En dag på arbetet

Idag besökte jag och min dotter min arbetsplats. Hon har varit där en gång tidigare och då i sällskap med min sambo. Det var ingen hit, både min dotter och min sambo tyckte det var en hemsk miljö. Min dotter visade sitt missnöje genom att skrika och vara allmänt oharmonisk. När hon gallskrek gav det i varje fall några kollegor chansen att sparka in en öppen dörr genom att droppa repliken -Sådan far sådan dotter. Ett par månader har gått och jag tänkte att det var dags att göra ett nytt försök. Att ha hand om ett småbarn handlar mycket om logistik. Jag kan säga att jag kämpat under de sex veckor jag varit hemma. Det är sovandet på dagarna som är kruxet. I en perfekt värld vill man att ens barn skall sova precis så mycket som behövs att hålla humöret uppe lagom till en partner kommer hem, men samtidigt inte vara för pigg så att det blir problem med nattsömnen. Det är inget problem när man är hemma hela dagen. Vi äter vid så där elva halv tolv, byter en blöja och sen är det natti natti någon gång mellan tolv och ett. Men man vill inte sitta hemma och häcka halva dagen. Då somnas det i vagnen i stället. Det är väl inget konstigt med det, vem skulle inte vilja duna in en halvtimma på förmiddagen om någon drog runt en i en vagn? Problemet är att det blir just en halvtimma och inte mer. Jag försökte lösa saken genom att prova med två sovpass med det gick åt helvete. Min dotter var så grining när hon vaknade upp vid fyrasnåret efter sitt andra sovpass att hon fick resten av familjen att framstå som att ha bra morgonhumör. Planen för besök två på fabriken var därmed spikad, Softa hemma, sova hemma, och sen pigga och glada rulla in till stan.Det var ju så fint väder, inte kan man sitta inne hela förmiddagen? Klart man inte kan, på med kläder och ut och rulla vagn. Blev långa turen runt kyrkogården och dottern slocknade ganska omgående. Plan B, hoppas att hon kvartar en timma eller så så kanske det funkar ändå. Hamnade så småningom på en bänk utanför kapellet vid judiska begravningsplatsen. Satt i solen och läste, dottern sov i vagnen, rofyllt. Så öppnades dörren och ut kom en rabbin? han frågade om jag väntade på någon och mer behövdes inte för att bryta förtrollning och väcka min dotter. Jag passade på att fråga lite om utbyggnaden av begravningsplatsen(tomten intill fd. husexpo). Raka vägen hem(nästan,gjorde ett impulsköp av femtio lila tulpaner på macken vi passerade)Lunch och lite grus i ögonen. Ett hopp tänds. - fan det kanske inte ens var en en halvtimma, det har aldrig hänt. Ner med henne i sängen, en vällingraket i hennes nypor och så hoppas man. Helvete heller. Agnes har tre sätt att visa sitt missnöje när hon ligger i sängen. Det lindrigaste är att dra igång speldosan vid fotänden. Okay man fattar att hon inte sover men det finns ändå hopp, hon har somnat vid fotändan tidigare. Steg två är att dra nappflaskan mot sängens spjälor vilket får en att tänka på fängelsefilmer och är svår att ignorera. Steg tre är att helt enkelt lägga sig på rygg och sparka frenetiskt i sängens kortända. Alla varianter avverkades under en kvart och det var bara att kasta in handduken. Upp ur sängen och kolla statusen, en blöja skadar aldrig att byta men annars fräsch som en nyponros. Plan C, vi tar en långtur på stan och hoppas att vagnens sövande effekt få henne att sova lagom mycket för att våga oss på ett besök på jobbet. Dags att pimpa upp oss en smula. Hammarbytröja och fina träningsoverallen för Agnes och dusch för pappsen. Vi skall ändå inte förta oss så en tunnelbanetur till skanstull blir lagom. Jag märker på mig själv att jag börjar tvivla redan när vi går av på stationen. Vi sitter långt fram i tåget vilket under normala omständigheter vore perfekt. Uppgång Allhelgonagatan ger oss en flygande start ner mot city. Men jag tvekar framme vid rulltrappan tittar jag på min dotter. Pigg som en mört, jag vänder och går hela vägen tillbaka till andra uppgången vid ringen. Kan det vara så att barn liksom hundar kan känna min osäkerhet? -pappa vill att jag ska sova, det skall vi nog bli två om. Götgatan är lite för stökig, förmodligen inte för Agnes men för en hispig pappa som tror att tystnad är eftersträvansvärt Blekingegatan är en oas av lugn. Lugnet består ändå bort till Nytorgsparken. Sol=klasar av folk på uteserveringarna runt torget oavsett årstid, veckodag eller klockslag. Jag kanske inte är i rätt position att kasta den första stenen men, jobbar ingen i den här delen av stan? Vi sitter än stund och på en bänk vid Fjällgatan. Pappa läser Metro och Agnes är full av liv och visar inte minsta tecken på att vilja sova. Hårda tag, ryggstödet fälls ner och när vi passerar sjöfartshotellet blundas det. YES. Ok, Slussen till Kungsträdgården inte ens med myrsteg och fikapaus är det tillräcklig sovtid. Får bli långa turen, genom Gamla stan, Tegelbacken, Vasagatan, Kungsgatan, Stureplan. En timma och en kvart i maklig takt och saken är biff. Gamla Stan tror jag är en i många stockholmares ögon underskattad del av staden. Bara man undviker dom stora(nåja) stråken är det lugnt och skönt. Tegelbacken och området runt kan nog mycket väl kallas Stockholms rövhål utan att någon blir speciellt upprörd. Vasagatan är härligt otrendig som gator runt centralstationer ofta är. På Vasagatan tycker jag att det är dags för en kaffe. Som "vanlig" kaffedrickare blir man oftast blåst, så också här. Det står blanka, dyra maskiner och puttrar bakom disken som skulle få ett flipperspel att gå på toa och bättra på sminket. Mitt vanliga bryggkaffe serveras dock ur en vanlig tv-termos diskret gömd under disken. Kanske är det bruset från gatan eller också bara bristen på rörelse men något får i varje fall min dotter att vakna. Det gäller att passa på att fånga nyvaknandets positiva kraft så nu är det kortaste vägen som gäller. Bryggargatan, Drottninggatan, Brunkebergstorg så är vi där i ett naffs. Det finns naturligtvis massor av saker att fundera på när man tänker besöka sin arbetsplats under föräldraledigheten. För mig är det största hindret att ta sig förbi receptionen. I många år hade vi en mycket märklig kvinna arbetandes i vår reception. Man kan säga att hon var ganska intensiv, man skulle också kunna säga att i en annan tid hade hon lika gärna kunna sitta inspärrad. I vilket fall som helst fick det mig att över tiden låtsas som om receptionen inte fanns ungefär på samma sätt som man gör med en tiggare på tunnelbanan. Jag har mao ett väldigt dåligt samvete för att jag behandlat dom inte kanske som skit men som om dom inte fanns vilket väl är nästan är ännu värre. Naturligtvis är min oro ogrundad. Jag blir professionellt och vänligt bemött. Agnes är pigg och glad och jag går in i hissen med en känsla av att det här nog kommer att gå jättebra. Det är kul att vara tillbaka och att ha ett litet barn med sig gör naturligtvis att folk är positiva. Själv har jag ofta tänkt -Va fan skall folk släpa med sig sina jävla ungar till jobbet för. Så vem försöker jag lura. Det funkar inte riktigt för Agnes. Hon blir blyg, rädd och otrygg på ett sätt som jag inte är van vid. Tråkigt. När vi är på väg och gå och står ute i trapphuset kommer äntligen min chef förbi och då tinar Agnes upp och bjuder på ett leende. Smart unge. Vi sitter och snackar lite längre än vad jag tänkt mig. Tunnelbanan är avstängd vid Östermalstorg så det blir en liten extra promenad. Totalt sett är vi nog hemma en timma senare än vad jag tänkt mig och så börjar allt om igen. Mat, somnar nästan. Säng + välling, funkar i tjugo sen drar speldosan igång. Det löser sig naturligtvis som det alltid gör men man spelar med små marginaler som förälder.