Boskapstjuvar utanför El Paso eller natten när jag dödade en annan pojke

Jag har burit på en hemlighet alldeles för länge. Natten mellan den elfte och tolfte juli 1977 sköt jag en mexikansk pojke på en ranch en bit utanför El Paso i Texas.Jag vet faktiskt inte varför jag tänker berätta det här nu efter nästan trettiofem år.Kanske var det för att min kollega berättade att han köpt biljetter till Super Bowl 2011 som spelas i Arligton, Texas. Jag som varit som en mussla i alla år började i varje fall plötsligt babbla för fullt.Vad gjorde jag i Texas? och framför allt vad hände den där natten?

Under 1800- och tidiga 1900-talet emigrerade 1,3 miljoner svenskar till nordamerika. Så vår familj som alla andra svenska familjer har släkt i Amerika. Vi hade länge ingen kontakt med våra utvandrade blodsbröder men i mitten av sjuttiotalet fick farsan plötsligt för sig att han skulle börja släktforska. Det är kanske lite svårt att förstå idag när hela släkten bara är ett par knapptryck bort. Men på den tiden var den lite mer "hands on". Pappa fick börja med att kolla gamla kyrkolängder i Småland och Skåne. Riksarkivet i Stockholm hade börjat föra över information till microfiche som var dåtidens "hightech". Ni kanske har sett det på någon film när man letar gamla tidningsklipp och sitter med någon sorts projektor och scrollar igenom arkiven. i vilket fall som helst så fick han så småningom korn på lite släkt i Amerika. Det föll sig så att han hade turen och nästan direkt få kontakt med delar av släkten som dessutom i sin tur hade väldigt bra koll på resten. Så pappa(och vi andra också förmodar jag) blev överbjudna till Chicago sommaren 1976 när en avlägsen släkting skulle gifta sig. Det var ju inte tal om att vi fyra skulle åka. Det hade blivit för dyrt om jag får höfta lite grann skulle jag säga att en flygbiljett till USA kostade på den tiden motsvarande kanske fyrtio tusen i dagens penningvärde. Pappa åkte över själv i varje fall. Jag är ju min fars son så vi är nog ganska lika men han är lite mer ohämmad och skammlös. Farsan var eld och lågor när han kom hem. Han hade träffat så mycket underbara trevliga människor därborta. Dom flesta höll fortfarande till runt dom stora sjöarna i de gamla svenskbygderna. Men så var det Ben och Elisabeth som bodde i El Paso, Texas. det bästa av allt var att dom hade sagt att det vore jättekul om jag och min syster ville komma och hälsa på nästa sommar.

Det var naturligtvis ett äventyr som jag och syrran inte kunde tacka nej till. Vi höll lite kontakt, vi och vi det var nog mest min syster när jag tänker efter.Hon är tre år äldre så på något sätt blev det mest naturlig att hon höll kontakten. I varje fall bestämdes det att vi skulle komma när skolan var slut och stanna en månad. Bara att boka biljetter till flyget. Vilket i sig var ett litet äventyr. Man fick gå till en resebyrå där personalen slog i telefonkatalogstjocka tidtabeller och sedan ringa flygbolagen för att kolla om det fans några platser.Det blev SAS från Stockholm till Chicago och sedan Pan-Am från Chicago till Albuquerque, New Mexico. Nu såhär efterhand kan jag fundera på om det var bästa rutten men Ben försäkrade att han kunde hämta upp oss och att det inte var mer än en fyra timmar med bil så var vi framme. Jag och syrran läste ju på så mycket vi kunde, för mig så kändes det som att få vara med i en vilda västern film. Ranch, kofösare, kaktusar, mexikanare och inte minst Navajo land.

Så bar det av. Jag var tretton år gammal och skulle flyga för första gången. Och inte vilket litet skitplan som helst utan en Boeing 747 Jumbojet.Flygresan från Stockholm till Chicago var nog det häftigaste som hänt i mitt liv. Alla timmar som man suttit hemma på pojkrummet och läst Flygrevyn, och nu var det jag som satt inne i den gigantiska Huge Viking på väg över atlanten. Vi bytte plan i Chicago till ett Pan-Am flyg.Märkligt nog har jag glömt vilket flygplan vi flög men det var i varje fall betydligt mindre. Staden bredde ut sig nedanför omgiven av berg i fjärran och genomkorsad av den mäktiga Rio Grande. Det tog ett en bra stund att checka ut och vid det laget var jag och min syster rätt trötta på att resa men kanske mest på varandra. Två syskon tretton och sexton år gamla är kanske inte dom mest snälla och förstående mot varandra. Men vi var på amerikansk jord och Ben stod utanför med en skylt som det stod Ben på och en liten svensk flagga.

Vi hade ju sett på Ben på bilder som pappa hade tagit på bröllopet så vi hade nog hittat honom ändå. Ben var runt fyrtio och gjorde ett bra första intryck på mig.Min engelska som jag tyckte jag hade lite koll på kändes plötsligt otillräcklig. Orden och meningarna som jag hörde så klart och tydligt inuti mitt huvud förvrängdes på något sätt på väg genom munnen. Ut kom något sorts kraxande, men man märkte på Ben att han ansträngde sig lite extra och snart hade den värsta nervositeten lagt sig. Ben hade en sorts stor Pick-up och snart var packning instuvad och vi var på highway 25 på väg söderut mot Texas och El Paso. Efter några timmar stannade vi för lunch i ett ställe som hette Truth or Consequences, vilket både jag och syrran tyckte var ett festlig namn på en stad. Under tiden vi åt lunch(McDonalds naturligtvis)berättade Ben att staden från början hade hetat Hot Springs men bytt namn någon gång på femtiotalet när ett frågesport program spelats in där.

Efter en sådär fem timmar var vi framme. I bakgrunden såg man topparna på Franklin Mountains. Jag hade nog förväntat mig lite mer av vildmark men vi åkte på vanliga gator med villabebyggelse som successivt tunnades ut sen tog vägen slut och där låg gården. Jag har svårt att riktigt relatera storleken till något. Vi tyckte kanske inte att själva gården var så stor men det var väldigt mycket kor. Ben sa att med texasmått var gården mycket liten. Ben och Elisabeth var barnlösa vilket kanske bidrog till att dom tog emot oss så vänligt. I övrigt var det fyra anställda som skötte djuren(cowboys) plus en kvinna, Mae som skötte hushållet. Tanken var att vi skulle hjälpa till med korna. Kanske inte på riktigt men ändå deltaga i det dagliga arbetet. Där började problemen. Skall man hjälpa till med korna så måste man rida så enkelt är det. Min syster kunde naturligtvis rida så för henne var det inget problem. Så här i efterhand framstår det naturligtvis som väldigt korkat och aningslöst, men jag hade faktiskt aldrig ens varit i närheten av en häst än mindre ridit någon. Jag försökte stenhårt första veckan. Ben och hans försteman Guzman hade änglars tålamod men det gick helt enkelt inte. Jag tror i grund och botten att jag helt enkelt var rädd. Hästarna var så mycket större när man kom nära in på dom. Jag var rädd, hästarna kände min rädsla och vi hamnade i en ond cirkel. Vi gav upp. Dom hade inte tid och jag hade allt mindre lust att försöka.

Veckorna gick. Syrran var mest ute med Ben och dom andra och skötte korna. Jag spenderade mer och mer tid i och runt huset. Jag lärde känna Elisabet men kanske framför allt Mae bättre. Det fanns ju lite att göra runt huset också. Lite höns och grisar som skulle matas och skötas om bland annat. Jag följde också med in till stan då och för att handla och uträtta ärenden. När jag och Mae var i stan gick vi ofta och köpte tamales och cola och satte oss i någon park. Jag berättade om snö och isbjörnar och hon om berättade om indianer och om släktingar i mexico. Alla som bodde och arbetade på gården åt kvällsvard tillsammans varje kväll. Det var vid ett sådant tillfälle Ben nämnde att om dom haft problem med boskapstjuvar. Boskapstjuvar det här är ju som att vara med i en westernfilm tänkte jag. I varje fall så hade dom haft problem för något år sedan men nu hade han hört av en granne att det var dags igen. Ben bad oss att hålla ögonen öppna samtidigt som han försäkrade oss om att vi inte behövde vara oroliga.

Några nätter senare väcktes vi av att Ben som kom och ruskade oss i sängarna. Vakna, dett är dags, tjuvarna är här nu. Yrvakna drog vi på oss kläderna och sprang ut i köket. Det var ingen av personalen utom Mae som bodde på gården. Så Ben och Elisabeth och jag och min syster gav oss ut i natten. Han bad oss vara så tysta som möjligt och gav mig ett gevär.. Jag hade aldrig skjutit eller hållit i något annat en ett luftgevär tidigare och det var en overklig närmast bisarr känsla att ge sig ut i den kalla natten med en tung bössa i handen. Det var oro inne hos korna men det var inte helt ovanligt, då och då brukad det dyka upp någon prärievarg utanför hägnet och skapa oro. Kvinnorna stannade utanför och Ben bad mig komma med honom in i hägnet. Korna var oroliga och det var helt enkelt ett jävla liv och dessutom beckmörkt. Jag var rädd och lite arg på att bli utdragen mitt i natten på något som jag inte riktigt tyckte var mitt problem. Det föll sig inte bättre än att vi kom ifrån varandra. Jag var om möjligt ännu räddare och minns att jag tänkte att jag bara önskade att det skulle vara över och jag skulle vara tillbaka i min säng igen. Korna blev allt mer upphetsade och jag med dom. Ibland kände jag hur dom nästan sprang in i mig. Råmande, illaluktande stora svarta skuggor i natten. jag vistte inte vad jag skulle ta mig till jag skrek. Det verkade inte som någon hörde mig men plötsligt hör jag Bens röst över oljudet. Skjut, skjut. förts trodde jag att han menade att jag skulle skjuta ett skott i luften för att skrämma korna så jag inte skulle bli nertrampad. Men då såg plötsligt en mörk figur springa hukande bort från mig.På något sett tar reptilhjärnan över.Med Bens, -Shoot, shoot him Shell(som han kallde mig eftersom det var enda sättet för honom att uttala mitt namn på någotsånär begripligt sätt) ringande i öronen höjde jag geväret och sköt och sköt igen.

Figuren faller till marken och jag springer fram. Det är ettt bylte klätt i någon sorts säckliknande juteväv. Samtidigt som jag ser ansiktet av en pojke inne i byltet känner jag armar som tar tag i mig. På något sätt har min syster och Elisabeth lyckats få in korna i en angränsande inhängnad och allt blir plötsligt väldigt stilla. Jag sitter på marken med en väldigt ung, död boskapstjuv i armarna och Ben försöker slita mig därifrån. Det som hände den natten har etsat sig kvar i mitt huvud men det som händer efteråt är ganska luddigt. Det nästa jag minns är att vi är tillbaka inne i köket. Jag sitter i Maes famn. Jag känner värmen från hennes kropp och en svag doft av tobak. I hande har jag en mugg med kaffe och någon sorts sprit. I bakgrunden hör jag min syster upprepa som ett mantra.-vad har du gjort, vad har du gjort.
På något sätt somnar jag så småningom. Det nästa jag minns är att vi sitter i köket morgonen efter och lyssnar på Ben . Han påstår att inget har hänt och om något har hänt så var det han som sköt och att vi skalla hålla tyst. Ibland har jag faktiskt lyckats intala mig att inget hände men i mitt hjärta och i mina dömmar vet jag alltid vad som verkligen hände. Vår resterande tid på gården blev inte så kul. . Jag har i alla dessa år kanske inte varit så rädd för att något skulle komma tillbaka från texas men jag har hela tiden varit livrädd för att min syster skulle säga något till våra föräldrar. det har inte hänt, faktum är att efter vi kom hem har jag och min syster aldrig pratat om den natten igen.
Vad jag vet är att det påverkade resten av mitt liv. Många gånger när jag känt mig konstig eller folk tyckt jag agerat märkligt har jag velat berätta men det har aldrig blivit av förän nu. Något jag också funderade mycket på i början var om jag på något sätt förändrats av det som hänt. Några av mina frågor kom att besvaras ett par år senare. Om ni fortsätter att läsa kommer ni att få svaret i;
Tågluffen som gick snett eller en natt på stranden i Punta de Rostrogordo

fortsättning följer..