Gregory Isaacs

Det är svårt att hitta bra filmklipp med Gregory. Det finns massor på youtube men det lite äldre materialet är en bristvara. Det nyare lider oftast av dåligt kompband eller av att Gregory är i dålig form eller i värsta fall bägge delarna. Jag hittade i varje fall några guldkorn. Det första är "Rumours". Låten var en jättehit 1988. Klubbspelning från The Porche Club(USA?) backad utmärkta Asetaman och Gregory är i fin form



Sen har vi "Substitute/The Border" från The Brixton Academy i London, backad av Roots Radics från början av åttiotalet. Lite halvmuggig kvalite på videon men publiken äter ur Gregorys hand.



Gregory som han ser ut idag.Han sjunger "Kingston 14" från filmen "Made In Jamaica" som kom förra året.

Om man ger dom lillfingret tar dom hela handen.

Jag är normalt sett ganska bra på att klara av att hålla telefonförsäljare kort. Min sambo tycker ofta att jag är rent ut ut sagt otrevlig. Det är naturligtvis inte sant jag försöker bara att bespara både mig och dom stackars telefonsäljarna onödigt lidande. Jag vet inte om pappaledigheten gjort mig onödigt soft eller om jag bara var desperat att prata med en vuxen, men förra veckan åkte jag dit. Marknads undersökning, ett par snabba frågor och det visade sig att både jag och min dotter var precis vad dom letade efter. Sen vet jag inte riktigt vad som hände men samtalet avslutades med orden -Då syns vi på måndag kvart över tre. Så idag har jag och Agnes varit på Kungsholmen och provat barnmat. Det var helt ok, tog trekvart och vi fick trehundra spänn. Vi var fyra par. Bara innerstadsmammor, smala, uppklädda, välsminkade och med välartade barn. Trivsamt om det inte hade varit för kvinnan som ledde det hela. Mot oss vuxna var hon bara trist men barnen behandlade hon med lika mycket värme som liemannen. Hon var så felplacerad och bara längtade efter att vi skulle gå därifrån med våra skrikiga jävla ungar. Jag låter det hela bli mig en läxa och nästa gång det ringer skall jag inte ge mig in i några diskussioner. Nu är vi tre som drar in pengar i varje fall.

BS#4

Erica Trejis har varit på möbelmässan i Milano. Försök lista ut vad hon menar, och passa på att imponeras över hur hon lyckas få med både orden pandemi och gerillakrig i en artikel om möbeldesign. Ur dagens SVD;

"Estetiken har alltså minskat, medan volymen ökat. Det är med andra ord åter dags att lyssna på designscenen, som under de senaste åren har upplevt något som snarast liknat en pandemi av designade prylar.Krävs det ett gerillakrig mot denna designerism?"

Böcker/Charlie Huston - The Mystic Art of Erasing All Signs of Death

För ett par år sedan tipsade min gode vän Thomas mig om den nya "heta" deckarförfattaren Charlie Huston. Då gällde det hans debutbok "Caught Stealing". I denna introduceras Huston hjälte Hank Thompson. Det blev en triologi om Hank, "Six Bad Things" och "A Dangerous Man" följde i snabb följd. Böckerna är en komisk Berg- och dalbana med en hjälte som hamnar i mer och mer trubbel och får ta emot mycket stryk under resans gång. Om du gillar dina deckare roliga, snabba och våldsamma är det böckerna för dig. Huston är produktiv och har också givit ut fem böcker i serien Joe Pitt Casebooks. Serien utspelar sig på ett Manhattan delvis befolkat av vampyrer. Böckerna är inte oävna om man gillar Manhattan(mycket, mycket NY stämning i böckerna), ultra-våld och vampyrer. Låter konstigt men det verkar ju vara så att vampyrer är på modet just nu, så vad vet man.
Det verkar som Huston är klar med Hank. 2007 kom "The Shotgun Rule" som är en fristående ungdoms skildring. Vi får följa fyra ungdomar uppväxt i en förort någonstans i Californinen. Inget mästerverk men en mycket välskriven historia. Jag känner igen mycket från min egen barndom. Det är lite mer droger och våld bara.

En lång inledning som leder oss fram till Huston senaste(nästan i varje fall "Sleepless" är precis utgiven)."The Mystic Arts of Erasing All Signs of Death" är Huston tillbaka i gammal god form. Vi får följa Webster Fillmore Goodhue. Web arbetade tidigare som lärare men efter att ha varit med om en traumatisk händelse lever han nu ett "slacker" liv. Han får anställning hos en av L.A.'s firmor som städar upp på brottsplatser. Dom skrubbar helt enkelt blod och hjärnsubstans från väggar och golv hemma hos självmördare och brottsoffer. Det är långt från CSI, mer "one liners", mindre glamour och mycket mer våld. Boken får nästan toppbetyg av mig. Läs den och gå sedan vidare med böckerna om Hank.

The Border (GGs 1977)Slave Master(The Thing 1977) Long Sentence (King Tubbys late 80s) - Gregory Isaacs

Gregory debuterade mot slutet av sextiotalet med "Another Heartache". Han var med i en grupp som hette The Concords en kortare period men ingetdera gick något vidare. Först 1973 med "All I Have Is Love" fick han sin första hit. I fyra årtionden har han sen haft en fantastisk karriär. Folk som inte är så hemma i reggae förstår nog inte hur produktiva reggaestjärnor i allmänhet och Gregory Isaacs i synnerhet är. För en tid sedan blev jag tillfrågad om att göra en greatest hits med Gregory till en god vän. Jag konstaterad att jag hade 800 låtar i datorn och då har jag långt ifrån digitaliserat hela min samling. Så hur väljer man? Tillsammans med producenten Alvin Ranglin hade Gregory sina kanske bästa stunder. The Border är för mig närmast den perfekta reggaelåten. Inlevelsefull sång, tighta körer och ett blåsdrivet komp.



Slave Master är nog Gregorys mest kända icke kärlekslåt. Med rätta, i händerna på producenten Niney är soundet lite hårdare. Ett underbart liveklipp taget från filmen "Rockers". Jag hade gladeligen tuggat av mig själv en arm för att få se det live. Så jävla cool!





I början på åttitalet gjorde Gregory två plattor för Island Records(Night Nurse & Out Deh). Drogproblem, fängelsebesök och annat strul gjorde att det inte blev mer. Så kom den digitala revolutionen(sleng teng)och Gregory spelade in låtar för alla Kingstons producenter i en rasande fart. Dublegenden King Tubby öppnade sin egen studio 1985 och någon gång innan han blev mördad 1989 spelade han in det här mästerverket med Gregory(av någon anledning blev den inte utgiven då). Tiderna har blivit hårdare och det vilar något mörkt och hotfullt över det hela.

Tågluffen som gick snett eller en natt på stranden i Punta de Rostrogordo

Är nu uppdaterad med ett litet stycke till. Det skall bara vara att klicka på rubriken ovan så hamnar man rätt.

Guiness är gott!

Igår fick jag dricka ett par öl det fick mig att tänka på Lee Perrys underbara reklam för Guiness som kom för några år sedan. Som jag nämnde när jag skrev om "Chase the Devil" är han ganska excentrisk.

Det är fult att göra sig lustig på andras bekostnad

Det visar också respekt att stava folks namn rätt. Så här är hon på en bättre bild
Charlotte PeRrelli(och Doris). Jag borde förmodligen be Nord Korea om ursäkt också men jag har det inte riktigt i mig just nu.

Mjukvara från Nord Korea? (eller vad har Daddy Doghead gemensamt med Charlotte Perelli?)

Den här bloggen är ansluten till något som heter bloggtoppen. Det är inte så att jag tror att jag någonsin kommer att toppa den, men lite kul är den. För närvarande är placeringen 9491, strax före;
"Plasthalvfinnen calling", Det är inte lätt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst... ) men efter "amandaeg.devote.se", En blogg om mig själv där jag skriver om mode. Olika kläder , smink, lägger ut bilder , tips m.m ! Värd att läsa :)
Som ni förstår är motståndet knivskarpt även långt ner i seriesystemet. Det som gör mig fundersam och en smula brydd är en annan funktion som heter;Om du gillar denna blogg kanske du även gillar...
Det brukar vara länk till två andra bloggar där. Just idag är den ena "House Music With Love" men det varierar. Den andra är konstant "Charlotte Perelli". Jag har absolut ingenting emot Charlotte bortsett möjligen från att jag tycker lite synd om henne för att hon förstör sin kropp med mindre lyckade kirurgiska ingrepp. Så här presenterar hon själv sin blogg;

Charlotte Perrelli är en av Sveriges mest hårdbevakade och folkkära artister. I hennes blogg "Ur min synvinkel" kan ni följa henne bakom kulisserna och rubrikerna. Läs om hur hon lyckas kombinera sitt hektiska artistliv med att vara en vanlig tvåbarnsmor med passion för bullbak i 13 cm höga klackar…

Jag vet inte om det är "folkkär" eller "tvåbarnsmor" som får systemet att para ihop oss men lite märkligt är det. Det kanske bara är så att något hängivet Perelli fan har hackat systemet. Har någon läsare några andra uppslag så använd kommentar funktion nedan.

Chase The Devil - Max Romeo (Upsetter/Island 1976) Disco Devil - Lee Perry & The Full Experience (Upsetter 1977)

1968 spelade Max Romeo in "Wet Dream" för producenten Bunny Lee. Låten blev en hit och förbjöds att spelas på radio för sin snuskiga text. Max försökte utan någon större framgång hävda att sången handlade om ett läckande tak, men han blev ett namn på kuppen. Låtens succé blev kanske också lite av en förbannelse då folk ville ha mer av samma vara och det var inte riktig vad han själv ville. Under första halvan av sjuttiotalet blev hans låtar mer och mer politiska och han stöttade öppet politikern Michael Manley. Max hade spelat in ett par låtar i Lee Perrys studio Black Ark tidigare. När Perry nu knutit ett avtal med Island Records var en hel lp med Max Romeo ett av de första projekten. Personligen tycker jag att Max Romeo är ganska begränsad som sångare och han är ingen stor favorit men resultatet, fullängdaren "War Inna Babylon" är inget annat en ett mästerverk. En lycklig kombination av Max Romeos sånger och låtskrivande tillsammans med Perrys studiobriljans och Island Records pengar blev en fullträff. Styrkan ligger i helheten men jag hade lika nästan lika gärna kunnat välja "One Step Forward" eller "Norman" till listan. Nu blev det "Chase The Devil". Intervjuad av David Katz säger Max:
"That song was written by me and Lee Perry. Lee Perry is a man who have some contention with the Devil. He's obsessed with doing something to the Devil, so he's always writing things about the Devil. He come up with this song about hanging the Devil, or cutting the Devils throat and throwing him in the fire, so I said "No, you don't have to do that. Let's just chase him out of earth and send him to outer space to find another race," and right away I just go into writing that song"



Lee Perry kunde naturligtvis inte nöja sig med det utan byggde om låten fullständigt eller remixade som man säger nu för tiden. Resultet blev "Disco Devil" där han visar sitt geni och tar en fantastisk låt och gör den om möjligt ännu bättre. När skivan gav ut hade jag inte börjat lyssna på reggae ännu men när ett holländskt skivbolag några år senare(1981) gav ut den lyckade jag köpa ett ex på Wolfis(en på den tiden mycket bra skivaffär) i Stockholm. Jag minns att när jag spelade den första gången blev helt golvad. Nästan åtta minuter av ljudhimmel med geniet/galningen Perry. Bör spelas riktigt HÖGT och inte i några jävla hörlurar.



Ännu lite senare samplar Prodigy bitar av låten och den blir en hit och lever vidare ett tag till.

Kingston, Jamaica

Det händer då och då att jag får frågan om jag varit på Jamaica någon gång. Jag har själv ställt mig den frågan utan att riktigt ha något bra svar. -Det har bara inte blivit av. -Jag har ingen att åka med. -Det är för farligt. Sanningen ligger väl där någonstans. Jag tror i varje fall inte att en all inclusive i Montego Bay eller Negril Beach är lösningen. Jag sprang på det här lilla videoklippet. Tio minuter av Kingston en regnig novembersöndag förra året.Många platser som jag hört och läst om och skulle vilja besöka. Det kanske kan locka min bästa resekompis Per som gillar att resa till ställen som inte är för kommersiellt exploaterade.
Man kan också se det som en musikvideo. Anbessa som gjort och lagt upp filmen har gjort ett fläckfritt ljudspår till.
Bad To Worst - Burning Spear
Everything Gone Wrong - Dukie McCalla
Opression - Delroy Butler
To Much War - The Ovations
Free Up The Ghetto - The Mystic Eyes

En dag på arbetet

Idag besökte jag och min dotter min arbetsplats. Hon har varit där en gång tidigare och då i sällskap med min sambo. Det var ingen hit, både min dotter och min sambo tyckte det var en hemsk miljö. Min dotter visade sitt missnöje genom att skrika och vara allmänt oharmonisk. När hon gallskrek gav det i varje fall några kollegor chansen att sparka in en öppen dörr genom att droppa repliken -Sådan far sådan dotter. Ett par månader har gått och jag tänkte att det var dags att göra ett nytt försök. Att ha hand om ett småbarn handlar mycket om logistik. Jag kan säga att jag kämpat under de sex veckor jag varit hemma. Det är sovandet på dagarna som är kruxet. I en perfekt värld vill man att ens barn skall sova precis så mycket som behövs att hålla humöret uppe lagom till en partner kommer hem, men samtidigt inte vara för pigg så att det blir problem med nattsömnen. Det är inget problem när man är hemma hela dagen. Vi äter vid så där elva halv tolv, byter en blöja och sen är det natti natti någon gång mellan tolv och ett. Men man vill inte sitta hemma och häcka halva dagen. Då somnas det i vagnen i stället. Det är väl inget konstigt med det, vem skulle inte vilja duna in en halvtimma på förmiddagen om någon drog runt en i en vagn? Problemet är att det blir just en halvtimma och inte mer. Jag försökte lösa saken genom att prova med två sovpass med det gick åt helvete. Min dotter var så grining när hon vaknade upp vid fyrasnåret efter sitt andra sovpass att hon fick resten av familjen att framstå som att ha bra morgonhumör. Planen för besök två på fabriken var därmed spikad, Softa hemma, sova hemma, och sen pigga och glada rulla in till stan.Det var ju så fint väder, inte kan man sitta inne hela förmiddagen? Klart man inte kan, på med kläder och ut och rulla vagn. Blev långa turen runt kyrkogården och dottern slocknade ganska omgående. Plan B, hoppas att hon kvartar en timma eller så så kanske det funkar ändå. Hamnade så småningom på en bänk utanför kapellet vid judiska begravningsplatsen. Satt i solen och läste, dottern sov i vagnen, rofyllt. Så öppnades dörren och ut kom en rabbin? han frågade om jag väntade på någon och mer behövdes inte för att bryta förtrollning och väcka min dotter. Jag passade på att fråga lite om utbyggnaden av begravningsplatsen(tomten intill fd. husexpo). Raka vägen hem(nästan,gjorde ett impulsköp av femtio lila tulpaner på macken vi passerade)Lunch och lite grus i ögonen. Ett hopp tänds. - fan det kanske inte ens var en en halvtimma, det har aldrig hänt. Ner med henne i sängen, en vällingraket i hennes nypor och så hoppas man. Helvete heller. Agnes har tre sätt att visa sitt missnöje när hon ligger i sängen. Det lindrigaste är att dra igång speldosan vid fotänden. Okay man fattar att hon inte sover men det finns ändå hopp, hon har somnat vid fotändan tidigare. Steg två är att dra nappflaskan mot sängens spjälor vilket får en att tänka på fängelsefilmer och är svår att ignorera. Steg tre är att helt enkelt lägga sig på rygg och sparka frenetiskt i sängens kortända. Alla varianter avverkades under en kvart och det var bara att kasta in handduken. Upp ur sängen och kolla statusen, en blöja skadar aldrig att byta men annars fräsch som en nyponros. Plan C, vi tar en långtur på stan och hoppas att vagnens sövande effekt få henne att sova lagom mycket för att våga oss på ett besök på jobbet. Dags att pimpa upp oss en smula. Hammarbytröja och fina träningsoverallen för Agnes och dusch för pappsen. Vi skall ändå inte förta oss så en tunnelbanetur till skanstull blir lagom. Jag märker på mig själv att jag börjar tvivla redan när vi går av på stationen. Vi sitter långt fram i tåget vilket under normala omständigheter vore perfekt. Uppgång Allhelgonagatan ger oss en flygande start ner mot city. Men jag tvekar framme vid rulltrappan tittar jag på min dotter. Pigg som en mört, jag vänder och går hela vägen tillbaka till andra uppgången vid ringen. Kan det vara så att barn liksom hundar kan känna min osäkerhet? -pappa vill att jag ska sova, det skall vi nog bli två om. Götgatan är lite för stökig, förmodligen inte för Agnes men för en hispig pappa som tror att tystnad är eftersträvansvärt Blekingegatan är en oas av lugn. Lugnet består ändå bort till Nytorgsparken. Sol=klasar av folk på uteserveringarna runt torget oavsett årstid, veckodag eller klockslag. Jag kanske inte är i rätt position att kasta den första stenen men, jobbar ingen i den här delen av stan? Vi sitter än stund och på en bänk vid Fjällgatan. Pappa läser Metro och Agnes är full av liv och visar inte minsta tecken på att vilja sova. Hårda tag, ryggstödet fälls ner och när vi passerar sjöfartshotellet blundas det. YES. Ok, Slussen till Kungsträdgården inte ens med myrsteg och fikapaus är det tillräcklig sovtid. Får bli långa turen, genom Gamla stan, Tegelbacken, Vasagatan, Kungsgatan, Stureplan. En timma och en kvart i maklig takt och saken är biff. Gamla Stan tror jag är en i många stockholmares ögon underskattad del av staden. Bara man undviker dom stora(nåja) stråken är det lugnt och skönt. Tegelbacken och området runt kan nog mycket väl kallas Stockholms rövhål utan att någon blir speciellt upprörd. Vasagatan är härligt otrendig som gator runt centralstationer ofta är. På Vasagatan tycker jag att det är dags för en kaffe. Som "vanlig" kaffedrickare blir man oftast blåst, så också här. Det står blanka, dyra maskiner och puttrar bakom disken som skulle få ett flipperspel att gå på toa och bättra på sminket. Mitt vanliga bryggkaffe serveras dock ur en vanlig tv-termos diskret gömd under disken. Kanske är det bruset från gatan eller också bara bristen på rörelse men något får i varje fall min dotter att vakna. Det gäller att passa på att fånga nyvaknandets positiva kraft så nu är det kortaste vägen som gäller. Bryggargatan, Drottninggatan, Brunkebergstorg så är vi där i ett naffs. Det finns naturligtvis massor av saker att fundera på när man tänker besöka sin arbetsplats under föräldraledigheten. För mig är det största hindret att ta sig förbi receptionen. I många år hade vi en mycket märklig kvinna arbetandes i vår reception. Man kan säga att hon var ganska intensiv, man skulle också kunna säga att i en annan tid hade hon lika gärna kunna sitta inspärrad. I vilket fall som helst fick det mig att över tiden låtsas som om receptionen inte fanns ungefär på samma sätt som man gör med en tiggare på tunnelbanan. Jag har mao ett väldigt dåligt samvete för att jag behandlat dom inte kanske som skit men som om dom inte fanns vilket väl är nästan är ännu värre. Naturligtvis är min oro ogrundad. Jag blir professionellt och vänligt bemött. Agnes är pigg och glad och jag går in i hissen med en känsla av att det här nog kommer att gå jättebra. Det är kul att vara tillbaka och att ha ett litet barn med sig gör naturligtvis att folk är positiva. Själv har jag ofta tänkt -Va fan skall folk släpa med sig sina jävla ungar till jobbet för. Så vem försöker jag lura. Det funkar inte riktigt för Agnes. Hon blir blyg, rädd och otrygg på ett sätt som jag inte är van vid. Tråkigt. När vi är på väg och gå och står ute i trapphuset kommer äntligen min chef förbi och då tinar Agnes upp och bjuder på ett leende. Smart unge. Vi sitter och snackar lite längre än vad jag tänkt mig. Tunnelbanan är avstängd vid Östermalstorg så det blir en liten extra promenad. Totalt sett är vi nog hemma en timma senare än vad jag tänkt mig och så börjar allt om igen. Mat, somnar nästan. Säng + välling, funkar i tjugo sen drar speldosan igång. Det löser sig naturligtvis som det alltid gör men man spelar med små marginaler som förälder.

Never Let Go - Slim Smith (Up Town 1967)

Slim Smiths anses av många som en av Jamaicas bästa sångare genom tiderna. Sjunga kunde han i varje fall men hans rykte som begåvad förstärktes kanske av att han dog i förtid under mystiska omständigheter. Slim var bara tjugofem år när han avled 1972 , men under dom tjugofem åren han han sätta sitt avtryck på Jamaicas musikscen. Dels som soloartist men även som ledsångare i "The Techniques" och "The Uniques". Låtar som "People Rock Steady", "My Conversation" och "Watch This Sound" hade mycket väl kunnat vara med på den här listan. Det börjar nästan bli tjatigt att skriva så här varje gång men rytmen lever vidare. Jamaicas musik historia handlar lika mycket om rytmer som om sånger. Lone Ranger spelade in sin version tio år efter originalet och hans "The Answer" har också fått ge namn åt rytmen som nu finns inspelad i en sådär 350 olika varianter. Lägger med ett litet klipp där Sly&Robbie spelar rytmen live, bra sväng och man kan aldrig ha för mycket Sly&Robbie. Ber också om ursäkt för den märkliga kvinnan som är med i Never Let Go, det var det klippet med bäst ljud.