Sommaren mellan första och andra ring åkte jag på tågluff. Tågluffa var det som gällde på den tiden. Man köpte ett sk Inter-Rail kort som gällde för obegränsat antal tågresor under en månads tid i hela Europa. Jag tror att att det kostade runt tvåtusen spänn. Jag och min resekamrat som vi kan kalla för Robert la en tight budget, en hundring per dygn för boende och käk. Allt som allt fem tusen spänn vilket väl var ungefär vad man kunde få ihop utan att jobba ihjäl sig på helger och lov. Frihetskänslan när tåget mot Hamburg rullade ut från centralen var enorm. Det fina var att det var ett tyskt tåg som skulle ta oss ner till Hamburg till följande morgon. Tyskt Tåg = Konduktör/tågvärd i varje vagn som säljer bärs och korv, perfekt. Vi hade väl i stora drag klart för oss hur vi skulle lägga upp rutten. Första målet var Amsterdam, där Robban hade bestämt möte med ett par tjejer. Jag tror vi bytte tåg i Munster. Spela roll, där fick jag i varje fall mitt livs första sjuminuters pils. Bortsett från att den naturligtvis smakade alldeles utmärkt minns jag att jag blev så imponerad av att barmästaren la ner så mycket tid och kärlek på att krana upp två öl till oss uppenbara turister/backpackers/suckers. Folk klagar på att det det dricks för mycket "stor stark" i Sverige. Det tycker inte inte jag. Att dricka husets bästa fatöl upptappad med yrkesstolthet kan aldrig vara fel. Problemet är att det finns alldeles för många krögare som inte har någon yrkesstolthet och kärlek till det dom håller på med.
Vi träffade tjejerna i Amsterdam och drog direkt ur till kusten vid Zandvoort. Zandvoort är en helt vanlig badort vid den holländska kusten. Enda anledningen att man kan tänkas hört talas om stället är att det finns en racingbana där som i många år hade F1 tävlingar. Pengaströmmarna flyter lite annorlunda numera och sedan 1985 går det inga F1 lopp i Holland, men vi har fått bland andra Singapore och Abu Dhabi istället. Vi tillbringade några riktigt bra dagar och nätter på stranden. Tjejerna var i slutet på sin resa och åkte hemåt och jag och Robert satte oss på ett tåg mot Paris. Vi skulle direkt vidare mot Rennes och Bretagne så vi stannade bara på Gare de Nord för att byta tåg. Det hände mig en liten trivial sak där när jag skulle gå och pissa. Bagatell eller inte jag minns det som det var igår så det gjorde ett starkt intryck på min lilla tonårshjärna. Jag ställde mig vid rännan och hade lite sådär lagom trögt att komma igång som man kan ha när man har suttit och hållit igen på ett tåg ett par timmar och äntligen får chansen. När man står vid en pissränna säger både den sociala normen och ens egen övertygelse att man skall titta rakt fram och sköta sitt eget, så det gör man. Så där stod jag, blicken rakt fram, krampaktigt försökande frampressa några droppar. Plötsligt är det något som får ljuset att ändras, som en stor skugga som dyker upp på min vänstra sida. Närmast ofrivilligt dras min blick ditåt. En väldigt stor, styv mörk balle med en hand som drar fram och tillbaka är vad jag ser. Svårt att inte titta upp. Ägaren till utrustningen är en två meter lång, skallig, tandlös, färgad man som log ett smil som hemsökt mig i mina drömmar sedan dess. Jag höll mig till vi kom på tåget mot Rennes.
Spenderade någon vecka eller så i Bretagne med omnejd. Vi hade ju en tight budget men ibland tog man ett tåg istället för hotell, ibland sov man på en strand eller en station. Då blev det desto mer över för att spendera på mat och dryck. Bretagne betyder naturligtvis mycket fisk och skaldjur, en hel del vin men för lite öl. Eller kanske snarare för små öl. Jag har haft en hel del ölrelaterade problem genom åren. Ett på oktoberfestivalen, "Ein Mas" är helt enkelt inget speciellt trivsamt sätt att dricka öl. Redan dag två satt jag i ett Schnappstält för att slippa skiten. Ett annat i Frankrike, fatöl är inte att tänka på och flaskölen kommer i små 25cl flaskor som knappt fyller upp en flourmugg.På minibudget blir det en hel del surt vin och man bara längtade efter en öl att skölja ner det med ibland. Halvliter/pint det är melodin. Man kan ta ett redigt bett för att släcka törsten och ändå ha tillräckligt mycket kvar för att inte omedelbart behöva fundera på att beställa en till. Frankrike delar ett annat problem med bla USA och Danmark. Lokalbefolkningen är lömsk. Fördelen med Frankrike är att dom spelar med öppna kort. Folk är otrevliga från ruta ett och så fortsätter det, men man förväntar sig inget annat och har garden uppe. Vi kom längst ut på Bretagne till Brest. Brest är en hamnstad och flottbas, tänk "Das Boot" när ubåtarna lämnar basen, det var Brest. Vi hittade ett bra(billigt) hotell. Checkade in, fick egen nyckel till ytterdörren. Efter en helkväll på stan med besök på mycket tvivelaktiga barer i hamnen(såna barer som man bara hittar på platser som Brest) kom vi tillbaka till hotellet. Det var ett hyggligt stort hotell men det såg jävligt mörkt och stängt ut. Vi hade nyckel, tur var det för vi var dom enda gästerna och det finns ingen personal(inget direkt att sno heller, vilket naturligtvis är en tanke som far genom huvudet). Riktigt läskigt faktiskt, det fattades bara ett par tonårstjejer i för små toppar för att fullända ett skräckfilmsmanus. Bretagne var bra men tråkigt nog missade vi menhirerna, vi får ta Carnac nästa gång. Mot La Rochelle, staden som marknadsförts som; Universitetsstad med massa snygga tjejer och en del pratar tom engelska.
Jag skriver det här lite sådär när andan faller på. Sedan i onsdags när jag skrev förra gången har jag tänkt på La Rochelle. Blankt,blankt helt jävla blankt. Jag har ett minne av att sitta på en brygga och dricka 12pack "no name brand" öl (ungefär som Konsums blå-vita varor om någon minns dom). Det kan ha varit La Rochelle, men det kan mycket väl ha varit någon annanstans. Så åk inte dit blir mitt tips det är inte ett ställe som minnen är gjort av. Vi spolar fram till Barcelona. Det här var långt före specialchartrade plan för att se Zlatan spela boll. Jag vill inte på något sätt påstå att det var exotisk att åka dit på den tiden. Men det här var ett par år före staden skulle vara värd för sommar OS och man hade precis börjat pimpa upp staden. Nya arenor skulle byggas och liksom för så många andra städer med lite ambition skulle prostituerade och missbrukare ut ur citykärnan. En stad med självförtroende och framtidstro var det i varje fall. Stort minns jag att jag tyckte det var. Vi bodde på ett trevligt litet hotell i gamla stan och jobbade oss igenom staden efter konstens alla regler. Mycket Gaudi blev det naturligtvis. Güellparken och sjävlklart La Sagrada Familia. Någon med Gaudis visioner är vad Stockholm skulle behöva. I en stad där man nästan måste folkomrösta om husbyggen som överskrider sex våningar och arkitektoniskt status quo är normen hade han väl klarat sig en månad innan han blivit korsfäst i en midsommarstång på skansen. Vi hade ju varit ute och rest ett bra tag vid det här laget. Man kan väl säga att det började uppstå lite smärre friktion här och där mellan mig och Robban. Både han och jag tyckte det var ganska skönt att vara lite för oss själva ibland om dagarna. En eftermiddag efter att ha traskat Ramblas upp och ner ett antal gånger hamnade jag på en liten tapas/tjurfäktar bar på en tvärgata. Det var en skön loj stämning Det vara bara jag och några proffsdrickare. Jag är lite digital, antingen tittar jag ner i marken eller så ögonbollar jag folk så att dom blir besvärade. Ensam i en främmande stad bland några halvalkade fd.tjurfäktare(i varje fall i min fantasi) valde jag att titta mest ner i min bok och sippa lite från dricksglaset med rödvin. Ingen tog någon som helst notis om mig, så ett par glas senare vågade jag mig på att höja blicken en smula. Vad jag mest lade märke till och vad jag mest tittade på var kvinnan bakom disken. Det jag först tagit för en tant visade sig var en kvinna i min egen ålder. Hon hade föga överaskande kolsvart hår, sametsbruna ögon och var kort sagt skitsnygg. Hon log mot mig, sen var jag fast, "Hook, line and sinker" verksamheten gick lite på halvfart på eftermiddagen och hon satt snart vid mitt bord. -Det är så sällan det kommer några turister hit och det är bra att bra att få öva lite på min engelska.
Faktiskt rätt skönt att inte vara kvar i frankrike. Hon pratade riktigt hygglig engelska. Jag blev sådär blixtförälskad som man kan bli och det verkade inte som hon var helt ointresserad heller. Hon hette Fermina och det var hennes farbrors bar som hon jobbade extra i över i sommaren. Hon bodde i afrika och skulle tillbaka dit om två dagar. Afrika, spännande, tillbaka om två dagar gav lite tid att spela på.
Jag mindes inte riktigt vad jag och Robban kommit överens om men så småningom letade jag mig i varje fall tillbaka till vårt hotell. Var tillbaka vid åttatiden och det funkade. Robert låg och trynade ovanpå täcket och det blev perfekt att först väcka honom sen ta en snabb dusch innan det var dags att ge sig ut på stan och försöka få något i magen. Att var ifrån varandra en dag verkade ha gjort underverk, vi återberättade våra respektive dagar och konstaterade att vi bägge var ganska nöjda. Det tog inte så lång tid innan jag berättade om Fermina och vad jag kände för henne. I det läget visste jag ju ingenting själv mer än att jag skulle tillbaka till den där baren i morgon eftermiddag och se vad som händer. Jag förklarade också att hon bodde i Afrika. I enklaven Melilla som ligger på Marockos nordkust. Både jag och Robban sov förmodligen på den lektionen i skolan men Melilla har varit en del av Spanien sedan mitten på fjortonhundratalet. Afrika men ändå Spanien. Jag hade planterat fröet att jag var klockarkär och att det möjligen kunde föra mig till afrika. Vi hade en bra kväll och Robban verkade inte allt för skrämd över utsikten att slippa mig ett par dagar till.
Jag hade svårt att sova på natten. Alla mina tankar kretsade kring Fermina. Varje blick hon givit mig, varje ord hon sagt. Jag och Robban tillbringade nästa dag med en liten tur med linbana till någon bergstopp utanför stan. Det var perfekt, ganska tråkigt men tillräckligt kul för att slå ihjäl timmarna till jag skulle våga mig ner till baren igen. Jag han med att köpa en ny skjorta på vägen tillbaka till hotellet. Några veckor på resande fot med all packning nedtryckt i en ryggsäck gjorde att garderoben var en smula tunn. Jag kom till baren och sökte hennes blick men ändå inte. Trevande, inte riktigt vågande visa alla känslor, rädd för att bli avvisad, rädd för att hon kommit på andra tankar, rädd för att mitt hungriga tonårshjärta byggt ett luftslott. När jag väl mötte hennes bruna ögon och kände mina kinder hetta till var oron som bortblåst. TIME OUT. Nu börjar det bli väl mycket mitt livs novell över det hela. Det här inte ens mening att vara en kärlekhistoria. Jag får skylla på att jag var så ung och faktiskt var väldigt kär. Mot Afrika.
För att ta sig till Melilla var det färja som gällde. Det fanns två alternativ antigen utresa från Malaga eller från Almeria. Fermina skulle bila ner med en släkting till Almeria som är något närmare. Jag var beroende av tågförbindelser så för mig fick det bli Malaga som är betydligt större. Vi skulle resa samma dag men hennes resa var lite kortare så hon skulle vänta på mig i hamnen. Om du tycker jag låter som en riktig sucker så tycker du helt rätt. Jag tänkte själv tanken många gånger fram till resan. Men jag var ändå så pass säker att jag var beredd att försöka. Färjan tog nästan fyra timmar och det var en riktig gammal skorv. Spela roll solen sken, dom serverade öl på däck, jag var kär och var på väg till Afrika. Tur att det inte fanns mobiltelefoner på den tiden så att man behövde ringa hem och uppdatera mamma Rosie hela tiden. I takt med att vi kom närmare så Afrika så kändes det som det blev ett annat ljus. Det är ett annat ljus i Afrika. Jag har visserligen bara vara i Afrika två gånger till efter Melilla men jag har haft samma känsla då också. När jag gick av färjan och såg Fermina stå på kajen och vinka var jag så lycklig.
fortsättning följer..
Är det inte dags för en uppdatering snart?
SvaraRadera