för att byta tåg. Det hände mig en liten trivial sak där när jag skulle gå och pissa. Bagatell eller inte jag minns det som det var igår så det gjorde ett starkt intryck på min lilla tonårshjärna. Jag ställde mig vid rännan och hade lite sådär lagom trögt att komma igång som man kan ha när man har suttit och hållit igen på ett tåg ett par timmar och äntligen får chansen. När man står vid en pissränna säger både den sociala normen och ens egen övertygelse att man skall titta rakt fram och sköta sitt eget, så det gör man. Så där stod jag, blicken rakt fram, krampaktigt försökande frampressa några droppar. Plötsligt är det något som får ljuset att ändras, som en stor skugga som dyker upp på min vänstra sida. Närmast ofrivilligt dras min blick ditåt. En väldigt stor, styv mörk balle med en hand som drar fram och tillbaka är vad jag ser. Svårt att inte titta upp. Ägaren till utrustningen är en två meter lång, skallig, tandlös, färgad man som log ett smil som hemsökt mig i mina drömmar sedan dess. Jag höll mig till vi kom på tåget mot Rennes.

Spenderade någon vecka eller så i Bretagne med omnejd. Vi hade ju en tight budget men ibland tog man ett tåg istället för hotell, ibland sov man på en strand eller en station. Då blev det desto mer över för att spendera på mat och dryck. Bretagne betyder naturligtvis mycket fisk och skaldjur, en hel del vin men för lite öl. Eller kanske snarare för små öl. Jag har haft en hel del ölrelaterade problem genom åren. Ett på oktoberfestivalen, "Ein Mas" är helt enkelt inget speciellt trivsamt sätt att dricka öl. Redan dag två satt jag i ett Schnappstält för att slippa skiten. Ett annat i Frankrike, fatöl är inte att tänka på och flaskölen kommer i små 25cl flaskor som knappt fyller upp en flourmugg.På minibudget blir det en hel del surt vin och man bara längtade efter en öl att skölja ner det med ibland. Halvliter/pint det är melodin. Man kan ta ett redigt bett för att släcka törsten och ändå ha tillräckligt mycket kvar för att inte omedelbart behöva fundera på att beställa en till. Frankrike delar ett annat problem med bla USA och Danmark. Lokalbefolkningen är lömsk. Fördelen med Frankrike är att dom spelar med öppna kort. Folk är otrevliga från ruta ett och så fortsätter det, men man förväntar sig inget annat och har garden uppe. Vi kom längst ut på Bretagne till Brest. Brest är en hamnstad och flottbas, tänk "Das Boot" när ubåtarna lämnar basen, det var Brest. Vi hittade ett bra(billigt) hotell. Checkade in, fick egen nyckel till ytterdörren. Efter en helkväll på stan med besök på mycket tvivelaktiga barer i hamnen(såna barer som man bara hittar på platser som Brest) kom vi tillbaka till hotellet. Det var ett hyggligt stort hotell men det såg jävligt mörkt och stängt ut. Vi hade nyckel, tur var det för vi var dom enda gästerna och det finns ingen personal(inget direkt att sno heller, vilket naturligtvis är en tanke som far genom huvudet). Riktigt läskigt faktiskt, det fattades bara ett par tonårstjejer i för små toppar för att fullända ett skräckfilmsmanus. Bretagne var bra men tråkigt nog missade vi menhirerna, vi får ta Carnac nästa gång. Mot La Rochelle, staden som marknadsförts som; Universitetsstad med massa snygga tjejer och en del pratar tom engelska.

Jag skriver det här lite sådär när andan faller på. Sedan i onsdags när jag skrev förra gången har jag tänkt på La Rochelle. Blankt,blankt helt jävla blankt. Jag har ett minne av att sitta på en brygga och dricka 12pack "no name brand" öl (ungefär som Konsums blå-vita varor om någon minns dom). Det kan ha varit La Rochelle, men det kan mycket väl ha varit någon annanstans. Så åk inte dit blir mitt tips det är inte ett ställe som minnen är gjort av. Vi spolar fram till Barcelona. Det här var långt före specialchartrade plan för att se Zlatan spela boll. Jag vill inte på något sätt påstå att det var exotisk att åka dit på den tiden. Men det här var ett par år före staden skulle vara värd för sommar OS och man hade precis börjat pimpa upp staden. Nya arenor skulle byggas och liksom för så många andra städer med lite ambition skulle prostituerade och missbrukare ut ur citykärnan. En stad med självförtroende och framtidstro var det i varje fall. Stort minns jag att jag tyckte det var. Vi bodde på ett trevligt litet hotell i gamla stan och jobbade oss igenom staden efter konstens alla regler. Mycket Gaudi blev det naturligtvis. Güellparken och sjävlklart La Sagrada Familia. Någon med Gaudis visioner är vad Stockholm skulle behöva. I en stad där man nästan måste folkomrösta om husbyggen som överskrider sex våningar och arkitektoniskt status quo är normen hade han väl klarat sig en månad innan han blivit korsfäst i en midsommarstång på skansen. Vi hade ju varit ute och rest ett bra tag vid det här laget. Man kan väl säga att det började uppstå lite smärre friktion här och där mellan mig och Robban. Både han och jag tyckte det var ganska skönt att vara lite för oss själva ibland om dagarna. En eftermiddag efter att ha traskat Ramblas upp och ner ett antal gånger hamnade jag på en liten tapas/tjurfäktar bar på en tvärgata. Det var en skön loj stämning Det vara bara jag och några proffsdrickare. Jag är lite digital, antingen tittar jag ner i marken eller så ögonbollar jag folk så att dom blir besvärade. Ensam i en främmande stad bland några halvalkade fd.tjurfäktare(i varje fall i min fantasi) valde jag att titta mest ner i min bok och sippa lite från dricksglaset med rödvin. Ingen tog någon som helst notis om mig, så ett par glas senare vågade jag mig på att höja blicken en smula. Vad jag mest lade märke till och vad jag mest tittade på var kvinnan bakom disken. Det jag först tagit för en tant visade sig var en kvinna i min egen ålder. Hon hade föga överaskande kolsvart hår, sametsbruna ögon och var kort sagt skitsnygg. Hon log mot mig, sen var jag fast, "Hook, line and sinker" verksamheten gick lite på halvfart på eftermiddagen och hon satt snart vid mitt bord. -Det är så sällan det kommer några turister hit och det är bra att bra att få öva lite på min engelska.
Faktiskt rätt skönt att inte vara kvar i frankrike. Hon pratade riktigt hygglig engelska. Jag blev sådär blixtförälskad som man kan bli och det verkade inte som hon var helt ointresserad heller. Hon hette Fermina och det var hennes farbrors bar som hon jobbade extra i över i sommaren. Hon bodde i afrika och skulle tillbaka dit om två dagar. Afrika, spännande, tillbaka om två dagar gav lite tid att spela på.

Jag mindes inte riktigt vad jag och Robban kommit överens om men så småningom letade jag mig i varje fall tillbaka till vårt hotell. Var tillbaka vid åttatiden och det funkade. Robert låg och trynade ovanpå täcket och det blev perfekt att först väcka honom sen ta en snabb dusch innan det var dags att ge sig ut på stan och försöka få något i magen. Att var ifrån varandra en dag verkade ha gjort underverk, vi återberättade våra respektive dagar och konstaterade att vi bägge var ganska nöjda. Det tog inte så lång tid innan jag berättade om Fermina och vad jag kände för henne. I det läget visste jag ju ingenting själv mer än att jag skulle tillbaka till den där baren i morgon eftermiddag och se vad som händer. Jag förklarade också att hon bodde i Afrika. I enklaven Melilla som ligger på Marockos nordkust. Både jag och Robban sov förmodligen på den lektionen i skolan men Melilla har varit en del av Spanien sedan mitten på fjortonhundratalet. Afrika men ändå Spanien. Jag hade planterat fröet att jag var klockarkär och att det möjligen kunde föra mig till afrika. Vi hade en bra kväll och Robban verkade inte allt för skrämd över utsikten att slippa mig ett par dagar till.

Jag hade svårt att sova på natten. Alla mina tankar kretsade kring Fermina. Varje blick hon givit mig, varje ord hon sagt. Jag och Robban tillbringade nästa dag med en liten tur med linbana till någon bergstopp utanför stan. Det var perfekt, ganska tråkigt men tillräckligt kul för att slå ihjäl timmarna till jag skulle våga mig ner till baren igen. Jag han med att köpa en ny skjorta på vägen tillbaka till hotellet. Några veckor på resande fot med all packning nedtryckt i en ryggsäck gjorde att garderoben var en smula tunn. Jag kom till baren och sökte hennes blick men ändå inte. Trevande, inte riktigt vågande visa alla känslor, rädd för att bli avvisad, rädd för att hon kommit på andra tankar, rädd för att mitt hungriga tonårshjärta byggt ett luftslott. När jag väl mötte hennes bruna ögon och kände mina kinder hetta till var oron som bortblåst. TIME OUT. Nu börjar det bli väl mycket mitt livs novell över det hela. Det här inte ens mening att vara en kärlekhistoria. Jag får skylla på att jag var så ung och faktiskt var väldigt kär. Mot Afrika.

För att ta sig till Melilla var det färja som gällde. Det fanns två alternativ antigen utresa från Malaga eller från Almeria. Fermina skulle bila ner med en släkting till Almeria som är något närmare. Jag var beroende av tågförbindelser så för mig fick det bli Malaga som är betydligt större. Vi skulle resa samma dag men hennes resa var lite kortare så hon skulle vänta på mig i hamnen. Om du tycker jag låter som en riktig sucker så tycker du helt rätt. Jag tänkte själv tanken många gånger fram till resan. Men jag var ändå så pass säker att jag var beredd att försöka. Färjan tog nästan fyra timmar och det var en riktig gammal skorv. Spela roll solen sken, dom serverade öl på däck, jag var kär och var på väg till Afrika. Tur att det inte fanns mobiltelefoner på den tiden så att man behövde ringa hem och uppdatera mamma Rosie hela tiden. I takt med att vi kom närmare så Afrika så kändes det som det blev ett annat ljus. Det är ett annat ljus i Afrika. Jag har visserligen bara vara i Afrika två gånger till efter Melilla men jag har haft samma känsla då också. När jag gick av färjan och såg Fermina stå på kajen och vinka var jag så lycklig.


fortsättning följer..

Vemod

Satt på en parkbänk i solskenet på Sockenplan. Min dotter sov i vagnen och jag satt och läste dagens tidningar. Vet inte varför, kanske för att jag läste om myndigheternas utredning om soldaterna som dog i Afghanistan. Jag kom i varje fall att tänka på en av de bästa antikrigs sångerna någonsin. Shipbuilding av Robert Wyatt som Elvis Costello skrev åt honom och sedermera spelade in själv.

Böcker/Michael De Souza & Genevieve Webster - Rastamouse and the Crucial Plan + Rastamouse & Da Bag-a Bling

En fördel med att vara förälder är att man kan se barnfilm och läsa barnböcker utan att det verkar konstigt. Böckerna om Rastamusen och hans två polare Scratchy och Zoomer är nog lite för avancerade för barn i min dotters ålder. Jag tror ändå att dom blir perfekta att växa in i. Nu tittar vi på bilderna och pappa översätter och läser. Sen kan vi läsa på engelska, och så småningom kanske med lite rytm också eftersom det skall rimma. I "The Crucial Plan" snor tjuven "Bandulu" all ost från Mejeriet, affärerna och tom från barnhemmet där dom föräldralösa små mössen bor.Våra hjältar löser naturligtvis det hela. Tjuven gillar och laga mat av osten och det slutar med att han arbetar på barnhemmet som kock. I "Da Bag-a Bling" är det "Bagga T" som kidnappar alla barnen på barnhemmet. Rastamusen och "The Easy Crew" fixar biffen. "Bagga T" ville bara ha publik när han rappade och även detta slutar sött med att han hjälper till på barnhemmet när barnen skall sova.
Det är märkligt att allt för barn skall vara i djurformat. Kung-Fu Panda, Rastamusen eller fåret Shaun. Det är naturligtvis en tradition med djurfabler sedan urminnes tider men det känns som det eskalerar. Jag håller Walt Disney som huvudansvarig, I vilket fall som helst är böckerna välgjorda, snälla och mycket underhållande. Finns hos tex Adlibris och Amazon.
Rekomenderas!

Ali Baba - John Holt (Treasure Isle 1969) A Love I Can Feel - John Holt (Coxsone 1970)

När jag började lyssna på reggae tyckte jag och många andra att John Holt var mesig. Man ville ha hård rootsreggae och inte några mesiga jävla ballader. I reabackarna i Stockholm kunde man hitta lpn som "1000 Volt Of Holt" och "Holt Goes Disco" utgivna av Trojan. Nu när har lite bättre perspektiv kan man konstatera att i Holt enorma produktion är mycket fortfarande för sötsliskigt för mig, men det finns tillräckligt mycket fantastisk musik för att motivera en fem sex låtar på den här listan. Holt debuterade det goda året 1963. Mellan 1965 och 1970 var han ledsångare i The Paragons. För folk i allmänhet är förmodligen "The Tide Is High" som bland annat Blondie gjort en cover av med hyggligt framgång. Paragons var kanske det bästa bandet under rock steady perioden och hade massor av hittar;"Happy Go Lucky Girl", "On The Beach","Wear You To The Ball" mfl. Ali Baba spelade in av Holt solo 1969, rock steadyn var på upphällningen och nu var det reggae som gällde. En märklig text där han får med både Ali Babas fyrtio rövare och Alice i underlandet. Det funkar.



A Love I Can Feel är en cover på en gammal Temptations låt. Förtsta gången jag hörde låten var det en cover av covern med Creation Rebel. Mao har låten spelats in åtskilliga gånger och rytmen lever vidare.

Truths And Rights - Johnny Osbourne (Studio One 1979) Purify Your Heart - Johnny Osbourne (Techniques 1981)

I slutet på sextiotalet sjöng Johnny ledsång först i The Wildcats och lite senare med The Sensations. The Sensations fick en liten hit med "Come Back Darling)för unga producenten Winston Riley. En lp med samma namn gavs ut, men nästan samtidigt emigrerade Johnny till Kanada.I Toronto stannade han tio år. Han sjöng och spelade i det lokala bandet Ishan People, som gav ut några plattor utan att väcka någon uppmärksamhet. 79 var Johnny tillbaka på ön. Reggaen blomstrade och det dröjde inte länge innan han började spela in låtar för Studio One. Studio One hade varit lite på nedgång men just vid den här tiden ville alla heta artister göra nya sångpålägg över gamla Studio One rytmer. Freddie Mcgregor, Sugar Minott och Johnny Osbourne var kanske de mest framgångsrika.Det hela kulminerade med lpn Truths And Rights. En av de bästa och mest helgjutna skivorna från den tiden. Både originalet och rytmen lever vidare.





Det gick bra för Johnny, han var sk het och fick spela in låtar hela tiden. För sin tidiga producent Riley spelade han Purify My Heart. En magnifik, tung basslinga och Johnnys röst. Jag får rysningar varje gång jag hör öppningsraden....You're going to church on sunday(sunday)

Konsert:The Antlers + Sleep Party People (Debaser Slussen)

Äntligen fick man gå ut och lufta sig lite.Hela lördagen var fylld av action. Jag började med att köpa min första pyjamas på trettiofem år. Det är naturligtvis kraftig gubbvarning på detta men jag tänkte att nu när jag är hemma hela dagarna är det perfekt. Jävligt sköna faktiskt, nu är det slut på rock-roll sovandet. På väg till konserten fick jag dessutom åka nockebybanan för första gången i mitt liv. Västerort är läskigt men det känns som jag vidgat mina vyer. Banden spelade på klubben Fritz Corner. En hundring för att se två utländska band en lördagkväll är nästan löjligt prisvärt och det finns få ursäkter för att inte masa sig iväg så ofta man kan. Det danska förbandet Sleep Party People var en märklig historia. Hela bandet var utklädda i någon sorts kaninkostymer. Kvinnlig sångare(kan man luras att tro om man inte har någon koll) som sjöng så där skört och konstigt. inte riktigt min kopp te men det gick utmärkt att stå i baren och dricka öl med bandet i bakgrunden. The Antlers startades i Brooklyn som sångaren Peter Silbermans lilla lo-fi enmansprojekt. Inför plattan "Hospice" tog han med två man till och på scen i lördags körde man klassisk rocksättning. Skivan är en hyggligt pretentiös temaskiva. Ung man arbetar på sjukhus, möter cancersjuk kvinna, blir kär i kvinnan, kvinnan dör. Många av låtarna klockar in på sju åtta minuter. Det kanske inte riktigt lämpar sig att spela live. Konserten är lite ojämn men stundtals är det riktigt bra. Silberman har en mycket bra röst och han verkar tro på att den fungerar också.

2000 Träffar

Idag kom vi upp till tvåtusen träffar. Tack! Man kan tycka att den här sidan är lite kluven. Det är den. Det är fördelen med att bestämma allt själv. Man skriver vad fan man vill. Ena stunden tjat om någon reggaelåt, sedan lite självömkan, en gnutta bibelstudier och bikten som grädde på moset. Faktum är att berättelsen om vad som hände i El Paso är det hittills populäraste inlägget. Min vill ju inte tappa besökare så jag tror att det är dags att gå vidare till nästa steg. Lämna gärna mer kommentarer. Kommentarfunktionen finns där av samma anledning som signalhornet på bilen; det är där allt hat och alla aggressioner och misslyckanden skall få sitt utlopp.

Cokane In My Brain - Dillinger (Island 1976)

Dillinger är en raden av många Jamaikanska artister som tagit ett artistnamn efter en filmstjärna eller gangster. Innan honom fanns tex Dennis Alcapone. I början kallade sig Dillinger Alcapone Junior, producenten Lee Perry tyckte det var lite lamt och döpte honom till Dillinger istället.(Idag har vi Black Dillinger från Sydafrika så jag antar att vi gått varvet runt nu). Låtarna han spelade in för Perry funkade inte riktigt. Han fortsatte att köra live på "Sound Systems" och spelade in en singel här, en singel där. Det var när han kom till Bröderna Hoo-Kim och deras Channel One studio som det smällde till ordentligt. CB 200, och framför allt Cokane. Det här var disco tider och kompbandet "The Revolutionaries" snodde "Bt Expresss" "Do It(Til Your Satisfied)" och gjorde det discoinfluerade svängiga kompet. Inspirerad av amerikanska turister som hade med sig den nya partydrogen till ön rappade Dillnger sin (anti)kokain låt om New York. Island Records promotade låten som singel och den slog hårt och blev tom listetta lite runt om i världen.

Carry Go Bring Come - Justin Hinds & The Dominoes (Tresure Isle 1964)

Inspelad för Duke Reids Tresure Isle etikett sent 1963 är detta ett utmärkt exempel på den nya musiken som kom från Jamaica vid den tiden Ska.Låten var The Dominoes första för Duke Reid och blev en omedelbar hit. Det är en riktig klassiker som får det att rycka i benen. Justin och bandet fortsatte att ge ut utmärkta singlar under hela sextiotalet. På sjuttitalet drogs takten ned men en handfull utmärkta lpn har dykt upp under den senare delen av karriären. Med jamaikanska mått mätt en liten produktion men alltid med hög kvalitet och stadigt förankrad i en lantlig tradition.

Vecka 1

En vecka som hemmapappa avklarad. Jag vill stryka den veckan. Alla som känner mig vet att jag alltid har nära till självömkan, men den här veckan blev inte riktigt som jag tänkt mig. Min dotters magsjuka höll i sig tills på torsdagen. I tisdags slog odjuret klorna i mig. Helt utslagen på tisdagen, feber, huvudvärk och allt det där andra. Onsdag och framåt har jag inte varit direkt dödssjuk. Svag, visst men inte värre än att jag kunnat fungera hyggligt. Om det inte hade varit för dom där jävla kramperna i magen. Man vaggas in i känsla av att man håller på att bli bättre och då kommer det.En körare som får det att svartna för ögonen och man vill bara skrika rakt ut. Det är över på kanske trettio sekunder sen sitter man där med svett i pannan lite skakiga ben och undrar, hur fan kan det göra så ont?, vad är det som har tagit min mage i besittning? Jag har varit med om en liknande upplevelse en gång tidigare när jag var i Mexico och drabbades av "Montezumas hämnd" med det var en västanfläkt jämfört med detta. Vi drar ett streck över det här och så börjar vi på ny kula i morgon.

Never Get Burned - The Twinkle Brothers (Virgins Font Line 1980) Rivers Of Babylon - The Melodians (Beverlys 1971)

Sådär en sexhundra år före Kristus regerade den mäktige konung Nebukadnessar II i Mesopotamien. Konungen hade sitt säte i huvudstaden Babylon. Babylon har inom reggaemusiken i allmänhet, och för troende rastafarianer i synnerhet, kommit att representera allt som är ont i den västerländska civilisationen. Mestadels bildligt talat om tex, polis, påven eller slavhandlare. Men även mer bokstavligt som i "Rivers Of Babylon". Jag skall inte gå in djupare på ämnet rastafarianer men rent allmänt kan man säga att mycket tankegångar från gamla testamentet har letat sig in lärorna. Då är det kanske inte så konstigt att Babylon har fått representera ondskan, för på den tiden var Babylon fienden. Nebukadnessar erövrade Jerusalem 597 fkr, jämnade staden med marken, förde iväg en stor del av befolkningen i juda rike i vad som kom att kallas "Den babyloniska fångenskapen". Nu börjar jag tappa tråden det här skulle handla om Shadrach, Meshach och Abednego(eller som dom heter i Sverige, Sadrak, Mesak och Abed-Nego). Konungen har låtit resa en jättelik gyllene gudastaty. Han kallar samman landets elit inför avtäckningen. Hotar med att den som inte böjer sin ner och dyrkar hans gud när musiken spelar kommer att brännas i ugn. Alla lydde utom dom tre. Konungen blev vansinnig och fängslade dom omedelbart -Varför gör ni inte som jag säger och böjer er inför min gud? -Vår gud är starkare än din, och han kan rädda oss från din ugn. Och även om han väljer att inte rädda oss tänker vi inte dyrka din gud. Konungen beordrade att bränna på ugnen sju gånger mer än vanligt. Några av hans starkaste män band dom tre och kastade dom ugnen. Konungens män dog direkt men inne i ugnen kunde man se fyra män i livet. En ängel hade räddat de tre. Konungen blev så tagen av det hela att han lät dom gå och sa, -Prisa deras gud som belönar sina troende på detta sätt. -Den som någonsin talar illa om deras gud kommer jag att slita armar och ben av.
En färgstark historia från bibeln som dyker upp i ganska många reggaetexter(tex Bob Marleys Survival). Twinkle Brothers har gjort den bästa. Om vad tron kan göra för själslig styrka. Melodians har naturligtvis gjort den bästa sången om saknaden av sitt hemland i exilen.

Dag 1

I dag började jag min föräldraledighet. Sex månader att vara med och ta hand om sin dotter. Jag har varit lite stirrig på slutet. En del nervositet inför uppgiften och en del undran över hur det påverkar en att vara borta från arbetet så länge. Agnes laddade upp genom att vara lite extra "mammig" i helgen, plus att hon varit extremt risig i trunken sedan förra veckan. Måndag morgon. Agnes har fortsatt kraftig diarré, känns febrig och är oroväckande loj. Ringer sjukvårdsupplysningen, rekommenderas att ta mig till en vårdcentral. Inte mycket annat att göra, på med kläder, ner i vagnen och ut i blötsnö upp till navkapslarna. Vårdcentralen en måndagsmorgon i mars känns inte som rätt ställe om man är rädd för baciller. Överviktiga tanter som sitter och hostar grönt slem och gärna vill gulla lite med bebisen, rödögda småungar som springer runt runt och skriker och också vill gulla med bebisen. Vi behöver inte vänta så länge och får träffa en bra läkare. Han lugnar mig och kollar lite på Agnes och passar på och döma ut dom råd vi fick från sjukvårdsupplysnigen förra veckan. Vi får med oss ett feces-test som en extra försiktightetsåtgärd. Till min förvåning visar sig besöket vara gratis. Säger naturligtvis en hel del om hur dålig koll jag har, men jag blir ändå glatt överraskad över att något är gratis. Får i varje fall i Agnes lite ris och morotspure plus en hel del blåbärssoppa och vätskersättning. Hon piggnar till väsentligt och dagen utvecklar sig väl. Jag tror det löser sig men det var kanske inte den mjukstart jag önskat mig. Nu väntar jag på att det skall komma en laddning så jag kan få iväg testet. Kommer förmodligen i natt.