Dennis Hopper är död. Han var inte världens bästa skådespelare och han fick inte världens bästa roller. Roller han fick och karaktärer han spelade gjorde han dock alltid till sina egna. Jag minns honom mest från "Den Amerikanske Vännen", "Vid Flodens Strand" som bilden ovan är tagen från och kanske mest som Frank Booth i "Blue Velvet" Utmärkt musik också "In Dreams" av Roy Orbison.
Min gode vän Patrik skall åka till Washington D.C å jobbets vägnar och vara där några veckor. -Washington sa jag, har du läst Pelecanos? Det hade han inte. Jag försökte förklara vem Pelecanos är. En av dom största deckarförfattarna i usa,manusförfattare till "The Wire" och den där nya heta "Treme", skrivit nästan tjugo böcker som alla utspelar sig i och kring Washington. -Ok, låter bra. Vilken skall jag börja med? Börja från början sa jag. Jag skulle gärna låna ut några stycken men mina böcker ligger fortfarande i ICA kassar efter senaste flytten. Han ringde någon dag senare och det hade visat sig att den första "A Firing Offense" från 92 naturligtvis var utgången och inte helt lätt att hitta. Det resulterade i att jag var tvungen att ge mig ut själv på nätet och se vad som fanns tillgängligt Och det resulterade i sin tur till att jag köpte Pelecanos två senaste som jag läste på semestern. Jag verkligen älskade Pelecanos tidiga böcker i Nick Stefanos serien. Har är ganska produktiv och någonstans i höjd med "Hard Revolution"(som Pelecanos själv är mest nöjd med) från 2004 tyckte jag att dom började tappa lite. Det är samma teman som återkommer ras, klass och kanske mest familjen och ursprunget. Det är en mycket tydlig moral i böckerna och för mig blev den kanske lite väl tydlig. Jag har av gammal vana fortsatt att läsa vidare men det har inte lyft riktigt. Därför blev jag väldigt glad över att "The Turnaround" och "The Way Home" är det bästa han skrivit på länge. Rekomenderas, böckerna är fristående och kommer förmodligen på svenska så småningom om det passar bättre.
Sizzla är en naturkraft. I mitten av nittiotalet, kanske som en reaktion på för mycket dancehall och slackness, kom en ny generation jamaicanska artister som var uttalat troende rastafarianer. Och speciell den gren som studerade läror av Prince Emanuel Edwards, Bobo Ashanti eller Bobo dreads. Jr Reid, Capleton, Anthony B och Sizzla mfl. kunde ses med turban vilket är det mest i ögonfallande kännetecknet. Sizzla låter fantastisk, förjävligt, spännande, plågsamt opolerat intressant. Han använder sin röst som ett verktyg, vänder och vrider, skriker viskar. Ibland är det magiskt ibland är det närmast olyssningsbart men det är aldrig ointressant. Sizzla är de senaste tio, femton årens viktigaste reggaeartist. Svårt att säga om "True God" är hans bästa låt, förmodligen inte. Med minst trettio lp och hundratals singlar är det svårt att veta. Låten var i varje fall den första jag föll för av Sizzla och jag älskar den, därför kommer den med på min lista.
På söndag är det dags för årets travhändelse, Elitloppet. I dagens Aftonbladet skriver Alexander Bard(själv uppfödare när han inte håller på med andra dåligheter) en artikel om loppet. "Inget är större än elitloppet" Där han försöker förklara tjusningen med travsport i allmänhet och Elitloppet i synnerhet. Artikeln är välskriven och ganska lång och i ett stycke handlar om hästuppfödarna. "Framför allt pryds svenska travstuterier av övertydliga amerikanska vitmålade trästängsel, som om Sörmland inte skulle gå att skilja från Kentucky. Och fäblesen för det amerikanska slutar inte där. Ingen annan stans i vårt avlånga land hittar ni så många vattensängar, jacuzipooler, översminkade och fettsugna poptanter och countrygubbar med stetsonhattar, och för all del smidigt organiserade partnerbyten, som på våra travstuterier. Här är det rajtantajtan som gäller" Det känns som det är hög tid att bli delägare i något gammalt ök så att man kan ta del av den världen. Vem vinner på söndag? Nu Pagadi eller Beanie M.M.
Jag blev lite inspirerad av "Country Boy" inlägget så här kommer en till ganska färsk låt som spelats flitigt hemma. Jag vet inte så mycket om "Fire Mix Prod" som byggt rytmen dom verkar i varje fall ha två andra rytmer på sitt samvete "Bad To The Bone" och "Hard Ways". Cocoa Tea(Calvin Scott) är veteran i branschen och håller forfarande hög klass. Jag tror inte att han kommer att dyka upp på 100bästa listan men får med den här medryckande hästlåten ett hedersomnämnande för lång och trogen tjänst. Cocoa Tea lär fuska lite med hästuppfödning hemma på Jamaica så det verkar passande.
Det har varit lite tyst på bloggen ett tag. Jag och familjen tog ett en paus och åkte till mallis en vecka. -Alltid skönt med en smygstart på sommaren, så vi åker i maj. Sällsynt bra timing då det förfaller ha varit strålande sol och högsommar värme hemma.Inte mycket som vittnar om det idag, kallt, regnigt och ungefär det vi ville åka ifrån. Växtförhållandena i trädgården verkar i varje fall ha varit gynnsamma. Synd att man inte odlar något som går att äta/sälja för då hade det varit dags för årets första skörd. Det var första flygningen och utlandsresan med vår dotter så jag var lite nervig innan vi kom iväg. Mina värsta farhågor om tre timmars gallskrikande på flyget och bortrövad av spanska slavhandlare besannades tack och lov inte. Någon däruppe måste tycka om mig lite för min dotter uppförde sig som en dröm hela veckan och allt gick över förväntan. Första gången på Mallorca för mig. Svenska turisters "grand old lady", när thai fortfarande bara var något man rökte hade svenskar åkt på charter till Mallorca i trettio år. Fördelen är att allt är mycket väl etablerat, uppvuxet och välordnat. Nackdelen var att mycket var ganska tråkigt och strömlinjeformat kanske framför allt maten som var riktigt trist. Det var barnvänligt och Agnes var nöjd och det var det viktigaste så nästa gång kanske vi vågar oss på något mer exotiskt.
Den här 100bästa listan jag håller på med gör att man ibland tappar fokus på det nya som kommer. Mycket av dom bästa nya rytmerna byggs numera inte nödvändigtvis på Jamaica. Best Trick Riddim har sitt ursprung i Schweiz och Weedy G Productions. Förmodligen älskar eller hatar man den, jag älskar den. En glad rytm som osökt får mig att tänka på cirkus. Country Boy är en helt galen, fantastisk låt som inte borde lämna någon likgiltig. Det är sånt här som får mig att älska jamaicansk musik.
General Smiley (Errol Bennett) och Papa Michigan (Anthony Fairclough) var inte först som deejay duo men det var dom som gjorde det riktigt populärt.Första mötet var på "Third World" ett litet lokalt sound system där dom körde några låtar tillsammans. Publiken tyckte det var bra och dom fick chansen till en audition hos Dodds Studio One. Dodd gillade vad han hörde, dammade av några av sina bästa rytmer och resultatet blev "Rub A Dub Style" och "Nice Up The Dance". Bägge blev monsterhitar både lokalt och i resten av reggaevärlden. M&S var heta och fortsatte både live och på skiva. Det var bara en tidsfråga innan den bästa duon skulle slå sig ihop med den hetaste producenten(Junjo Lawes) och det bästa kompbandet(Roots Radics). Radics plockade upp Alton Ellis låt "Mad Mad" från 1967 och M&S spelade in "Diseases"
Alla producenter ville göra sin egen version av Mad Mad/Diseases och marknaden svämmade över. Rytmen har blivit en av de populäraste någonsin. Yellowman gjorde en av de bästa med sin "Soldier Take Over)
Vår underbara granne Maj har avlidet 98 år gammal. När vi köpte huset för några år sen så frågade man naturligtvis säljaren om grannarna. Även om vi skrivit på pappren så förväntade jag mig väl inte att han skulle avslöja om grannfastigheten ägdes av Hells Angels. Han pratade om Maj och sa att henne får dom bära ut med fötterna först. Paret vi köpte låg dock i framkant och hade nyligen planterat en häck av Avenbok åt Majs håll. - Ja du vet när Maj dör, dom nyinflyttade kommer att såga ner den där granen direkt och se rakt in hit. Vi får väl se hur det blir med det. Nya grannar kan i varje fall inte vara annat än läskigt. Maj har bott i huset sedan det var nybyggt och man kunde fråga henne om allt som rörde området. Jag kommer att minnas henne med rulator ute i trädgården som hon med lite hjälp skötte strålande. Jag frågande henne en gång om hon hade några barn som kunde hjälpa henne. Jo då hon hade en son men han arbetade så mycket(70+) och hade dessutom problem med sin flickvän. Bara en mor kan vara så förstående. Jag tänker på dig Maj och fruktar vad de nya grannarna kommer att göra med jättegranen och dina fina eternitplattor.
Den svenska chipsmarknaden domineras av dom två giganterna Estrella och OLW. Av någon märklig ödets nyck ägs bägge för närvarande av norska bolag. Jag har alltid varit mest av en Estrella man själv. OLW har alltid haft en något "flottigare" smak i mitt tycke. OLW gör naturligtvis också goda chips tex. deras vanliga släta potatischips har alltid varit marknadens bästa. För en tid sedan började OLW fritera alla sina chips i solrosolja och mycket av flottigheten försvann på köpet. Jag vet inte om Estrella kände sig hotade men dom har också slutat fritera i slaktbiproduket och kör numera solrosolja dom också. Estrella var först med "sour cream" när man lanserade sin "Sour Cream & Onion" för många år sedan. Det tog inte lång tid innan OLW kom med en likvärdig produkt. Så har det varit men tack vare OLW exploderar nu utbudet av produkter med "Sour Cream" i namnet. OLW har just nu lök,peppar,franska örter, sweet chili och bearnais(låter äckligare än vad det är) alla i kombination med "Sour Cream". Estrella nöjde sig länge med marknadsledaren "Sour Cream & Onion" men smög sedan ut SC & Dill. OLWs uppfinningsrikedom när det gäller SC ger inte Estrella någon ro och ute i butikerna finns nu "Spicy Mexican & Sour Cream". Jag har naturligtvis testat några påsar. Ett ganska menlöst chips. "Spicy Mexican" lovar någon sorts hetta eller bett som det inte märks mycket av. Jag kommer inte att köpa den igen och jag tror inte att den kommer att finnas kvar i sortimentet om ett år. Vad som däremot glädjande nog finns kvar är "Salt & Vinegar" Smaken har alltid varit stor utomlands men har haft svårt att slå i Sverige Den har åkt in och ur hyllorna med några års mellanrum men verkar nu bli permanent hos Estrella. I mitt tycke det perfekta ölchipset. Mycket salt vilket kräver mycket dryck. Det är förmodligen ingen slump att den alltid hänger bakom disken på pubarna i England. Vad kontrar då OLW med? Du gissade rätt, ett par nya SC produkter. Man ger sig in i "Pringlesland" under namnet "Ugnsbakat" Jag är ingen expert på Pringles produkter, ugnsbakade chips är något jag förknippar med gamla damer som bjuder på Sherry och köpt en tub utgångna chips nere på Ica. Jag har inte oväntat provat OLWs ungsbakade SC & Sweet Chili och SC & Onion. Dom är inte dumma alls. Lagom kryddade och mycket krispiga vilket är bra. Sen finns det säkert någon som tycker att det är bra med den låga fetthalten också(15%). Ett problem tror jag är att man försöker med lanseringen i premium segmentet. Nästan 25 spänn fick jag betala för 150g hos min lokala konsum. Där uppe finns alla konstiga Natur, Eko och handskurna produkter. Ni vet dom där som har bruna påsar för att man lättare skall kunna undvika dom i hyllan. Vad som har varit glädjande är annars att "No Name Brand" chipsen blivit mycket bättre. Icas egna dillchips är marknadens bästa även om inte alla icahandlare fattat det ännu. Axfood med bla Hemköp och Willys har sitt eget märke Garant. Svensktillverkade, väl smakande chips. Glädjande är också att amerikanska märket "Lays" går att hitta i fler och fler affärer runt stan. Men snälla OLW inga fler Sour Cream smaker tack!
Det är något mysko med folk som skriver böcker tillsammans. Men i det här fallet så gör det ingenting för Roslund&Hellström skriver Sveriges bästa spänningslitteratur, "Tre sekunder" är inte direkt pinfärsk men den är nyss utkommen i pocket vilket tilltalar oss med ekonomiskt sinne och smak för mjuka pärmar. Köper man en svensk pocket på nätet kostar det lika mycket som fem liter mjölk. Det är åt helvete för billigt. Skippa halvtaskigt inbundna böcker för en tvåhundring, ge ut dom direkt i pocket och ta en hundring istället. Det ges ut för mycket deckare i Sverige. Ingen, och allra minst jag hinner läsa alla eller ens de flesta som ges ut. Johan Theorin och Mons Kallentoft heter två av dom senaste årens mest omtalade debutanter. Jag läste bägges förstlingsverk med behållning(Skumtimmen,Midvinterblot). För en tid sedan var det dags att läsa uppföljarna. Det var inte roligt.Kallentoft fortsätter på vädertemat med "Sommardöden". Jag tror aldrig Linköping varit tråkigare. Jag plågar mig igenom sida upp och sida ner med värmebölja och dåliga sexskildringar och till sist skiter man i vem som är mördaren och vill bara att bokjäveln skall ta slut. Theorins "Nattfåk" är marginellt bättre. Om man tycker att en blandning av hemsökta hus på tv4 och en broschyr från Ölands turistråd låter kul så är det boken att läsa.Bägge författarna har nu hunnit till bok tre. Gissa vem som skrivit "Höstoffer" respektive "Blodläge". Det är efter sådana besvikelser som man blir så glad av att läsa "Tre Sekunder" Det är parets femte bok sedan debuten med "Odjuret". Mina högt ställda förväntningar infrias med råge. Historien som sådan, om en polisinfiltratör, kanske inte griper mig lika mycket som en del av deras tidigare(pedofiler, gatubarn, människohandel)men den är så otroligt välskriven och spännande. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte det är skrivet så att du verkligen tror på varje ord. Ett klassiskt drama som innehåller det mesta och rekommenderas förbehållslöst.
