Lord Watch Over Our Shoulders - Garnet Silk (Jammys 1994)

När reggaen hade en av sina mörka perioder i början på nittiotalet var Garnet en av få ljusglimtar. Garnet debuterade som nittonåring 1985: Under resten av åttiotalet körde han live på sound systems under artisnamnet "Little Bimbo". Karriären gick väl sådär men han lärde sig att skriva nya texter till befintliga rytmer och han skaffade sig scenvana. Han bytte namn och började få spela in lite skivor men 1992 var hans stora genombrottsår. Han gav ut lpn "Its Growing" för Bobby Digital fick sin första stora hit med "Hello Mama Africa" Under de kommande två åren blev han bara större och större, hitlåtarna kom i en strid ström från alla producenter och han gjorde bejublade konserter både på Jamaica och internationellt.94 skrev han kontrakt med stora Atlantic Records och började spela in en platta för en internationell storsatsning. Kort sagt han var för många reggaens framtid när han den 9 december dog i en märklig eldsvåda. Det är väl ingen som riktigt säkert kan säga vad som hände.Den vanligaste version går ut på att han hade haft inbrott och därför som säkerhetsåtgärd lånat två pistoler av sin advokat, två vänner var över och en pistolerna gick oavsiktligt av, skottet fick en gasflaska att explodera och övertända huset, Garnet och vännerna klarade sig oskadade ur huset, Garnet går tillbaka in för att rädda sin mamma och bägge dör. Mycket tragisk slut. Vem vet vad han varit idag men i mina ögon och öron hade han talang nog för att kunna ha gått mycket långt. En mycket uttrycksfull röst här i sin kanske bästa låt.

Böcker/Ian Thomson - The Dead Yard;A Story Of Modern Jamaica

Den här boken handlar väldigt lite om nutid och närmast ingenting om framtiden för Jamaica. Ian Thomson har tidigare bland annat skrivit en bok om Haiti(Bonjour Blanc) och har under förberedelserna för den här boken tillbringat stora delar av två år resande på Jamaica.
Boken är skriven ur ett mycket brittiskt perspektiv och det är inget fel med det eftersom Jamaica fortfarande är en del av samväldet och mycket av landets kultur och administration fortfarande vilar på en mycket brittisk tradition.Historiska tillbakablickar som sätter dagens Jamaica i sitt sammanhang med slaveri, sockerrörs odling, kolonialism osv håller alla mycket hög klass. Det är också många minoriteter(judar, kineser, skottar mfl) som får intressanta kapitel tillägnade sig. Det var mycket nytt för mig och väldigt intressant. Lejonparten av boken består av samtal med äldre Jamaicaner som har emigrerat till England(och i många fall flyttat tillbaka igen) om vad som hänt sedan självständigheten(1962). Det vilar en mycket stark känsla av "det var mycket bättre förr" över den delen av boken. Jag tror inte att det är medvetet av författaren utan att det är en korrekt beskrivning av stämningsläget för många äldre Jamaicaner.Det jag saknade var att lite fler unga hade fått uttala sig och kanske lite mer betoning på dagens starka band med USA som i mycket ersatt Storbritannien tidigare roll. Totalt sett en mycket bra om än deprimerande bok.

Poor Marcus (live) - Mighty Diamonds

Som flitiga läsare kanske kommer ihåg började jag min lista med Mighty Diamonds. Då hittade jag inget bra liveklipp, men från samma ställe (Hootannay i Brixton) som klippet med Wailing Souls kommer det här färska.

Mr.Fire Coal Man (Supreme 1971) Bredda Gravallicious (Massive 1977) Kingdom Rise Kingdom Fall (Greensleeves 1980) - Wailing Souls

Wailing Souls är en av Jamaicas mest långlivade grupper och dessutom en av mina absoluta favoriter. Winston "Pipe" Matthews debuterade redan som tolvåring som en del av "The Schoolboys" och spelade in "Little Dillly" för Prince Buster. Pipe träffade Lloyd "Bread" McDonalds och tillsammans blev de "The Renegades". Det blev några singlar utan framgång men hjärtat i vad som blev Wailing Souls ända fram till idag var skapat. Som så många andra hamnade grabbarna (nu under namnet "The Classics") så småningom hos Studio One. Deras första inspelningdag på Brentford rd. resulterade i "Back out", "Row Fisherman Row" och "Mr Fire Coal Man". Alla tre skulle kunna vara med på min lista men jag väljer "Mr Fire Coal man"WS fortsatte hos Coxsonne några år framåt och det mesta finns samlat på två album "The Wailing Souls" och "Soul&Power" som är omistliga. 1976 slog Channel One upp portarna. Ws bestod nu också av George "Buddy" Haye och Garth Dennis och i sin mest klassiska lineup kom hitlåtarna inspelade för bröderna Hookims Channel One på rad. till exempel "Things&Time" och "Back Out" bägge nyinspelningar av äldre låtar. WS tjänade tillräckligt med pengar för att ge sig på självproduktion för sin egna etikett "Massive" första släppet blev den magnifika "Bredda Gravalicious"
Med nya blåspålägg gjorda i London blev den kanske ännu lite bättre och bildade hörnsten på lpn "Wild Suspense" utgiven av Island för den internationella marknaden. Vi tar den live också, från "Hootananny" i Brixton inspelat i våras. "Pipe" och "Bread" som duo igen rätt många år senare.
Några år senare var det Henry "Junjo" Lawes som gällde bland producenter. Kanske inte så mycket för att han hade något att tillföra rent musikaliskt(högst tveksamt) men han hade gott omdömme nog att hyra det bästa, "Roots Radics" & "Scientist" och kanske viktigast av allt han hade ett avtal med "Greensleeves" i London vilket gjorde att hans nådde ut. "Junjo" är väl mest känd för artister som Barrington Levy och Yellowman men spelade också en en hel del mer traditionell reggae. "Junjo" och WS samarbetade ett par tre plattor och aldrig har det väl varit mer perfekt än i tiominuters reggaenirvana i "Kingdom Rise Kingdom Fall". Det blir helt enkelt inte mycket bättre än så här.

Det har fortsatt att gå bra för WS, grammynomineringar, kontrakt med Sony och favoriter på den internationella reggaescenen. Jag älskar WS och 45 år senare gör dom fortfarande plattor som funkar.

The Majesty Dont Please - Fantan Mojah (Jaguar Riddim/Weedy G Soundforce)

Straight outta Männedorf i Schweiz kommer en mycket bra ny rytm. Bästa spåret kommer från Fantan Mojah.I en för honom ovanligt lågmäld historia. Rytmen finns nu för digital nerladdning hos normala leverantörer.

Böcker/Martin Limon - G.I. Bones

Det finns många olika typer av böcker och böcker är så fantastiska att dom uppfyller nästan alla behov. Vissa böcker är som att bli riktigt kär, man tappar omdömet totalt och tappar allt perspektiv. Vissa böcker lämnar en bara likgiltig och ger ingenting, Jag är en stor pojke nu så jag har blivit bättre på att bara kasta dåliga böcker och inte ödsla dyrbar tid. Någonstans sitter Luther fortfarande på min axel och säger - Den kanske blir bättre, Du måste fullfölja vad du börjat, Du kommer aldrig att förlåta dig själv osv. i en perfekt värld skulle naturligtvis alla böcker innebära samma kick som att var jättekär, eller kanske ändå inte.
Martin Limons böcker befinner sig någonstans mitt emellan. Jag blir glad varje gång det kommer än ny bok(och det är inte så ofta, fem böcker på knappt tjugo år är en behaglig takt), det ger mig förströelse som jag inte skulle vilja vara utan.
Martin Limons böcker utspelar sig i sjuttiotalets Korea och våra hjältar är George Sueno and Ernie Bascom. De två är amerikanska miltärpoliser och spelplatsen är Itaewon, Seouls "red light district". Till Itaewon styr varje kväll en stor del av de amerikanska styrkor som blev kvar efter koreakriget sina steg. Doften av hor och Kimchi vilar tungt över Itaewon och i konflikten mellan uttråkade unga amerikaner och ett samhälle i belägring uppstår god underhållning. Med stor respekt för koreansk kultur och god kännedom om amerikansk militär bli Limon en perfekt guide i natten.
G.I. Bones är en av de bättre i serien som nu består av fem stycken. Men lyssna på apan som sitter på din axel och börja från början.
1. Jade Lady Burning (1992)
2. Slicky Boys (1997)
3. Buddha's Money (1998)
4. The Door to Bitterness (2005)
5. G.I. Bones (2009)

Gregory Isaacs

Jag har skrivit en hel del om Gregory tidigare så det är en ingen direkt hemlighet att han betytt mycket för mig. Att han skulle dö just nu var kom väl inte heller som någon överraskning då det en tid cirkulerat uppgifter om att han varit mycket sjuk. Hur hårt han än levt och hur mycket han misskött sin kropp kändes det ändå som han lämnat det värsta bakom sig och var på rätt väg. Att följa Gregory karriär är att följa reggaens historia de senaste fyrtio åren eller så. Jag har sett tidningsuppgifter om att Gregory skulle givit ut femhundra album. Det är naturligtvis inte sant men några hundra är det nog i varje fall och med det blir han en av reggaens mest produktiva artister genom tiderna. Så den musiken han lämnar oss med finns i överflöd. jag väljer några personliga favoriter ur ymnighetshornet. Vi börjar med den tidiga "Happiness Come" inspelad för Alivin Ranglin 1975 eller så. Så underbar, skör, vacker.
"If I Dont Have You" från 1981 och med Roots Radics i högform kanske är Gregorys vackraste kärlekslåt någonsin.
Vi avslutar med "Betrayers Downfall" En riktigt bra låt från "Brand New Me" från 2008. Visst rösten är inte vad den en gång varit men mycket annat finns kvar.


Vi tar en till. Gregory Live i studion med Sly&Robbie mfl inspelat för ett par år sedan.

RIP Gregory Isaacs

Gregory Isaacs dog i morse i London 59 år gammal.

TV Tipset:Kunskapskanalen Tisdag 23:00/I Knew It Was You: Rediscovering John Cazale

Skådespelarens John Cazales namn är inget folk har lagt på minnet.Cazale var bara med i fem filmer, men vilka fem. Gudfadern, Avlyssningen,Gudfadern 2,En Satans Eftermiddag och Deer Hunter. Titeln på denna amerikanska dokumentär är tagen från Gudfadern och är vad Michael(Al Pacino) viskar i örat på John Cazales karaktär Fredo. själv minns jag kanske bäst scenen från Deer Hunter: Grabbarna skall upp i bergen och Cazales karaktär (iklädd smoking) får nej när han vill låna ett par extrastövlar av Robert de Niro. En mycket amerikansk dokumentär på gott och ont, men en trevlig promenad i filmhistorien.Kräftan tog Cazale innan Deer Hunter haft premiär.

”skinka helmuskel”, ”skinkbitar” eller ”skinka mald”.

Charkuterier i allmänhet och svenska i synnerhet har länge varit "-Fråga inte vad som är i dom, för det vill du inte veta". Jag är lite allmänt skeptisk mot så kallad självreglering. Förmodligen för att jag arbetar i en bransch som kapitalt misslyckats med detta(bank) men Kött- och charkföretagen, KCF(representerar 90% av svenska producenter)inför på eget initiativ ny märkning på skinka från första november. Det kommer att göra det mycket lättare att hitta "skinka mald" istället för ”skinka helmuskel”när du letar efter något som faktiskt passar på en smörgås och inte hänger ner över kanterna.
Jag har nu lärt mig två nya mycket beskrivande svenska ord den här veckan. Dels "Skinka helmuskel" som närmast får mig att tänka på statliga utredningar och femårsplaner. Sen läste jag en krönika av Herman Lindqvist i AB där han talade om "Dubbelt Hor" vilket är den ålderdomliga(tom.1937) svenska juridiska termen för sex mellan mellan två gifta som inte är gifta med varandra. Sug på dom orden ett tag, om du lyckas få ihop dom i en vettig mening så har du min beundran.

Tempo - Anthony Red Rose (Firehouse 1985)

"Sleng Teng" hade precis kommit ur från Jammys och allt skulle plötsligt vara "digital". King Tubbys svar blev "Tempo", en i mitt tycke överlägsen rytm som inte är bara den bästa tidiga digitalrytmen utan också en av de bästa rytmer från Jamaica någonsin alla kategorier. Rytmen lämpar sig att spela högt, själv lyckades jag spräcka ett par högtalare med Nitty Grittys version "Hog In A Minty". Låten är helt enkelt en hyllning till Sound System.
"It was like a song 'bout sound-clash ting. Is a song me used to sing for the soun' dem an' Tubbys sey mi fi record it. Me a de firs' man record a special an' it go number one across the worl'"
Anthony intervjuad av Jamaica Gleaner 2009


Två andra favoriter över nyinspelningar av rytmen.
Garnett Silk - Complaint (Penthouse 94)

Burro Banton - Jah Jah Rules (Massive B 02)

TV Tipset:Kanal 9 07:10 Söndag/Anthony Bourdain: No Reservations

Anthony Bourdain är kock, författare och en ganska cool kille. I sin serie "No Reservations" åker han jorden runt, äter konstig mat och bara hänger i största allmänhet. I veckans avsnitt är han på Jamaica, ställer rätt frågor, käkar italfood med Mutabaruka, träffar Sanjay i studion, besöker Sonic Sound(Jag har sett det förut men tröttnar aldrig på att se lakritsfärgad vinyl förvandlas till sjutummare) och åker runt på ön. Trivsamt (Ja, jag vet att det är en rutten tid. Skaffa en liten "Bandelero" hemma så kommer du att vara tacksam för något att titta på den tiden på dygnet.)

Böcker/Tim Willocks - Green River Rising

Den mycket korta recensionen är Läs,Läs, Läs.
"Klein sometime thought of Green River as a Russian doll carved from intense layers of horror. At the center of the doll was a black void called Aids"
Boken utspelar sig i det påhittade fängelset"Green River State Penitentiary" och är en mardrömsresa för hudvudpersonen Ray Klein(Oskyldigt dömd?) och alla andra också naturligtvis under några dygn av upplopp och total anarki.
"Cletus was the kind of guy who couldn't wish his grandmothmer a happy ninetieth birtday without warning her that she still had time to fuck up. Yet Klein's guts were alive with the sense that turds of epic dimensions were about to hit a giant fan and that he was centrally situated in the sprayzone"
Boken är skriven på ett starkt och mustigt språk. Tänk på tv-serien "Oz" snarare än bleka "Prison Break" En mycket bra bok som rekommenderas förbehållslöst.
Tim har skrivit en handfull andra böcker och jag tror att jag läst någon tidigare men det kan inte ha satt några djupare spår. 2006 kom "The Religon" första delen av tre i en serie historiska romaner som utspelar sig på Malta under 1500-talet. Boken är översatt till svenska och nyligen utkommen i pocket. Historiska romaner har inte riktigt varit min kopp te sedan man läste Mary Renault och Mika Waltari under gymnasietiden. Det kanske är dags igen nu. "Green River Rising" är en sådan fantastisk bok att jag är beredd att prova vad som helst som det står Tim Willocks på

RIP Solomon Burke

Soulsångaren Solomon Burke dog i morse på Schiphols flygplats i Holland dit han var på väg för en spelning på tisdag. Solomon blev sjuttio år och efterlämnar 21 barn och häpnadsväckande 90 barnbarn. Bara för någon vecka sedan köpte jag "Proud Mary(The Bell Session)" från 1969, rekomenderas. En stor röst..

Mario Vargas Llosa

För första gången på mycket länge tilldelades idag nobelpriset i litteratur till en författare som jag faktiskt läst. Vi säger Grattis och rekommenderar varmt "Bockfesten" från 2000. Boken har varit utgången ett tag men kommer nu med 100% garanti bli tillgänglig igen. Själv tänker jag ta chansen att läsa något mer ur Marios ganska begränsade produktion som finns i svensk översättning(ca 15 böcker) när tillfälle ges.

"the discovery of a lifetime" eller en mycket solig oktoberdag på Christie's i London

Den romerska hjälmen jag skrev om för några veckor sedan såldes idag på auktion i London till en anonym köpare för £2.3m eller drygt 23 miljoner sek. Vi säger grattis och ka-tjing!

Blood Dunza - Johnny Clarke (Jackpot 1977)

Johnny Clarkes är en av det sena sjuttiotalets och tidiga åttiotalets största sångare. Han är kanske också tillsamman med Cornell Campbel den sångare som förknippas mest med producenten Bunny "Striker" Lee. Johnny är inte riktigt min kopp te men han har spelat in så mycket skivor och haft så många hittar att man inte riktigt kan ta sig förbi honom. i vilket fall som helst är "Blood Dunza" en topplåt som väl förtjänar en plats på min lista.

Bonde Söker fru

Ikväll drar den populära dokusåpan "Bonde Söker Fru" igång. En av deltagarna
Magnus Gustaphsson, 42,
grisbonde, bor i Mattmar.
Svarar på frågan -Vad gör vi på första dejten? i dagens Metro

"Vi åker på bäversafari"

Humor.
Läste att trenden går mot att kroppsbehåring är på väg tillbaka så nu kanske man slipper raka klockspelet så ofta.

Underhåll

Klipp på youtube har en tendens att försvinna över tiden. Oftast har det med copyright frågor att göra men jag antar att en del bara ändrar sig och tar bort sina klipp. Som tur är finns det ofta goda ersättare. Idag är "Rat A Cut Bottle", "Declaration Of Rights", "Cokane In My Brain" och "Nanny Goat" uppdaterade med nya filer.

BS#5

Sedan är igår är Sverige officiellt lite farligare att bo i. SÄPO skickade igår ut ett pressmeddelande med rubriken "Ändrad hotbild mot Sverige"
Så här ser hotnivåskalan ut:
1. Inget hot
2. Lågt hot
3. Förhöjt hot
4. Högt hot
5. Mycket högt hot
Nivån har höjts från Lågt Hot till Förhöjt Hot. Det är naturligtvis svårt för att inte säga omöjligt att som lekman att ha någon uppfattning i frågan. Men man får inte mycket hjälp av pressmedelandet. "Säkerhetspolisen arbetar nu med omfattande åtgärder för att skaffa ytterligare information och för att minska hotet. Av hänsyn till vår operativa verksamhet kan vi inte berätta vilka åtgärder vi vidtar eller hur vi skaffar information i det här fallet." "Bedömningen av terrorhotet mot Sverige bygger på information som är sekretessbelagd. Vi kan därför inte heller närmare beskriva informationen eller redogöra detaljerat för bedömningen."

Böcker/Deon Meyer - Jägarens Hjärta

Det var bokmässa i Göteborg i helgen. Jag har aldrig varit på bokmässa. Jag har varit på båt, bil, konst, möbel, antik, hund, finans, öl och skivmässa och förmodligen någon som var så tråkig att jag förträngt den. Även om den gick i Stockholm tror jag inte att jag skulle vilja gå. Jag älskar böcker men lusten att höra Unni Drugge snacka om sin senaste bok är ganska begränsad. Temat för årets mässa var i varje fall Afrika så det här är mitt lilla bidrag. Jag känner mig mycket kluven när det gäller den här boken. Jag ville så gärna tycka om den. Dona Meyers är Syd Afrikas hetaste deckarförfattare och alla goda förutsättningar fanns där. Han har skrivit sex böcker, översatt till tjugo språk, filmrättigheter sålda, priser vunna, verkar vara en trevlig kille. Bra story, intressanta karaktärer, socialt patos och exotiska miljöer men det klickar inte för mig. Kanske är det när jag får reda på att han jobbat på BMW och låter en BMW hoj ha en stor roll i boken, Kanske är det för att boken är skriven på "Afrikaans" och sen översatt till engelska och slutligen till svenska. Kanske är det att "hjälten" Thobela är fd yrkesmördare åt östblocket, fd "hitman" åt knarklangare och nu är omvänd, familjefar och barnälskare men fortfarande en dödsmaskin som förgör allt i sin väg om det behövs. Något är i varje fall fel, och boken funkar inte för mig, men objektivt tror jag att jag kan förstå bokens framgång. Om du vill läsa en bra deckare som utspelar sig i SA kan jag rekommendera James McClures serie om Kramer och Zondi. Tråkigt nog är författaren död och böckerna utgångna, men det är sånt vi har bibliotek och antikvariat till. Tveka inte om du hittar en McClure.

Pumpkin Belly - Gappy Ranks (54-46 Riddim/Peckings)

Gappy Ranks syns och hörs lite överallt just nu. Tillsammans med Chris och Duke Price från Peckings har han givit ut lpn "Put The Stereo On". Koncepetet är samma som för Bitty Mcleans "On Bond Steet" och samlingsskivan "Old Skool Young Blood", damma av original rytmer, oftast från "Tresure Isle", addera begåvad sångare och mycket kärlek och resultatet blir häpnadsväckande lyckat. Lpn är strålande och rekommenderas. Svängigaste spåret är "Pumkin Belly" över Toots "54-46 Riddim"

Go Fi Her - L.U.S.T (Go Fi Her Riddim/Penthouse)

Penthouse har en ny poppig rytm ute, ett efterhängset litet blåsriff ger låten dess karaktär. Romain Virgo, Lutan Fyah och Duane Stephenson har alla utmärkta versioner av rytmen ute men min favorit är L.U.S.T. De fyra veteranerna Lukie D, Trilla U, Singing Melody och Tony Curtis i gruppen L.U.S.T ger låten en lätt lantlig prägel. Oemotståndligt!

Don't Stay Away - Phyllis Dillon (Treasure Isle 1967)

Phyllis tillsammans med the Vulcans var med i en talangtävling på The Glass Bucket Club när hon "upptäcktes" av gitarristen Lynn Taitt. Lynn som fuskade som talangscout för Duke Reids Tresure Isle Records fixade ett skivkontrakt. Det var rocksteady som gällde, den kanske vackraste formen av musik från Jamaica. Det var dyrt att ha band av The Skatalites storlek i studion, det var jobbigt för sångarna att försöka hävda sig mot ska musiken snabba tempo och blåsdränkta sound. Lösningen blev rocksteady, sångarnas musik och Jamaicas svar på soul. Sjunga kunde Phyllis. Dont Stay Away är en perfekt liten rocksteady pärla.

Redan samma år flyttade Phyllis till New York. Hon fortsatte att flyga hem till Jamaica då och då, spela in lite musik och ge någon konsert men det blev aldrig någon riktig skjuts i karriären. I New York fanns familjen och så småningom ett stadigt arbete på bank.

Här ser vi henne i ett något muggigt liveklipp från New York. Rösten är i behåll. Sorgligt nog diagnosticerades Phyllis med cancer och avled 2004, 56 år gammal.

En majdag med metalldetektorn i Crosby Garret

I det vackra grevskapet Cumbria(i rampljuset tidigare i år då taxichaffisen Derick Bird sköt ihjäl tolv personer där) i nordvästra England gjorde en ung man i tjugoårsåldern sitt livs fynd när han med metalldetektorns hjälp lokaliserade en romersk kavallerihjälm i brons. Han gjorde som man ska och anmälde fyndet till myndigheterna. Då det var ett sk lösfynd(mao inte knutet till tex forntida bebyggelse eller grav) täcks fyndet inte av brittisk fornminneslagstiftning och mannen får behålla hjälmen själv. Efter restaurering bjuds hjälmen ut till försäljning den 7 oktober på auktionshuset Christie's i London till utropspriset £200.000-£300.000(en del experter tror på ett pris på £500.000). Inte så pjåkigt. När hjälmen användes vid parader får man tänka sig att den var förtennad och metallglänsande. Jag tycker att den är vacker och en bra story.

Slutet eller början?

Det har varit lite dålig aktivitet här på bloggen på sista tiden. Min föräldraledighet tog slut sista augusti så nu är jag tillbaka på arbetet. Det har varit ett mycket bra halvår för mig och jag hoppas och tror att Agnes tycker det också. Jag har gjort vad jag kunnat och nu lämnar jag med varm hand över henne till det offentliga så dom kan göra folk av henne. Inskolningen på dagis gick strålande första veckan men förra veckan var lite jobbigare med gråt både vid hämtning och lämning. Det är väl inget konstigt med det men man får ju lite ont i hjärtat. Det känns som att jag kommer att få lite mindre tid över för skrivandet framöver Min plan är i varje fall att skriva färdigt "100listan" innan jag lägger ner. Just nu är vi uppe i fyrtiofem låtar så det lär väl ta ett tag till.
Jag skrev ju om att vi fick nya grannar för ett tag sedan. Idag smällde det det. Två busar med motorsåg kom och sågade ner stora grannen och passade även på att smyga ner en liten björk som bonus. Det var ett ståtligt träd och jag har lite svårt att förstå att man efter att ha bott i huset två veckor känner behov att såga ner något som tagit så god tid på sig att växa upp. Men jävlar vad ljust det blev på vår tomt. Plötsligt har vi fri sikt över till nästa granne och man ser dessutom ytterligare ett hus bort. Jag sände en tanke till förra ägarna som planterat avenbokshäcken, det var nog ganska klurigt trots allt.

tack till Dieter som tog bilden för ett par år sedan.

Brother Love - Half Pint (Power House 1985)

Half Pint föddes som Lyndon Roberts men fick smeknamnet Half Pint för att han var så kortvuxen. Han debuterade 83 med "Sally" för producentparet Lewis&Marshall. Producenten King Jammy som vid den här tiden fortfarande kallade sig Prince hade precis återvänt till Jamaica från Kanada. Jammy öppnade sin egen studio och gav både sig själv och Half Pint några av sina tidiga framgångar med "One In A Million" och "Money Man Skank". Vill man vara elak kan man säga att Half Pint är en smula begränsad och att alla hans låtar låter likadant. Men det finns en entusiasm och glädje som är väldigt fräsch och upplyftande, det är svårt att inte må lite bättre efter att ha satt på lpn "Greetings" från 85 för producenten George Phang, döpt efter monsterhiten med samma namn. Första spåret är "Brother Love" och den drivs av Sly&Robbie i högform precis innan "Sleng Teng" kom och förändrade allting. Att sen Rolling Stones spelade in en cover av "Winsome" gjorde naturligtvis att framtiden såg ännu mer lovande ut för Half Pint.

Från arkivet/The Moodists live Rålambshovsparken 1984

I början på åttiotalet var det mycket Australien som gällde för mig när det handlade om rock/pop. Band som Birthday Party, Hunters & Collectors, Hoodo Gurus, The Triffids och The Go-Betweens var stora i min värld. The Moodists var kanske inte det bästa men plattan "Thirstys Calling" från 1984 hade sina stunder. När jag sätter på " The Runaway" från skivan så låter det faktiskt inte så pjåkigt idag heller. Bilderna tog jag vid en gratiskonsert i Rålis där bandet spelade tillsammans med svenska "Man Klan"

Blackheart Man (Solomonic/Island 1976) Rise & Shine (Solomonic 1981) - Bunny Wailer

The Wailers började som Jamaicas bästa popband fortsatte som Jamaicas bästa rockband och Bob Marley blev så småningom tredje världens första superstjärna. Men då hade både Bunny Wailer och Peter Tosh sedan länge lämnat bandet och inlett solokarriärer. Efter två internationella album(Catch a Fire & Burnin) splittrades The Wailers. Enligt historieskrivningen berodde det på att Bunny inte ville turnera och på att Tosh tyckte att Island pushade för hårt för Bob som ledare för bandet. Två är ju döda och om man frågar Bunny så får man nog inget direkt objektivt svar. Själv tror jag att det handlade mest om att Bob ville satsa mer och jobba hårdare. Bunny var alltid den stillsammaste och själfullaste av de tre. Det tog han med sig och utnyttjade till fullo med till sin debutlp "Blackheart Man". När jag hörde skivan första gången blev jag helt tagen. Det lät inte som något jag hört förut och det gäller nog fortfarande. Det finns en lätthet som vilar över hela skivan som är mycket tilltalande. En som få andra helgjuten platta som rekommenderas förbehållslöst.



Bunny forsatte att ge ut plattor i en jämn takt. 1981 års "Rock And Groove" var kanske den sista som hade någon sorts gräsrotsanknyning. Sedan dess har mycket bestått av att förvalta Marleys arv och satsa på den internationella marknaden. Ett par Grammys har det blivit men numera är hans musik för mig helt ointressant. En man som skriver om sig själv "The Incomparable artistry of the king of kings of reggae. reggaes emperor Bunny Wailer, The Living Legend" (Från konvolutet till "Communication" från år 2000) kan man liksom inte ta riktigt på allvar.
Vi lämnar Bunny med hans kanske största ögonblick singeln "Rise&Shine" från 81, ett blytungt mästerverk.

Böcker/Varg Gyllander - Somliga Linor Brister

Så har Sverige fått sin första? riktiga CSI-klon. Varg Gyllander är pressekreterare på Rikskriminalpolisen och har skrivit två böcker om kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. Den första är aktuell i pocket och är en klassisk "police procedural",kriminaliteraturen där polisens arbete står i centrum. Stilbildare som Ed Mcbain, Joseph Wambaugh och svenska ikoner som Sjöwall&Wahlöö och GW Persson har gjort sitt bästa för att få oss att tro att precis såhär skulle det kunna gå till när polisen utreder brott. Två så explosiva framgångsföretelser som Stieg Larson/millenium hysteri och CSI i alla dess former ger inte folk någon ro. Formeln svensk deckarförfattare + CSI kan inte bli annat än = massor av deg. Det är inget fel i att ha Mammon som stigfinnare men det är något lätt avtändande med författare som glatt meddelar att dom redan har skrivit färdigt sådär tre, fyra böcker i samma serie. Skräckexemplet står Denise Rudberg för som i dagens Sthlm City berättar att hon tänker sig nio böcker i serien om åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff där den första "Ett litet snedsprång" precis har kommit ut. I varje fall så är Vargs förstlingsverk en habil svensk deckare med en åtminstone för mig skenbart väl initierad skildring av några krimtekniker vid stockholmspolisen. Jag kommer att läsa tvåan också så småningom och ser i min kristallkula att TV4 drama kommer att köpa filmrättigheterna

Fotografiska, Stockholm

Stockholm har fått en permanent utställningslokal för fotografisk konst. I ett av tullhusen på stadsgården ligger sedan en tid Fotografiska. Det framgår inte riktigt hur det hela är finansierat men det verkar som det är privata intressen som investerat en kvarts miljard i projektet.Från hemsidan; "Inget vanligt museum, men en internationell mötesplats för kunskap och upplevelser kring fotografins oändligt många uttryck och betydelser i dåtid, nutid och framtid." "Vårt uppdrag är att tillgängliggöra det stora och det spetsiga. Att etablera Sverige i världen, och världen i Sverige." Sådär härligt pretentiöst som det brukar låta när kapitalet vill vara fint. Men skit i det och gläd dig åt att du får chansen att se Anne Leibovitz, en av världens mest erkända och framstående fotografer. Du tror att du sett hennes bilder på tidningsomslag, skivomslag, Tv osv. Vad du har sett är bra men gör dig en tjänst och gå och se bilderna i verkligheten. Porträtt som det ovan( Queen Elisabeth) eller på Daniel Day Lewis och Al Pacino för att nämna några som berörde mig extra mycket är något man bär med sig ut ifrån utställningen. Anne är numer skuldsatt upp över öronen och rättigheterna till hennes bilder ligger i händerna på tveksamma finansiella intressen. Det är förmodligen en av anledningarna till att vi kan se den här utställning just nu. Utställningen pågår till 19 september så än finns det tid. På köpet får du chansen att se inte mindre än fyra andra fotografer som är nog så intressanta. Jag har ännu bara varit där en gång men skall man kunna tillgodogöra sig allt behövs det fler besök.

Mer från arkivet. Toots & Maytals Live På Draken i Stockholm. Det är taget 81 eller 82 jag är lite osäker. Dom var i varje fall ute och sålde skivan "Knock Out" som kom 81. Maytals kommer nog inte att komma med på min lista. Med låtar som "Pressure Drop", "54-46" och "Monkey Man" förtjänar dom förmodligen att komma med men jag har aldrig varit något stort fan.

Böcker/Mark Timlin - Guns Of Brixton

Mark Timlin började sin yrkeskarriär som roddare åt bla T-Rex och The Who och drev en sjaskig rockklubb i Clapham. 1988 skrev han sin första bok. Anledningen var enligt honom själv att han var säker på att kunna göra ett bättre jobb en majoriteten av dåtidens deckarförfattare. Det har blivit ett trettiotal böcker under fem olika namn. Knappt tjugo handlar om privatdeckaren Nick Sherman. Det blev också en tv-serie med Clive Owen i huvudrollen. Jag läste en handfull på nittiotalet.Lättlästa bagateller i den cyniska/lätt hårdkokta skolan. Lite som en talrik fil och flingor, man vet vad man får men det är inte så upphetsande. Innan jag nyligen sprang på Guns Of Brixton hade jag inte läst eller tänkt på Mark Timlin på mycket länge. På pappret lovar i varje fall boken lite mer. 535 sidor som spänner över fyrtio år av kriminell verksamhet i Londons södra delar. Det börjar med ett bankrån som går åt skogen och slutar med en juvelstöld som kör i diket. Bägge på grund av att någon golat. Vi följer några brottslingar och deras anhöriga från sextiotalet och framåt genom svek, död och kärlek. Under bokens första halva var jag rätt besviken. Visst välskriven och underhållande men ändå lite lätt på något vis. Men mot slutet är man fast. Karaktärerna är väl inte hundra men miljöskildringarna från södra London, Brixton, Battersea, North Peckham Estate osv. är mästerliga. Plus också för tillbakablickarna med mycket mode och musik som känns trovärdiga. Ett bra val för anglofiler som gillar London och deckare.

Weedfields - Desi Roots (Hawkeye 1980)

Desmond Young eller Desi Roots är en ganska okänd artist. Han jobbade som musiker och körsångare och spelade in en handfull singlar under sjuttiotalet. När reggaen var som hetast i början på åttiotalet spelade han i två lp för Hawkeye i England. Vad händer med alla artister? Några fortsätter envetet, alltför många går ner sig och dom allra flesta får helt vanliga arbeten. För Desmond har det gått bra. Han är numera ordförande för JFM (Jamaican Federation of Musicans), fackpamp mao. Weedfields är en liten pärla och jag är säker på att om Dessie legat på säg Greensleeves istället för Hawkeye hade hans namn varit betydligt mer välkänt.

Prince Lincoln Thompson & The Royal Rasses Live Mariahissen Stockholm November 1982

Jag var på Kjell&Co idag och köpte en liten gadget som man scannar in filmnegativ på datorn med. Funkar bra och hyggligt lätt att använda. Så nu är det bara att plocka fram negativen och sätta igång. Det här är ett litet smakprov.

Rat A Cut Bottle - Lion Youth (Virgo Stomach 1981)

Den första Engelska låt som kommer med på listan. Det kommer antagligen att bli någon till. Aswad, Steel Pulse, Pablo Gad och Linton är alla artister som ligger mig varmt om hjärtat. Det finns inte så mycket jag kan säga om Lion Youth (Clarence Williamson). Efter den här låten spelade han in en Lp(Love Comes & Goes) och inte mycket mer hördes av honom. Låten är inspelad i England och producerad av John Rubie(Inte att förväxla med Jack Ruby) och var en hit det goda reggaeåret 1981. Titeln anspelar på att det är så tuffa tider att tom. råttorna måste slå halsen av en flaska för försvara sig. För mig var den den slöa nästan hypnotiska pianoslingan som fick låten att fastna och aldrig försvinna. Att det är lite för tiden typiska synthtrummor skadar naturligtvis inte heller. En okänd dj kommer in och toastar(rappar) mot slutet och det är troligen den gode Clarence själv.

Long After Tonight Is All Over - Jimmy Radcliffe (Musicor 1964)

Tillägnad min gode vän Borgmästaren.

Something's Gotta Give - Assassin (City Life Riddim/2Hard Recording)

En liten trevlig poplåt med Assassin över en sommarlätt rytm som spelas flitigt i Enskede just nu.

TV Tipset:SVT2 Ikväll 23:55 The harder they come

Se den, eller se om den. Håller bra fortfarande.

Tinnitus, eller varför är det så jävla tyst i trädgården?

Härom kvällen sa Anna till mig
-Hör du syrsorna?, vilket jäkla liv det är i trädgården. Jag var i ett annat rum och tänkte väl inte så mycket på det. -Jag hör inget. Anna kom in på kontoret där jag satt-Allvarligt, hör du inte syrsorna. Det är värsta konserten ute i trädgården. Nu hade hon min uppmärksamhet. Tyst, helt jävla tyst, ingenting. Öppnade fönstret och stack ut huvudet.Inte helt tyst, vanliga nattljud men definitivt inga syrsor. Anna tittade klentroget på mig - Du hör verkligen inga syrsor va? - Nä det gör jag inte(nära att cracka nu) låt mig vara.
Lätt panikslagen började jag göra lite sökningar på nätet. Kära nätet där kan man alltid hitta en vän och göra bristfälliga självdiagnoser. Det visade sig att syrsor ligger på en frekvens som är vanlig att man tappar vid lätt hörselnedsättning. Jag hittade ett par berättelser som liknade min egen vilken kändes bra.
Det är inte mycket att göra åt bara att gilla läget. För mycket lyssnade på musik har tagit ut sin rätt. Man ställer sig dock några frågor.
När hörde jag dom små rackarna senast? Det kan väl ändå inte vara på Korfu 1980 vilket är sista gången jag tydligt minns att jag hörde dom. Skall jag vara ärlig trodde jag inte det fanns spelande syrsor i Sverige, vilket kanske indikerar att det var ett tag sedan sist.
Vilka andra ljud hör jag inte? Min dotters gråt? En pistol som osäkras? Ljudet av siden mot hud? Det hela öppnar obehagliga perspektiv och sätter tankarna i rörelse.
Jag håller Steve Jobs ansvarig och hoppas att dom kluriga killarna på Pfizers utvecklingsavdelning fixar det här problemet också.

Jag blev uppraggad tidigare ikväll.Jag satt på den lokala pizzerian, drack en öl och väntade på att min pizza skulle bli klar. Vid bordet bredvid satt två kvinnor i sextio års åldern och drack vitt. Jag satt och läste kvällstidningens sportbilaga när den ena kvinnan frågar -Gillar du trav? Ja för fan, ikväll är det ju Hugo Åbergs(stort travlopp). -Kan du kolla i din tidning när sändningen börjar? Det visade sig att den börjat redan för tio minuter sedan. Nu fick hon bråttom. Jag har spelat V75 vi måste gå nu sa hon till sin väninna. Jag har ju ett fullt glas vin, kan du inte vänta lite så går vi hem till mig och tittar. Travfantasten tog ett förmodligen empiriskt grundat beslut och reste sig hastigt från bordet och gick. -Jag har spikat Hoity Toity Face i första, jag går nu sa hon över axeln och försvann. Den kvarvarande kvinnan drack sitt vin och spände ögonen i mig.
-Du skall du inte hänga med upp till mig och dricka lite vin och kolla trav?
Mycket elegant i all sin enkelhet. Jag blev naturligtvis skitnödig och mumlade någonting om att jag måste hem men tackade för erbjudandet. Tisdagsraggning, läskigt.

Dennis Brown 1957 - 1999

Dennis live från Montreux 1979. Dennis som bäst, framför en cover av Dennis Walks "The Drifter". Vilken sång och vilket komp, blåssektionen får mig att bli gråtfärdig. Och när skall gula snickarbrallor bli inne igen?

Tribulation (Observers 1973) Promised Land (Yvonnes Special/Simba 1980) - Dennis Brown

Dennis Brown är en av Jamaicas största artister genom tiderna. Överskattad, knappast. Underskattad, förmodligen. Som så många startade Dennis sin artistbana som barnstjärna hos Coxsonnes Studio One. Under sin långa och framgångsrika karriär spelade han sen in för snart sagt alla producenter och bolag. Några gånger var han och sniffade på internationell succe men alla bitar föll aldrig på plats. En del säger att han var för snäll och saknade driv. Det må så vara men hade han haft kontrakt med ett stor bolag som marknadsfört honom rätt vet jag att han hade kvalité nog att bli känd utanför reggekretsar. En stor stilbildare för kommande reggaesångare och mina två låtar på 100 listan är förmodligen i underkant.
Jag väljer Tribulation från hans i mina ögon kanske bästa period, tillsammans med producenten Niney. Som bonus en fantastisk dub där kompbandet Soul Syndicate får glänsa.
Sen blir det Promised Land över Aswads Love Fire/Dub Fire. det sägs att Dennis hörde Aswads låt under ett soundcheck inför en spelning i Frankrike och gillade den så mycket att han bad om att få spela in sin egen låt. Rytmen och låten är aktuella igen med Damian Marley och NAS nyinspelning.

Badder Than Them - Burro Banton (Massive B 2007)

Burro Banton är en veteran(som han själv ofta säger i texterna). Han kom fram i början på åttiotalet, var stor på Sound Systems men fick inte kontrakt med något av dåtidens stora skivbolag och hamnade lite i skymundan. Hans kanske största hit är "Bom Wah Dis" både i original och i nyinspelning. På senare år har han gjort lite av comeback ofta i samarbeta med Bobby Konders från New York. Här rider han Bobbys "No Borders Riddim". Om jag var artist är det precis så här jag skulle vilja låta. Stenhårt men ändå med massor av rytm. Så jävla bra.

Regnguden Tlaloc

Några grader svalare idag. Nu ber vi till Tlaloc och hoppas på regn. Det slutar förmodligen som vanligt, man önskar något och så får man hela ansiktet fullt. Åska och skyfall, här kommer vi.

Stämmningsbild från värmeböljan

Hålla Agnes välförsedd med dricka och mat är nästan det enda man orkar med just nu. Bar Über är ett måste och vi tackar gud för att vi har en sval källare vi kan hänga i.

För varmt för att skriva men inte för varmt för att äta lite bläckfisk.

RIP Sugar Minott

Bara 54 år gammal avled i går Lincoln "Sugar" Minott, en av reggaens mer tongivande personer. Han började redan i de tidiga tonåren i gruppen "African Brothers". Som soloartist fick han en crossover hit med en cover på "Good Thing Going" men är mest ihågkommen för sånger som "Vanity" och "Oh Mr Dc" för Studio One. Sin största insats gjorde han som producent och mentor för en ny generation artister via sitt Sound System och skivbolag "Youth Promotion" Tristan Palmer, Tenor Saw, Little John,
Barry Brown, Yami Bolo, Garnet Silk och Junior Reid är några som fick en start tack vare Sugar. Jag väljer en av hans mindre kända låtar "Devil Is At Large" över den fantastiska "Tempo" rytmen
.

Snyggaste målet ? (spegelvänt)

För varmt för att skriva

Det är lite dåligt med uppdateringar på bloggen. Det är helt enkelt för varmt. Sitter i skuggan och äter en av marknadens godaste pinnglassar. Den heter kort och gott "Pistasch" och tillverkas av SIA Glass.

Maytones live från Sierra Nevada

Maytones är en av mina absoluta favoriter. Sedan ganska länge är det bara Vernon Buckley solo. "Bowie Wowie" är inspelad 1970 så det är samma tidsepok som "Billy Goat" som är med på listan sedan tidigare. Backad av "Soul Syndicate" från Sierra Nevada, för en vecka sedan och knivskarp bild.

96 Degrees In The Shade - Third World (Island 1977)

Det är varmt så det känns som rätt läge att välja en riktig sommarhit till listan. Reggaeartister har nästan alltid haft problem när de fått kontrakt med multinationella skivbolag. De blir liksom varken hackat eller malet, man tappar sin ursprungliga publik och vinner ingen ny. Third World är ett av få band som klarat av detta. Kanske för att men var ganska "slicka" redan från starten och inte hade så mycket "trovärdighet" att tappa. Bandet fick tidigt kontrakt med Island Records och turnerade flitigt jorden runt, ofta som förband till Bob Marley. Den riktigt stora hiten blev en cover av The O'Jays "Now That We Found Love". Det anses inte riktigt fint att tycka om Third World i reggaekretsar. Det struntar jag i för 96 Degrees är ett monster.

Böcker/Leif Davidsen - Paparazzons Heder

Det här är en annan bok som jag blev rekommenderad och förmodligen aldrig skulle läst annars. Fick låna boken med rekommendation av Anna B. Jag hade inte valt den på grund av titeln(vem går igång på "paparazzi") och det smaklösa omslaget. Just den här utgåvan är på förlaget "En Bok För Alla" vilket kanske kan förklara omslaget, men å andra sidan innebär det att tack vare att staten tycker(tyckte, stödet är nu borta) att det är en god bok är det statssubventionerade priset bara 26,-
Jag kan villigt erkänna att jag aldrig hört talas om Leif Davidsen innan jag fick boken i min hand. Han är dansk och fick Glasnycklen(pris som delas ut till nordens bästa deckare sedan 1992) för den här boken. Boken utkom redan 1998 och är utgången på förlaget vilket innebär att den kan vara lite svår att få tag på. På bokskotten i Stockholm vilket är en av få bokhandlare som lagerför lite äldre böcker finns den dock. Där hittade jag också "Fienden I Spegeln" inbunden på rea för en liten slant.

Leif Davidsen har arbetat som journalist och varit stationerad i bla Madrid och Moskva. Det märks i boken som är en internationell thriller lite i John le Carres anda och utspelar sig mest i Spanien. Det handlar inte så mycket om att ta bilder på celebriteter utan snarare om äldre bilder tagna av den nu paparazzi fotograferande hjälten Lime(I orginal heter boken "Lime's billede" vilket är en bättre titel). Lime tar en bild på fel politiker med fel kvinna och det blir en soppa. Francoanhängare, ETA, IRA, KGB, Danska SÄPO, RAF och STASI dyker alla upp på ett hörn. Det är inte alla förunnat att knyta ihop en sån säck men Davidsen lyckad med bravur. Han beskriver också sitt (älskade?) Madrid så levande och lockande att i varje fall jag fick lust att åka dit omgående. Mycket bra bok. Åtta av hans böcker finns översatta till svenska, kul att ha fått något att bita i.

Ny layout

Som ni kanske noterat har jag bytt design på bloggen. Jag tycker själv att den nya är fulare är den gamla. Fördelen är att den utnyttjar ytan mycket bättre så att man tex kan se hela bilden på Blue Velvet klippet. Annars är det bara en dag kvar till "gymnasten" får sin drömprinsessa. En utmärkt anledning till att sitta och huka i förorten och titta på fotbolls-vm.

Satta Massa Gana (Clinch 1971) Declaration Of Rights (Studio One 1971) Poor Jason White (Clinch 1972) - The Abyssinians

The Abyssinians är förmodligen den bästa sånggruppen från Jamaica. Det vill inte säga lite från en land där också grupper som Congoes, Culture, Heptones, Wailers och Wailing Souls finns/funnits. Gruppen bildades av Bernard Collins och Donald Manning 1968. Ganska snart rekryterade man också brodern Lynford Manning. Hos Coxsones Studio One spelade man in tre sånger, "Satta", "Declaration" och "Cheating Is Wrong". Den sistnämnda har aldrig blivit utgiven men dom andra två platsar på min lista. "Satta" spelades in redan 1969 men Coxsone ville inte ge ut den. Kanske var den för spirituell och konstig med textdelar på Amhariska eller så tyckte han helt enkelt inte att den var bra nog. Gruppen själva trodde i varje fall på låten. Två år senare köpte man loss tejpen och gav ut den på sin egen etikett "Clinch". Låten har sedan dess nästan blivit lite av reggaens nationalsång.





Jag vet inte vad som hände när dessa låtar spelades in men allting blev i varje fall perfekt. "Declaration" spelades in i nära anslutning till "Satta" men blev även den outgiven till "Satta" blev en hit och Coxsone skyndade sig att ge ut den. Om det finns några änglar och jag mot förmodan någon gång skulle få träffa dom skulle det låta så här.


"Poor Jason White" bygger på en sann historia och handlar om Jason och hans pappa. Vid en fisketur går motorn i deras fiskebåt sönder och dom driver runt i fjorton dagar. Pappan dör men Jason klarar sig och blir upplockad av ett tyskt fartyg och förd till Panama. Lyssna på texten och dom överjordiska harmonierna och njut.



1976 kom debut lpn "Forward Onto Zion" (återutgiven lätt omstuvad som Satta Massgana av Heartbeat) ett mästerverk som rekommenderas förbehållslöst. Lite mer singlar och någon lp gavs ut men Abyssynians är ett av få band från Jamaica som är underutgivna. Bandet splittrades, återförenades och splittrades igen. Jag tror att dagens Abyssinians är två tredjedelar av ursprungsgruppen. Här kommer "Yim Mas Gan" live från 2007. Äldre farbröder men harmonierna sitter där fortfarande.

Böcker/Carin Gerhardsen - Pepparkakshuset

När jag skrev om "Tre Sekunder" av Roslund & Hellström fick jag tips av "Anonym" att läsa något av Carin Gerhardsen. Nu har jag gjort det. Det är alltid välkommet med tips på bra böcker. Man behöver någon form av impuls för att välja att läsa en bok och i takt med att bokhandlarna blir färre och färre blir det svårare att välja. Visst näthandlarna har kluriga mjukvaror som berättar för dig att folk som köpt "Män som hatar kvinnor" också beställt "Flickan som lekte med elden". Ibland funkar det men tips är alltid bra. Jag hade förmodligen inte valt att köpa pepparkakshuset annars. Tråkigt nog får boken knappt godkänt. Det som är bra är ett klart enkelt språk, en viss socialrealism som tilltalar mig och lite trevliga miljöer från södra Stockholm. Det som är mindre bra är att mördaren inte är trovärdig och att polisens arbete lider samma brist. Att hämnas nästan fyrtio år gamla oförrätter och förvandlas till en seriemördare kräver för mig mer av trovärdighet i storyn än Carin erbjuder. Dessutom använder hon sig av onödigt snaskiga våldsskildringar och några berättartekniska varianter som jag inte uppskattar.

Döden Och Demokratin

I dagens AB skriver dansken Carsten Jensen om Afghanistankrigets nio dogmer. Det är naturligtvis skrivet ur ett danskt perspektiv men skillnaden mot ett svenskt torde vara ganska liten.
Ett litet smakprov.
"Det är inte i vapenförråden, som en nations storhet kan beskådas, det är i folkets hjärtan, och det är som representanter för denna illusoriska självuppfattning som våra pojkar befinner sig i Afghanistan. Innanför uniformerna är de pacifister och skjuter endast i nödvärn. De är där i första hand för att hjälpa. De är öppna, vänliga, tillmötesgående, förstående, känsliga, toleranta, kort sagt en inkarnation av alla danska dygder, som här är koncentrerade under en och samma stålhjälm. Våra pojkar är dessutom allesamman förkämpar för kvinnofrigörelse och älskar barn."
Jag håller inte nödvändigtvis med om allt i artikeln men den är väldigt tänkvärd.
Tryck på rubriken ovan och läs hela artikeln själv.

Fotbolls-VM 2010

Så var det dags igen, det känns inte som det var mycket mer än fyra år sen sist. Idag har jag och Agnes laddat inför vm. Jag genom att se Hammarby få stryk med 4-2 av Degerfors och Agnes med att skita i sina nya "Libero Up&Go football collection". Jag tror hon hade roligast. Jag är lite tveksam till om ett fotbolls-Vm verkligen är vad Sydafrika behöver men i bästa fall kanske det kan fördröja landets väg mot avgrunden en smula. Man kan i varje fall trösta sig med att fotboll verkligen är den svarta majoritetens sport och har en mycket mer folklig förankring än rugby. Jag ser fram mot mycket bra fotboll och på ett sätt kanske man kan koncentrera sig mer när man inte behöver bekymra sig över Sveriges öde.

På allmän begäran

Rastaman Camp - Freddie McGregor (Studio One 1976) Nah Sell Out The Ting - Freddie McGregor (Road Dog 2007)

Freddie McGregor är en av många reggaeveteraner som började sin karriär hos Studio One. När han började köra med The Claredonians i mitten av sextiotalet var han bara tio år gammal och det sägs att han fick stå på en låda för att nå upp till micken. Han gick som barn i huset på Brentford Road(S1), körade, arrangerade och spelade trummor. I mitten av sjuttiotalet fick han ge ut några singlar i eget namn bla Rastaman Camp. Producenten Winston "Niney" Holness spelade in och gav ut hans debutalbum "Mr.McGregor" 1979. Coxsone hakade på och året efter kom mästerverket "Bobby Babylon". Sedans dess har Freddie haft en lång och framgångsrik karriär. "Jogging", "Big Ship" och "Push Come To Shove" är några hitlåtar som poppar upp i huvudet. Med tiden har han blivit slickare och slickare och i min smak tråkigare. På senare år har han givit ut en serie album "Jamaican Classics" där han spelat in covers av andras reggaeklassiker. Kompetent men ack så tråkigt. Därför blev jag både överraskad och glad när jag sprang på "Nah Sell Out The Ting" för ett par år sedan. I händerna på Hopeton Hibbert (son till reggaesångaren Toots) leverar han en ett riktigt mästerverk.

Halvtid, eller varför är löparskor så jävla fula?

Tre av sex månader av min föräldraledighet har gått, halvtid mao. Det har väl i stort sett blivit som jag tänkt mig. Om något så har väl Agnes varit lite lättare att ha göra med än jag trodde. Alla sa att man skulle få svårt att få något gjort men jag hade nog ändå inte fattat hur svårt det är. Det är närmast omöjligt att tex. klippa gräset med en ett och en halv åring springande runt benen. Sen är barn en dörröppnare, jag är inte känd för att småprata med främlingar på tunnelbanan eller i affären men tack vare Agnes händer det nu allt oftare. Det som är konstigt är att jag tycker att det är ganska trevligt. Nu har vi fått plats på dagis vilket i babyboomens Stockholm inte är helt enkelt. Tjugotredje augusti är det inskolning och sen är det dags för pappa att börja jobba igen. Känns sådär just nu man har ju fått lite smak på det här nu.
En trevlig bieffekt är att jag tappat ett par pannor i vikt. Man har naturligtvis rört lite mer på sig och ätit lite annorlunda. Jag hade som föresats att försöka laga mat till familjen varje kväll och jag har nästan lyckats med det. Det som är roligt är att min dotter smaskar i sig med god aptit av det jag lagar vilket naturligtvis gör det extra tacksamt. Det är i varje fall ganska kul att för första gången någonsin få gå ner en storlek på jeansen.
Jag har en obehaglig föraning om att så fort jag är tillbaka på arbetet så kommer kilon tillbaka. Sitta still på stolen hela dagarna och äta mat vid skrivbordet. Då kom jag på den smarta iden att om jag tar en vit månad direkt när jag börjar så kanske det kan kompensera lite grand. Sen tänkte jag lite till och insåg att jag inte vill börja med någon vit månad. Då gick jag och köpte mig ett par löparskor. Jag har ännu inte provat dom annat än som promenadskor men jag tänkte att om jag berättar att jag köpt dom så kanske jag kan få lite uppmuntran/tråkningar så jag tar mig i kragen. Jag köpte ett par Puma. Det är inte årets modell eftersom det var rea(men får kalkylera med att dom aldrig kommer att användas) och dom är skitfula. Jag har kollat runt lite grand det finns massor av andra skor som säkert är bättre än mina Puma men dom har något gemensamt i att alla är fula i varierande grad. Herregud vad händer på skoföretagens designavdelningar. Jag kommer att tänka på någon av Peter Shmeicels tidigaste tröjor eller svenska skidlandslagets mörkaste stunder när någon på skidförbundet rökt valla innan dom beställde dräkter. De flesta skoföretagen gör ju också andra skor som är snygga oftast. Löparskor skall vara lite högteknologiska, många olika (dyra)material och det skall uppenbarligen synas, Nätstruktur och neonfärger är en självklarhet. Mina förra löparskor var ett par Lejonskor som jag hade i lumpen. Det var inte mycket mer än ett par förstärkta espadrillos men dom var i varje enfärgade och ganska diskreta. Om(väldigt mycket om) jag verkligen skall börja springa måste jag väl gå och köpa några byxor och kanske träningsoverall. Blir intressant.

Ölen på bilden är Dugges Lager no1. Riktigt smaskig premiumöl som lämpar sig att dricka under tiden man planerar nästa träningspass.

Dennis Hopper

Dennis Hopper är död. Han var inte världens bästa skådespelare och han fick inte världens bästa roller. Roller han fick och karaktärer han spelade gjorde han dock alltid till sina egna. Jag minns honom mest från "Den Amerikanske Vännen", "Vid Flodens Strand" som bilden ovan är tagen från och kanske mest som Frank Booth i "Blue Velvet" Utmärkt musik också "In Dreams" av Roy Orbison.

Böcker/George Pelecanos - The Turnaround, The Way Home

Min gode vän Patrik skall åka till Washington D.C å jobbets vägnar och vara där några veckor. -Washington sa jag, har du läst Pelecanos? Det hade han inte. Jag försökte förklara vem Pelecanos är. En av dom största deckarförfattarna i usa,manusförfattare till "The Wire" och den där nya heta "Treme", skrivit nästan tjugo böcker som alla utspelar sig i och kring Washington. -Ok, låter bra. Vilken skall jag börja med? Börja från början sa jag. Jag skulle gärna låna ut några stycken men mina böcker ligger fortfarande i ICA kassar efter senaste flytten. Han ringde någon dag senare och det hade visat sig att den första "A Firing Offense" från 92 naturligtvis var utgången och inte helt lätt att hitta. Det resulterade i att jag var tvungen att ge mig ut själv på nätet och se vad som fanns tillgängligt Och det resulterade i sin tur till att jag köpte Pelecanos två senaste som jag läste på semestern. Jag verkligen älskade Pelecanos tidiga böcker i Nick Stefanos serien. Har är ganska produktiv och någonstans i höjd med "Hard Revolution"(som Pelecanos själv är mest nöjd med) från 2004 tyckte jag att dom började tappa lite. Det är samma teman som återkommer ras, klass och kanske mest familjen och ursprunget. Det är en mycket tydlig moral i böckerna och för mig blev den kanske lite väl tydlig. Jag har av gammal vana fortsatt att läsa vidare men det har inte lyft riktigt. Därför blev jag väldigt glad över att "The Turnaround" och "The Way Home" är det bästa han skrivit på länge. Rekomenderas, böckerna är fristående och kommer förmodligen på svenska så småningom om det passar bättre.

True God (aka No White God) - Sizzla (Xterminator 1995?)

Sizzla är en naturkraft. I mitten av nittiotalet, kanske som en reaktion på för mycket dancehall och slackness, kom en ny generation jamaicanska artister som var uttalat troende rastafarianer. Och speciell den gren som studerade läror av Prince Emanuel Edwards, Bobo Ashanti eller Bobo dreads. Jr Reid, Capleton, Anthony B och Sizzla mfl. kunde ses med turban vilket är det mest i ögonfallande kännetecknet.
Sizzla låter fantastisk, förjävligt, spännande, plågsamt opolerat intressant. Han använder sin röst som ett verktyg, vänder och vrider, skriker viskar. Ibland är det magiskt ibland är det närmast olyssningsbart men det är aldrig ointressant. Sizzla är de senaste tio, femton årens viktigaste reggaeartist. Svårt att säga om "True God" är hans bästa låt, förmodligen inte. Med minst trettio lp och hundratals singlar är det svårt att veta. Låten var i varje fall den första jag föll för av Sizzla och jag älskar den, därför kommer den med på min lista.

Elitloppet

På söndag är det dags för årets travhändelse, Elitloppet. I dagens Aftonbladet skriver Alexander Bard(själv uppfödare när han inte håller på med andra dåligheter) en artikel om loppet. "Inget är större än elitloppet" Där han försöker förklara tjusningen med travsport i allmänhet och Elitloppet i synnerhet. Artikeln är välskriven och ganska lång och i ett stycke handlar om hästuppfödarna. "Framför allt pryds svenska travstuterier av övertydliga amerikanska vitmålade trästängsel, som om Sörmland inte skulle gå att skilja från Kentucky. Och fäblesen för det amerikanska slutar inte där. Ingen annan stans i vårt avlånga land hittar ni så många vattensängar, jacuzipooler, översminkade och fettsugna poptanter och countrygubbar med stetsonhattar, och för all del smidigt organiserade partnerbyten, som på våra travstuterier. Här är det rajtantajtan som gäller"
Det känns som det är hög tid att bli delägare i något gammalt ök så att man kan ta del av den världen.
Vem vinner på söndag?
Nu Pagadi eller Beanie M.M.

Old Horse - Cocoa Tea (Move Out A Babylon Riddim/ Fire Mix Production 2009)

Jag blev lite inspirerad av "Country Boy" inlägget så här kommer en till ganska färsk låt som spelats flitigt hemma. Jag vet inte så mycket om "Fire Mix Prod" som byggt rytmen dom verkar i varje fall ha två andra rytmer på sitt samvete "Bad To The Bone" och "Hard Ways". Cocoa Tea(Calvin Scott) är veteran i branschen och håller forfarande hög klass. Jag tror inte att han kommer att dyka upp på 100bästa listan men får med den här medryckande hästlåten ett hedersomnämnande för lång och trogen tjänst. Cocoa Tea lär fuska lite med hästuppfödning hemma på Jamaica så det verkar passande.

Semester

Det har varit lite tyst på bloggen ett tag. Jag och familjen tog ett en paus och åkte till mallis en vecka. -Alltid skönt med en smygstart på sommaren, så vi åker i maj. Sällsynt bra timing då det förfaller ha varit strålande sol och högsommar värme hemma.Inte mycket som vittnar om det idag, kallt, regnigt och ungefär det vi ville åka ifrån. Växtförhållandena i trädgården verkar i varje fall ha varit gynnsamma. Synd att man inte odlar något som går att äta/sälja för då hade det varit dags för årets första skörd. Det var första flygningen och utlandsresan med vår dotter så jag var lite nervig innan vi kom iväg. Mina värsta farhågor om tre timmars gallskrikande på flyget och bortrövad av spanska slavhandlare besannades tack och lov inte. Någon däruppe måste tycka om mig lite för min dotter uppförde sig som en dröm hela veckan och allt gick över förväntan. Första gången på Mallorca för mig. Svenska turisters "grand old lady", när thai fortfarande bara var något man rökte hade svenskar åkt på charter till Mallorca i trettio år. Fördelen är att allt är mycket väl etablerat, uppvuxet och välordnat. Nackdelen var att mycket var ganska tråkigt och strömlinjeformat kanske framför allt maten som var riktigt trist. Det var barnvänligt och Agnes var nöjd och det var det viktigaste så nästa gång kanske vi vågar oss på något mer exotiskt.

Country Boy - Merciless (Best Trick Riddim/Weedy G Prod 2010)

Den här 100bästa listan jag håller på med gör att man ibland tappar fokus på det nya som kommer. Mycket av dom bästa nya rytmerna byggs numera inte nödvändigtvis på Jamaica. Best Trick Riddim har sitt ursprung i Schweiz och Weedy G Productions. Förmodligen älskar eller hatar man den, jag älskar den. En glad rytm som osökt får mig att tänka på cirkus. Country Boy är en helt galen, fantastisk låt som inte borde lämna någon likgiltig. Det är sånt här som får mig att älska jamaicansk musik.