Arbete hindrar oss från att tänka på döden.

Fritt efter Alain de Botton

El Shaddai - Jahmali (Penthouse 1998)

Jahmali (Ryan Thomas) hade givit ut några singlar men inte gjort så mycket väsen av sig när Penthouse Records 1998 gav ut fullängdaren El Shaddai(gud den allsmäktige på hebreiska). Med den bästa nya rösten jag hört på många år gör han titelspåret till en modern klassiker. Kort efter kom en till lp "Treasure Box" som inte var så dum men den innehöll material inspelat tidigare. Jahmali blev aldrig riktigt stor och dom sista tio åren har man fått leta efter singlar och spår på samlingsskivor. Tack vare den höga utgivningstakten man håller i reggaeindustrin så går det nog ändå att skrapa ihop ett sextiotal låtar i hans namn om man ligger i. Enligt uppgift kom en lp förra året "One More Step" men jag har ännu inte sett eller hört den. Fantastisk röst!

Soulfood

Vår dotter drog på sig vinterkräksjukan i helgen. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att hon undersöker världen genom att stoppa den i munnen. Jävla skit var det i varje fall både bokstavligt och bildligt talat. Vi andra i familjen blev retliga och gick med blottade huggtänder mest hela helgen.Min mamma brukar alltid säga -Det smakar som manna från himmelen, när hon beskriver något särskilt gott. Jag lagade en klassisk rätt i lördags. Köttfärslimpa. Oglamoröst och omodernt men gott blev det och vi mådde bra. Inga konstigheter, kollade en fem sex receptet på nätet och i bokhyllan och körde. Min fick fyllning av fetaost och oliver och serverades med gräddsås och plugg. Snäll mat som man blir glad av. Rekommenderas. Sen kom verkligheten ikapp familjens stålman. Vaknade kvart över ett på natten mot måndag. Huvudvärk och kraftigt illamående. Lyckades ändå oroligt sova vidare några timmar till klockan ringde vid sex. Känslan jag hade när jag gick ut i köket var riktigt läskig det var som jag hade en blyfilt svept runt kroppen jag stapplade fram helt utan kraft. Utan att gå in på några detaljer kan jag väl säga att det inte blev roligare senare.

Vuxenkväll ; La Vecchia Signora/Sherlock Holmes

Så var det dags att för första gången lämna ifrån oss den lilla banditen på kvällstid. Svärmor installerad i huset och dottern tillsagd att sköta sig. Restaurangvalet föll på La Vecchia Signora på Åsögatan i samma lokaler som tidigare hyste Lo Scudetto före flytten till Östermalm.Jag hade läst några recensioner där röda tråden var att maten var utmärkt med att servicen behövde finslipas en smula. Jag tog en Vitello al tonno som förrätt och Anna tog kallskuret. Vi var bägge väldigt nöjda. Vi fortsatte med Pappardelle med Karl-Johan för bägge. Ok, men inget extra. Servicen var bra hela kvällen men jag är övertygad om att man kan få lika god italiensk mat billigare alternativt bättre mat för samma pengar på någon annan italienare. Notan stannade på 1100 för fyra mellanstora rätter och ett par glas vin.
jag förmodar att nästan alla har något sorts förhållande till Sherlock Holmes. Själv minns jag när jag i tidiga tonåren blev skrämd av att läsa "Baskervilles Hund". Jag är ganska säker på att Sherloch Holems inte är bästa filmen på repertoaren just nu, men på något sätt kändes det rätt att välja en film med lite "matine" känsla den här kvällen. De skådespelare som mest kommit att personifiera karaktären är förmodligen Basil Rathbone som spelade rollen i fjorton svartvita filmer inspelade under kriget och i modernare tid Jeremy Brett. Så hur angriper man problemet att skapa något nytt av detta. Om man heter Guy Riche så tar man Robert Downey(som jag rent allmänt skulle vilja påstå är underskattad) låter honom spela en mer ruffig Sherlock och lägger på inte mer våld men lite modernare våld som skildras idag. Om man har överseende med lite ultra-våld i början gör han ett bra jobb. Robert Downey gör genomgående en bra insats och jag uppskattar att man inte låter honom sitta och röka opium filmen igenom. Jude Law är habil som dr Watson och inte minst viktigt, Mark Strong är lysande som filmen skurk, Lord Blackwood. Den viktigaste rollen i filmen har kanske London och filmen scenografi är mästerlig.
Totalt en bra kväll med lite besvikelse på matfronten och lite bättre än väntat utfall på filmsidan.

RIP Lynn Tait

Det verkar som min lista bara kommer att bestå av brandkårsutryckningar för artister som dör. I onsdags dog Lynn Taitt 75 år gammal i Montreal, Kanada. Lynn föddes på Trinidad och kom första gången till Jamaica 1962 för att spela under festligheterna vid firandet av Jamaicas självständighet från England. Han blev kvar och hans gitarrspel hördes med dåtidens främsta musiker som Baba Brooks och Tommy McCook. Men det var när ska blev rocksteady som Lynn kom att göra sitt största avtryck. Som ledare och arrangör för sitt band The Jets hörs hans arrangemang och karakteristiska Höfner gitarr på väldigt mycket skivor från den tiden. Hade listan gällt musiker hade Lynn haft en given plats på listan. Han gav ut en hel del instrumentalmusik i eget namn men det är mest som musiker och hjärna han kommer att leva vidare. Nedanstående tre låtarna som är några av de tidigaste rocksteady låtarna och och på samtliga finns mr. Taits fingeravtryck. Redan 68 flyttade han till Kanada så efter rocksteady perioden har han inte märkts så mycket utanför den lokala scenen i Kanada.

Tågluffen som gick snett eller en natt på stranden i Punta de Rostrogordo

Ovanstående blir nästa episod i mitt reningsarbete. Men tills dess är nu historien om El Paso klar och jag tror faktiskt att jag mår en smula bättre av processen.

Grattis!

Grattis till Switch Opens som igår vann P3 Guld i klassen rock/metal
"Med fingertoppskänsla och en olustig glimt i ögat ger årets rock/metalalbum lyssnaren en djupdykning bland domedagshits och bredbent mangel i världsklass."

Grattis säger vi också till DDT som idag passerade 1000 träffar. Inte så illa pinkat.

Nanny Goat - Larry Marshall & Alvin (Studio One 1968) Billy Goat - Maytones (GGs 1968)

"What sweet, nanny goat are go run him belly" Är ett Jamaicanskt sätt att uttrycka ungefär samma sak som "gräset är alltid grönare på andra sidan". Dom blad geten suktar efter är dom som gör henne dålig i magen. Det är en trevlig liten låt från tidigt 68 just i övergångsperiden mellan rocksteady och reggae. Många hävdar att Nanny Goat var den allra första reggaelåten och många hävdar något helt annat. Sant är i varje fall att det är en av de första och att rytmen har överlevt i nya versioner ända in i nutid.



Maytones hade debuterat tidigare samma år med "Loving Reggay" som en del påstår var första låten med ordet reggae i titeln(om än stavat annorlunda). När Nanny Goat blev en hit ville naturligtvis Maytones hoppa på tåget. Eller som Vernon Buckley(ledsångare i Maytones) uttryckte det i en intervju med Peter I 03.
"Yeah, well 'Billy Goat' now is jus' a song coming down from 'Nanny Goat', yunno? My own was really different. But it was the same "goat t'ing". But I did mine different, y'know? It's "I've got to tell you leggo mi goat, leggo mi goat man off a Billy Goat, I bought it from I was 16 and now that I'm 18, with all my two year search I can't afford to lose it now, so leggo mi goat man, leggo mi goat..." (laughs)!!
En helt underbar tvåminuters bagatell som alltid får mig på gott humör när jag spelar den.

Jamaica 2009

2009 var året då Jamaica försökte glömma sina problem och glädjas åt landets fantastiska idrottsframgångar med Usain Bolt i spetsen. Det förekommer mycket vapen och våld i reggaetexter. Det kan man tycka vad man vill om men faktum är att Jamaica är ett av världens mest våldsamma länder. Förra året sattes ett nytt rekord i antal mord med 1680. Utslaget på en befolkning av 2.7 miljoner för det upp landet till det tredje högsta antalet mord per capita i världen, endast Colombia och Syd Afrika är värre. Polisen dödade 222 personer vilket naturligtvis också bidrar till spänningar i samhället. Landet lider också av en djup ekonomisk kris. Efter ett flertal nedgraderingar av internationella kreditvärderings institut under fjolåret slog S&P i förra vecka till med en sänkning från CCC/C till SD(selective default). Landet är med andra ord nära statsbankrutt. Den amerikanska dokumentärfilmaren Stephanie Black gjorde 2001 filmen "Life and Debt" om hur det är för ett litet land som Jamaica att försöka leva under dom krav som Internationella Valautafonden (IMF) och Världsbanken ställer. Rekommenderas!

BS#2

"Smycken kan med andra ord vara så mycket mer än passiva statussymboler som desperat klamrar sig fast vid en kropp. Ett intressant samtidssmycke står istället på egna ben-bär på tankeväckande historier eller är kanske ett politiskt debattinlägg om aktuella samhällsfrågor och som samtidigt utmanar betraktarens förutfattade meningar"
Sara Kristoffersson lägger i dagens svd ut texten om smyckeskonsten under rubriken "Smeden som blev konstnär"

House

I veckan hade den sjätte säsongen av House premiär med dubbelavsnittet "broken". House har frivilligt lagt in sig på en psykiatrisk klinik för att bli av med sitt beroende av smärtstillande droger. Där möter han sin jämlike i klinikchefen spelad av Andre Braugher(uppdrag mord). Ett fullkomligt magnifikt, magiskt avsnitt. Att säsong sex hålla en sådan standard är väldigt få förunnat. Så där på rak arm kommer jag bara att tänka på Sopranos och Simpsons som klarat det tidigare. Jag kan inte rekomendera någon att hoppa på tåget nu. Men tänk om du av någon anledning(inte alltför allvarlig) skulle bli konvalescent. Då köper du hem rubbet och har mer än hundra avsnitt att frossa i.
En annan säsongspremiär av det mer triviala slaget var Room Service(säsong 16?). Behovet av inredningsprogram borde väl vi det har laget vara ganska mättat. Room Service har ändå alltid gjorts med lite mer hjärta än många av sina konkurrenter Första avsnittet lovade inte gott. En ny uppsättning inredare och designers hjälper till. Jannika som hade huvudansvaret inomhus gjorde något som får det att gå kalla kårar längs ryggen. Dom byggde en ny eldstad och med hugg och slag försökte dom ge den så kallad "patina" Utvisning!
Vilket leder in till den franska serien Världens Undergång (apocalypse) om andra världskriget som svt visar på måndagskvällar. Sex delar varav två redan gått. Förvånande många verkar tro att andra världskriget utspelades i svartvitt. Här får ni se andra världskriget som ni aldrig har förut. Nästan allt är i färg och mycket tidigare ej visat material. Bör ej missas.

Love Thy Neighbour - Vivian Jackson & The Defenders (Defenders 1974) Rally Round - Vivian Jackson & The Prophets (Prophets 1975)

Ännu en av reggaens giganter har avlidit. Vivian "Yabby You" Jackson avled i tisdags 63? år gammal i Clarendon, Jamaica. Tråkigt nog är det nog inte många utanför reggaevärlden som hört talas om Yabby You. Men det finns få reggaeartister om vilka man pratar om med sådan respekt. För många personifierade han en djup, själfull och närmast mystisk typ av reggae som idag är alltmer ovanlig. Bägge ovanstående sånger hade kommit med på listan ändå, det är bara tråkigt att det kom att bli på det här sättet.
Är du nyfiken på att höra mera kan samlingskivan "Jesus Dread" som gavs ut av Blood&Fire varmt rekomenderas

Vargjakt

Vargar väcker känslor och ämnet börjar kännas lika slitet som den eventuella försäljningen av Saab. Jag kan dock inte låta bli att återberätta den här underbara bredsidan levererad av Svenska Jägareförbundets ordförande Torsten Mörner på svd debatt i tisdags

"Den högljudda minoritet som motsäger sig jakten för således inte folkets talan. Trots detta har de fått stort utrymme i den storstadsanknutna medieapparaten med osakliga och på känslor grundade uttalanden som bidrar till att att permanenta bilden av vargen som ett ett utrotningshotat GOSEDJUR(min kursivering)"

Jag blir avundsjuk och önskar att jag själv kunnat skriv något lika nyanserat och slagkraftigt. Min ryggmärgsreaktion är nästan alltid att ta den svagares parti. Jag erkänner dock att jag i likhet med en majoritet inte har kunskap nog att ha en underbyggd åsikt i frågan. Det verkar råda konsensus om jaktens nödvändighet bland experterna. Mitt tips till nästa gång(år?)är att man hyr in proffsjägare istället för att låta 12000 jägare anmäla sig till någon sorts vargjaktstombola. Det tar förmodligen lite längre tid än dom timmar det tog nu men kanske väcker mindre anstöt.

GRAMMOPHONE

Tillägnas alla som någon gång erfarit en viss tvekan inför att ställa "dumma" frågor.

Dubbing Is a Must - Pablo Moses (Island 1980)

Det var just vid den här tiden jag hade börjat lyssna på reggae. Det var svårt att hitta reaggeskivor i Stockholm. Dom stora namnen som låg på stora bolag(som tex Marley på island) var naturligtvis inget problem. En källa till lite mer udda reggae var varuhuset Tempos(Åhlens) backar med billiga cut-out skivor. Cut-out var ett amerikanskt fenomen där skivbolagen helt enkelt stansade ett hål eller skar bort ett hörn på sina reaskivor för att man inte skulle få tillbaka dom i retur som fullpris av mindre nogräknade skivhandlare. Där kunde man hitta en serie som var utgiven av United Artist och hette "Anthology of Reggae, collectors series).Det gavs ut något femtontal titlar i serien och med tanke på hur många som dök upp i reabackar i avlägsna Sverige kan det inte ha varit någon större framgång. Då tyckte man inte att dom var så kul men man var ut svulten och allt som innehöll lite baktakt slank med. Så här i efterhand kan man konstatera att det var kvalitet rakt igenom med bulken licensierade från Clement Dodd och hans Studio One. Jag stiftade mina första bekantskaper med namn som The Heptones, Max Romeo, Jacob Miller(namn som med säkerhet dyker upp den här listan så småningom) och så då Pablo Moses med "I Love I Bring(Revolutionary Dream)" som nummer sju i serien. En mycket bra lp med låttitlar som;I Man A Grasshopper,Blood Money,Give I Fe I Name som satte fantasin hos en lite kille i rörelse. Något år senare var jag inne på Pick Up records i Skärholmen som var mina lokala kran på den tiden. Island Records hade signat Pablo Moses och givit ut "A Song". Just då jobbade Tommy Ekman extra på Pick Up och han höll på att förklara för en annan kund hur förträfflig plattan var. Jag har alltid velat tro att att han tog med sig en liten gnutta Pablo Moses till sina låtar med Freestyle som startades ungefär då. A Song är förmodligen som album betraktat ett av de fem bästa reggaealbumen genom tiderna. Där finns "Dunbbing Is a Must" men jag hade nästan lika gärna kunnat väja titelspåret eller "Each Is I Servant".



Efter "A Song" gav Pablo Moses ut ytterliggare en skiva för Island "Pave The Way" Även den är mycket bra. Med Marleys död gav island nästan upp hela sin reggaesatsning och Pablo Moses liksom många andra stod utan skivkontrakt. Mindre resurser och mindre skivbolag till trots har Pablo Moses fortsatt att ge ut skivor med jämna mellanrum.Sedan sent sjuttiotal har han befunnit sig mycket långt från något som skulle kunna tänkas funka på jamaica men i resten av världen har han en trogen publik och turnerar regelbundet. Så sent som i somras besökte han sverige och reggaefestivalen på öland. Min erfarenhet att folk som inte är sådär stormförtjusta i reggae tilltalas av Pablo Moses och det fanns en tid när jag tror att han hade kunnat bli riktigt stor kommersiellt med rätt marknadsföring.

Boskapstjuvar utanför El Paso eller natten när jag dödade en annan pojke

Jag har burit på en hemlighet alldeles för länge. Natten mellan den elfte och tolfte juli 1977 sköt jag en mexikansk pojke på en ranch en bit utanför El Paso i Texas.Jag vet faktiskt inte varför jag tänker berätta det här nu efter nästan trettiofem år.Kanske var det för att min kollega berättade att han köpt biljetter till Super Bowl 2011 som spelas i Arligton, Texas. Jag som varit som en mussla i alla år började i varje fall plötsligt babbla för fullt.Vad gjorde jag i Texas? och framför allt vad hände den där natten?

Under 1800- och tidiga 1900-talet emigrerade 1,3 miljoner svenskar till nordamerika. Så vår familj som alla andra svenska familjer har släkt i Amerika. Vi hade länge ingen kontakt med våra utvandrade blodsbröder men i mitten av sjuttiotalet fick farsan plötsligt för sig att han skulle börja släktforska. Det är kanske lite svårt att förstå idag när hela släkten bara är ett par knapptryck bort. Men på den tiden var den lite mer "hands on". Pappa fick börja med att kolla gamla kyrkolängder i Småland och Skåne. Riksarkivet i Stockholm hade börjat föra över information till microfiche som var dåtidens "hightech". Ni kanske har sett det på någon film när man letar gamla tidningsklipp och sitter med någon sorts projektor och scrollar igenom arkiven. i vilket fall som helst så fick han så småningom korn på lite släkt i Amerika. Det föll sig så att han hade turen och nästan direkt få kontakt med delar av släkten som dessutom i sin tur hade väldigt bra koll på resten. Så pappa(och vi andra också förmodar jag) blev överbjudna till Chicago sommaren 1976 när en avlägsen släkting skulle gifta sig. Det var ju inte tal om att vi fyra skulle åka. Det hade blivit för dyrt om jag får höfta lite grann skulle jag säga att en flygbiljett till USA kostade på den tiden motsvarande kanske fyrtio tusen i dagens penningvärde. Pappa åkte över själv i varje fall. Jag är ju min fars son så vi är nog ganska lika men han är lite mer ohämmad och skammlös. Farsan var eld och lågor när han kom hem. Han hade träffat så mycket underbara trevliga människor därborta. Dom flesta höll fortfarande till runt dom stora sjöarna i de gamla svenskbygderna. Men så var det Ben och Elisabeth som bodde i El Paso, Texas. det bästa av allt var att dom hade sagt att det vore jättekul om jag och min syster ville komma och hälsa på nästa sommar.

Det var naturligtvis ett äventyr som jag och syrran inte kunde tacka nej till. Vi höll lite kontakt, vi och vi det var nog mest min syster när jag tänker efter.Hon är tre år äldre så på något sätt blev det mest naturlig att hon höll kontakten. I varje fall bestämdes det att vi skulle komma när skolan var slut och stanna en månad. Bara att boka biljetter till flyget. Vilket i sig var ett litet äventyr. Man fick gå till en resebyrå där personalen slog i telefonkatalogstjocka tidtabeller och sedan ringa flygbolagen för att kolla om det fans några platser.Det blev SAS från Stockholm till Chicago och sedan Pan-Am från Chicago till Albuquerque, New Mexico. Nu såhär efterhand kan jag fundera på om det var bästa rutten men Ben försäkrade att han kunde hämta upp oss och att det inte var mer än en fyra timmar med bil så var vi framme. Jag och syrran läste ju på så mycket vi kunde, för mig så kändes det som att få vara med i en vilda västern film. Ranch, kofösare, kaktusar, mexikanare och inte minst Navajo land.

Så bar det av. Jag var tretton år gammal och skulle flyga för första gången. Och inte vilket litet skitplan som helst utan en Boeing 747 Jumbojet.Flygresan från Stockholm till Chicago var nog det häftigaste som hänt i mitt liv. Alla timmar som man suttit hemma på pojkrummet och läst Flygrevyn, och nu var det jag som satt inne i den gigantiska Huge Viking på väg över atlanten. Vi bytte plan i Chicago till ett Pan-Am flyg.Märkligt nog har jag glömt vilket flygplan vi flög men det var i varje fall betydligt mindre. Staden bredde ut sig nedanför omgiven av berg i fjärran och genomkorsad av den mäktiga Rio Grande. Det tog ett en bra stund att checka ut och vid det laget var jag och min syster rätt trötta på att resa men kanske mest på varandra. Två syskon tretton och sexton år gamla är kanske inte dom mest snälla och förstående mot varandra. Men vi var på amerikansk jord och Ben stod utanför med en skylt som det stod Ben på och en liten svensk flagga.

Vi hade ju sett på Ben på bilder som pappa hade tagit på bröllopet så vi hade nog hittat honom ändå. Ben var runt fyrtio och gjorde ett bra första intryck på mig.Min engelska som jag tyckte jag hade lite koll på kändes plötsligt otillräcklig. Orden och meningarna som jag hörde så klart och tydligt inuti mitt huvud förvrängdes på något sätt på väg genom munnen. Ut kom något sorts kraxande, men man märkte på Ben att han ansträngde sig lite extra och snart hade den värsta nervositeten lagt sig. Ben hade en sorts stor Pick-up och snart var packning instuvad och vi var på highway 25 på väg söderut mot Texas och El Paso. Efter några timmar stannade vi för lunch i ett ställe som hette Truth or Consequences, vilket både jag och syrran tyckte var ett festlig namn på en stad. Under tiden vi åt lunch(McDonalds naturligtvis)berättade Ben att staden från början hade hetat Hot Springs men bytt namn någon gång på femtiotalet när ett frågesport program spelats in där.

Efter en sådär fem timmar var vi framme. I bakgrunden såg man topparna på Franklin Mountains. Jag hade nog förväntat mig lite mer av vildmark men vi åkte på vanliga gator med villabebyggelse som successivt tunnades ut sen tog vägen slut och där låg gården. Jag har svårt att riktigt relatera storleken till något. Vi tyckte kanske inte att själva gården var så stor men det var väldigt mycket kor. Ben sa att med texasmått var gården mycket liten. Ben och Elisabeth var barnlösa vilket kanske bidrog till att dom tog emot oss så vänligt. I övrigt var det fyra anställda som skötte djuren(cowboys) plus en kvinna, Mae som skötte hushållet. Tanken var att vi skulle hjälpa till med korna. Kanske inte på riktigt men ändå deltaga i det dagliga arbetet. Där började problemen. Skall man hjälpa till med korna så måste man rida så enkelt är det. Min syster kunde naturligtvis rida så för henne var det inget problem. Så här i efterhand framstår det naturligtvis som väldigt korkat och aningslöst, men jag hade faktiskt aldrig ens varit i närheten av en häst än mindre ridit någon. Jag försökte stenhårt första veckan. Ben och hans försteman Guzman hade änglars tålamod men det gick helt enkelt inte. Jag tror i grund och botten att jag helt enkelt var rädd. Hästarna var så mycket större när man kom nära in på dom. Jag var rädd, hästarna kände min rädsla och vi hamnade i en ond cirkel. Vi gav upp. Dom hade inte tid och jag hade allt mindre lust att försöka.

Veckorna gick. Syrran var mest ute med Ben och dom andra och skötte korna. Jag spenderade mer och mer tid i och runt huset. Jag lärde känna Elisabet men kanske framför allt Mae bättre. Det fanns ju lite att göra runt huset också. Lite höns och grisar som skulle matas och skötas om bland annat. Jag följde också med in till stan då och för att handla och uträtta ärenden. När jag och Mae var i stan gick vi ofta och köpte tamales och cola och satte oss i någon park. Jag berättade om snö och isbjörnar och hon om berättade om indianer och om släktingar i mexico. Alla som bodde och arbetade på gården åt kvällsvard tillsammans varje kväll. Det var vid ett sådant tillfälle Ben nämnde att om dom haft problem med boskapstjuvar. Boskapstjuvar det här är ju som att vara med i en westernfilm tänkte jag. I varje fall så hade dom haft problem för något år sedan men nu hade han hört av en granne att det var dags igen. Ben bad oss att hålla ögonen öppna samtidigt som han försäkrade oss om att vi inte behövde vara oroliga.

Några nätter senare väcktes vi av att Ben som kom och ruskade oss i sängarna. Vakna, dett är dags, tjuvarna är här nu. Yrvakna drog vi på oss kläderna och sprang ut i köket. Det var ingen av personalen utom Mae som bodde på gården. Så Ben och Elisabeth och jag och min syster gav oss ut i natten. Han bad oss vara så tysta som möjligt och gav mig ett gevär.. Jag hade aldrig skjutit eller hållit i något annat en ett luftgevär tidigare och det var en overklig närmast bisarr känsla att ge sig ut i den kalla natten med en tung bössa i handen. Det var oro inne hos korna men det var inte helt ovanligt, då och då brukad det dyka upp någon prärievarg utanför hägnet och skapa oro. Kvinnorna stannade utanför och Ben bad mig komma med honom in i hägnet. Korna var oroliga och det var helt enkelt ett jävla liv och dessutom beckmörkt. Jag var rädd och lite arg på att bli utdragen mitt i natten på något som jag inte riktigt tyckte var mitt problem. Det föll sig inte bättre än att vi kom ifrån varandra. Jag var om möjligt ännu räddare och minns att jag tänkte att jag bara önskade att det skulle vara över och jag skulle vara tillbaka i min säng igen. Korna blev allt mer upphetsade och jag med dom. Ibland kände jag hur dom nästan sprang in i mig. Råmande, illaluktande stora svarta skuggor i natten. jag vistte inte vad jag skulle ta mig till jag skrek. Det verkade inte som någon hörde mig men plötsligt hör jag Bens röst över oljudet. Skjut, skjut. förts trodde jag att han menade att jag skulle skjuta ett skott i luften för att skrämma korna så jag inte skulle bli nertrampad. Men då såg plötsligt en mörk figur springa hukande bort från mig.På något sett tar reptilhjärnan över.Med Bens, -Shoot, shoot him Shell(som han kallde mig eftersom det var enda sättet för honom att uttala mitt namn på någotsånär begripligt sätt) ringande i öronen höjde jag geväret och sköt och sköt igen.

Figuren faller till marken och jag springer fram. Det är ettt bylte klätt i någon sorts säckliknande juteväv. Samtidigt som jag ser ansiktet av en pojke inne i byltet känner jag armar som tar tag i mig. På något sätt har min syster och Elisabeth lyckats få in korna i en angränsande inhängnad och allt blir plötsligt väldigt stilla. Jag sitter på marken med en väldigt ung, död boskapstjuv i armarna och Ben försöker slita mig därifrån. Det som hände den natten har etsat sig kvar i mitt huvud men det som händer efteråt är ganska luddigt. Det nästa jag minns är att vi är tillbaka inne i köket. Jag sitter i Maes famn. Jag känner värmen från hennes kropp och en svag doft av tobak. I hande har jag en mugg med kaffe och någon sorts sprit. I bakgrunden hör jag min syster upprepa som ett mantra.-vad har du gjort, vad har du gjort.
På något sätt somnar jag så småningom. Det nästa jag minns är att vi sitter i köket morgonen efter och lyssnar på Ben . Han påstår att inget har hänt och om något har hänt så var det han som sköt och att vi skalla hålla tyst. Ibland har jag faktiskt lyckats intala mig att inget hände men i mitt hjärta och i mina dömmar vet jag alltid vad som verkligen hände. Vår resterande tid på gården blev inte så kul. . Jag har i alla dessa år kanske inte varit så rädd för att något skulle komma tillbaka från texas men jag har hela tiden varit livrädd för att min syster skulle säga något till våra föräldrar. det har inte hänt, faktum är att efter vi kom hem har jag och min syster aldrig pratat om den natten igen.
Vad jag vet är att det påverkade resten av mitt liv. Många gånger när jag känt mig konstig eller folk tyckt jag agerat märkligt har jag velat berätta men det har aldrig blivit av förän nu. Något jag också funderade mycket på i början var om jag på något sätt förändrats av det som hänt. Några av mina frågor kom att besvaras ett par år senare. Om ni fortsätter att läsa kommer ni att få svaret i;
Tågluffen som gick snett eller en natt på stranden i Punta de Rostrogordo

fortsättning följer..

007 (Shantytown) - Desmond Dekker & The Aces(Beverlys 1966) (Poor Me)Israelites - Desmond Dekker(Beverlys 1968)

Från början hade jag tänkt välja en av ovanstående men ju mer jag tänkte på det bestämde jag mig för att bägge förtjänar en plats på listan. Dels därför att bägge två är några av de största kommersiella framgångarna för jamaicansk musik, men också därför att dom fortfarande håller, låter fräscha och fortfarande får det att rycka i dansfötter jorden runt. Desmond debuterade som 20-åring 1962 med "Honour Your Father And Mother" för producenten Leslie Kong och hans Beverlys Records(döpt efter hans fru). Desmond och Leslie hade sedan ett med jamaicanska mått mätt långt och troget förhållande fram till Kongs död 1971. Desmond fortsatte att att spela in bra ska för Kong men den riktiga succen uteblev.007(Shantytown) spelades in 66 och musiken hade då bytt namn till rocksteady.Låten inspirerades av myndighetarnas önskan att vi den tiden riva ett slumområde i västra Kingston. Desmond lyckas också namedroppa några för stunden heta filmer(007,Oceans Eleven).Låten når snart första platsen lokalt och toppar ut på tolfte plats på englandslistan i juli året efter.





Suget efter Desmond ökade och han fick turnera i england. Mods och skinheads tog honom till sitt hjärta för gott. Låtar som "Rude Boy Train" och "Rudie Got Soul" hittade sin publik bland den unga engelska arbetarklassen och exil jamaikaner. Så kom Israelites och lätt ommixad av Pyramid Records blev det en megahit. Våren 1969 intog den som första låt från jamaica förstaplatsen på englandslistan. Även i Usa nådde den högt men stannade strax under topp tio.





Leslie Kong dog 1971 och Desmond flyttade för gott till england. Karriären fortsatte och låtar som "It Mek" blev hittar.När Two-Tone ska vågen dök upp blev han lite het igen och fick spela in två album för det då heta Stiff Records. I maj 2006 avled Desmond i sitt hem i London.

Det går inte att överskatta Dekkers betydelse för reggaens kommersiella genombrott. Däremot skulle jag vilja påstå att han är underskattad för sin musik vid sidan om hitlåtarna. Hela katalogen för Kong och Beverlys från debuten 1962 håller mycket hög kvalitet. Han var mycket fast förankrad i en jamaicansk närmast lantlig tradition och sångerna innehöll ofta mycket slang och ordspråk. Desmonds ljusa falsett alltid perfekt matchad av The Aces körer har alltid en plats i mitt hjärta.

Bliss

Det var fjorton minus i morse när jag skulle gå till tunnelbanan. Lite för kallt för att det skall vara riktigt behagligt. Om det här är en konsekvensen av den sk.växthuseffeketen tänker jag rösta emot den i nästa val. Dag före röd dag betyder halvdag på min arbetsplats.Man tackar, jag och min gode vän Per tog en tur till söder. Sen lunch på Kvarnen, lenrimmad lax med dillstuvad potatis. Ett säkert kort på Stockholms mindre trendstyrda krogar. Jag satt med ryggen in mot lokalen och genom Kvarnens magnifika fönster kunde jag se Björns Trädgård gå från soldränkt till nästan helmörk. Rätt ställe, rätt person och lagom många pilsner.Ett litet pimpelhål av ljus en dyster januaritisdag.

Them Never Love Poor marcus - The Mighty Diamonds (Well Charge1975)

Mighty Diamonds består av Donald "Tabby" Shaw på solosång och Fitzroy "Bunny" Simpson och Lloyd "Judge" Ferguson på stämsång. Med förebilder och influenser från Amerikanska soulgrupper tog dom några stapplande steg med begränsad framgång under första halvan av sjuttiotalet. Sen sammanträffade två saker vilket förde Diamonds till toppen. Man spelade in några spår för bröderna Hookim som drev Channel One. Channel One var studion för dagen och man hade The Revolutionaries med Sly&Robbie i spetsen som husband. Sly höll på att exprimentera med ett nytt lite tuffare tummkomp (stilen kom att kallas "rockers") Den andra faktorn var att Richard Branson som ägde Virgin Records hade fått för sig att han kunde tjäna en krona på reggae. Enligt legenden flög Branson själv tillsammans med sin A&R kille Jumbo Van Hennen och Johnny Rotten(som då var signad till Virgin) ner till Jamaica med en resväska fylld med dollar, bokade in sig på Sheraton Hotel och började skriva kontrakt. Sant eller ej så skrev Virgin på kort tid kontrakt men en lång rad reggaeartister däribland The Mighty Diamonds. 1976 gav Virgin ut lpn "Right Time" En fantastisk bra skiva som varmt rekommenderas i sin helhet och där finns "Poor Marcus"
En ganska stillsam, sparsmakad historia som drivs av en pianoslinga. Men sången så sorgsen, så vacker. Man skall ha ett hjärta av sten om man inte känner något när man lyssnar på den. Lyssna på den några gånger och jag lovar att du kommer att gå och sjunga med.
Vem var då den där Marcus som ingen gillade?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Garvey
Kolla gärna in länken. Marcus dyker upp i många reggaetexter.

The List

Jag får ofta frågan -Vilka är egentligen dom allra bästa reggaelåtarna?Eller kanske ännu oftare vilka är dom bästa reggaeskivorna(då menande album)Det är naturligtvis jättesvårt att svara på så där på rak arm. Man svamlar lite grand om att det beror på si och så och så drar man upp någon kanin ur hatten. -Jo det kan jag säga att den allra bästa är Satta Amasagana med The Abyssininas. En annan dag blir svaret något helt annat.Jag tittade på Skavlan för några månader sedan och då var Rosanne Cash gäst.Hon var med för att puffa för sin nya skiva "The List". Det är en coverplatta som bygger på en lista som pappa Johnny skrev till henne."When I was 18(1973), I was on the road with my dad. One day, we were sitting in the tour bus, talking about songs, and he mentioned a song, and I said, "I don’t know that one." He mentioned another one, and I said, "I don’t know that one, either." Then he started to get alarmed, so he spent the rest of the day making a list on a legal pad, and at the top he put "100 Essential Country Songs." And he handed it to me and he said, "This is your education." Jag skriver naturligtivs den här listan mest för min egen skull men om min dotter någon gång i framtiden minns texten eller kan nynna på någon låt så kanske vi kan komma överens om den där hästen.

Så det här blir min hyllning till människorna och musiken som betytt så mycket för mig. Det kommer att var musik företrädesvis inspelad på Jamaica mellan 1960 och nutid med (tror jag) en ganska kraftig slagsida mot åren 1970-85. Det kommer att bli en hel del självklara val, många personliga favoriter och några stycken som kanske kommer med mer för sin betydelse för musikens utveckling än sina absoluta musikkvaliteter(Sleng Teng med Wayne Smith tex.)Helst skulle man vilja ha er sittande i soffan hemma med mig skuttande fram och tillbaka till skivspelaren men det blir svårt. Det kommer förmodligen att ta ett tag(och vem vet om hundra räcker). Jag tänker mig en takt av sådär en låt i veckan. Jag kommer inte att numrera valen, det känns närmast omöjligt.
Det enda jag vet just nu är att vi börjar med "Them Never Loved Poor Marcus" med The Mighty Diamonds.

Teaser för 100 bästa reggaelåtarna

BS #1

Det sägs ofta att sportjournalistik är den lägst stående formen av journalistik. Må så vara men dom på kultursidorna kommer inte långt efter;

"Framtiden byggs med större allvar.
"Ödmjukare"
"Efter arkitektoniska fyrverkerier kommer allvar och samhällsengagemang"
"Det nya decenniets arkitektur ska vara hållbar och ansvarsfull"

Rubrik och ingress från dagens SVD
Elisabeth Andersson har fokuserat tankarna och slipat formuleringarna.

Kvinnor har det så mycket lättare.

Alla har väl någon gång tänkt tanken -Vad fan skall jag ta på mig till jobbet idag? Dom kvinnliga anställda på den ryska energijätten Gazprom får i varje fall lite hjälp av företaget.
Detta rekommenderas ej vad gäller dräkter;Iögonenfallande mönster, starkt åtsittande, glansigt tyg, kjol över knähöjd, kavaj i läder, grälla färger, strumpbyxor i kraftigt tyg
Detta rekommenderas ej vad gäller blusar;Genomskinliga blusar, grälla färger, rysch, strass, billiga pärlor, iögonenfallande utsmyckningar, korta toppar och blusar (som visar midjan), djupa urringningar, toppar med axelband.
Detta rekommenderas ej vad gäller smycken;En stor mängd smycken, stora stenar, klirrande armband, långa örhängen, billiga bijouterier.
Detta rekommenderas ej vad gäller frisyrer;Långt, utslaget hår, (kreativ) fantasifull klippning, en stor mängd gelé. En frisyr som inte är strikt.

Och så forsätter det. Det finns också mycket detaljerade beskrivningar på vad som faktiskt är bra att ha på sig. Jag hade gett mycket för att vara med på ett möte i gruppen? som tog fram instruktionen. -Genomskinliga blusar, Njet.Billiga bijouterier, Njet.Fantasifull klippning, Njet.
Hela listan finns på makthavare.se som grävde fram och översatte den.

2010...sug på den

När jag var liten sork och fortfarande läste SF utspelade sig många av böckerna i någon fjärran framtid. Det kanske inte var just 2010 men i varje fall för mig känns 2010 mycket mer som framtiden än 2000. Nyårslöftet får som vanligt bli att leva måttfullt och bli lite snällare. Min sambo föreslog senast igår att jag skull börja med kickboxning för att bli av med lite aggressioner.

Gott Nytt År!